Önskar jag blivit utnyttjad som barn
Ja, ni läste rätt. Jag önskar att jag blivit utnyttjad och varit med om trauman för som barn. Det hade förklarat varför det gick dåligt för mig. Det hade gett mig en anledning, ett svar och förståelse för mig själv, omgivningens empati och det hade gett mig rätt att må som jag mår.
Jag hade en helt normal uppväxt. Inte fantastisk, men helt normal. I tonåren går det åt skogen, alltså mer än normal revolt. Ungdomshem varvas med BUP och rymningar. Drogmissbruk, slagsmål, skolk, viss kriminalitet, grova problem med identitet och humör, dissociation, skriker rakt ut av ångest ibland. Diagnoserna EIPS och autism sätts så småningom.
Störd sexualitet. Alltid känt hat för min kropp och ALDRIG NÅGONSIN kunnat ha en normal relation på något sätt. Otroligt svårt med intimitet, ändå hamnade jag i prostitution och är helt gränslös. Alla upplever mig som helt trasig och ofta frågar dem vad som hände när jag var liten som fått mig att bli såhär.
Vuxenvärlden kom alltid och frågade "vad hände när du var liten som fått dig att må så här?", "du vet väl att det kan bli så när man utsatts som barn att man hamnar i sånt här". Det har alltid fått mig att känna att ingenting nu räknas och att det måste ha hänt något hemskt när jag var liten för att jag ska kunna bli sedd och förstådd, förstå mig själv.
Tror ni det hänt något när jag var liten som förträngts? Är det normalt att önska att man råkat illa ut som barn?
Jag sa suckande till psykologerna på BUP att jag är född trasig när de sökte trauman i min barndom. Men jag har alltid undrat, ältar och önskat att något hände mig. Jag tror jag lider mycket mer av att leva med att "inget hände, ingen kan bry sig för inget hände och ingen kan förstå mig", än om jag hade haft ett barndomstrauma.
Tips och råd?
Sedan, att växa upp med autism som du har gjort, utan att omgivningen förstår det, kan ge upphov till svåra situationer, som i sin tur sätter psykiska spår.
Omgivningen kräver t.ex. saker som man inte alls klarar av. Att bara vistas i ett klassrum med alla störande stimuli (ljud, rörelser och olika samtidiga händelser), kan vara påfrestande.
Att försöka klara det sociala samspelet med jämnåriga kan vara jättetufft, när man inte riktigt har förutsättningar för det. Man kan hamna utanför och det är mycket stressande.
Dessutom har de flesta inte så många tydliga minnen från tiden före 4 års ålder. Det brukar vara några ögonblicksbilder bara. Men vi har känslominnen lagrade! Så hände det dig otäcka saker under den första tiden, kan känslokopplingar finnas kvar, men du vet inte exakt varför, bara att du idag mår dåligt ibland.
Det händer också någon gång att sjukvården förväxlar EIPS med bipolär sjukdom. Det är en sjukdom som kan ge symtom som liknar det som du beskriver. Men det är ju en ren gissning. De symtom du har kan bero på just EIPS och autism, precis som de diagnoser som du har.
Men ibland är det bra att be om en ny psykiatrisk utredning, om den förra gjordes för länge sedan.
Det klart att det här med att du alltid har hatat din kropp får en att undra om det kanske har hänt något dåligt ändå, när du var liten.