Önskar jag blivit utnyttjad som barn

Hur ser din relation ut till dina föräldrar och sysko?

Jag har inga tips eller råd. Men om du mår såhär utan trauma, så skulle du nog vara död idag med ett trauma.
Det verkar inte alltid vara ett trauma som gör att folk mår dåligt. Det finns människor som har varit med om svåra trauman, som har gått vidare.
Det beror nog på hur stark man är psykiskt.

Ditt trauma är att du har diagnoser.  Det är dom som gör dig trasig . Hade du fått diagnoser som barn hade ditt liv troligen sett helt annorlunda ut. 
Nu har du tvingats leva med en skev bild av dig själv som gett dig trauman längs med vägen . 

Att leva ut destruktivt när man fått diagnoser är oerhört vanligt för att man 1. Inte accepterar diagnosen 2. Får på pappret att magkänslan stämde 3 sorg och bitterhet över att man inte fick hjälp tidigare.  4. Man använder diagnoser som ursäkt för att slippa ta ansvar för sina egna handlingar och ett försök att slippa konsekvenserna,  man ballar ur och blir sjukare än man är bara för att göra nåt provocerande statement 

Du har helt rätt i att di är född med dessa svårigheter och det trauma du bär är att dina föräldrar missat att utreda dig tidigare 

Jag tänker att du har fått ditt svar i dina diagnoser. Du måste få hjälp att hantera livet som en person med autism och EIPS. Det du beskriver är ju inte ovanligt bland personer med de diagnoserna. 

Jag kan tycka att man ibland överdriver barndomens betydelse när det gäller psykisk ohälsa. I vissa fall är ju måendet tydligt kopplat till specifika händelser och då är det ju relevant men man ska inte behöva gräva eller bli pressad, som jag uppfattar att du blir, att försöka hitta trauman när de inte finns. 

Själv hade jag en tuff barndom. Jag har gått en hel del i terapi men jag har ändå levt ett rätt normalt liv. De psykologer jag har träffat har kommenterat att jag verkar ha ett ovanligt starkt psyke som trots flera svåra trauman kan vara rätt balanserad och fortsätta kämpa. 

Jag tror snarare att vi föds men en större eller mindre sårbarhet för att drabbas av psykisk ohälsa. Min syster har det till exempel mycket svårare än jag med mycket ångest och återkommande depressioner och ändå hade vi samma barndom, 

I ditt fall verkar det handla om att du inte har fått rätt hjälp. Jag tror att de flesta människor med diagnoser kan hitta en plats i livet där de mår ok om de får rätt förutsättningar. 

Det verkar konstigt att du ska behöva förklara varför du mår dåligt. Det räcker ju med att du gör det. Ingen väljer att må så. 

Samtidigt förstår jag att du är frustrerad. Det är tungt att inte kunna hitta någon förklaring som man kan jobba vidare med. Fast återigen handlar det om att du måste får rätt stöd och hitta din plats i livet. 

Nej, TS. Det gör du inte. Du kanske tror det, men det är bara för att du inte vet hur det är.

Du är vilsen i livet, vilket både är ok att vara och kan ge upphov till konstiga tankar. Du kanske bhöver hjälp att hitta rätt. 

Sexuella övergrepp gör inte nödvändigtvis så att folk förstår varför man "blivit som man blivit". Många tycker att det var ens eget fel eller att man borde bara gå vidare. Vissa tror att man bara hittar på. Okunniga människor kommer aldrig förstå, vad din orsak till traumat än är.

Att önska att ens trauma var värre än det egentligen var är en vanlig traumarespons. Jag kan ibland tänka att om jag hade haft synliga skador på kroppen skulle alla fatta hur illa det var och jag hade blivit omhändertagen. Det blev jag inte, för det jag överlevde var framförallt psykisk misshandel och fysiska övergrepp som inte lämnade märken på kroppen.

Jag blev utsatt för övergrepp som barn och växte upp med förälder med missbruksproblematik. Det förklarar absolut noll av det jag känner eller är idag. Kunde lika gärna vara en annan person. Idag är jag en sån där akademiker med stor familj, många vänner, livsglädje och kärlek att ge i överflöd.

Jag förstår att du vill få svar. Men det låter som att du hamnade snett på vägen och har en hel del i din ryggsäck. 

Det är jättejobbigt att gå från en person med panikångest, mörker och noll positiva känslor till välmående och glad. En jättelång krävande resa. Särskilt om man ständigt letar anledningar att få fortsätta må dåligt. Det är "lättare" att ha ångest och må dåligt än att må bra. Det dåliga måendet blir en trygghet, för det känner man till. Kanske vet man inte hur det ska kännas att må bra, eller ens hur man tar sig dit. Då är det lättare att bara kramla sig fast vid det man vet och leta nya anledningar till att få fortsätta må som man gör. Men man får må dåligt, även utan att det hänt hemska saker. Ju fortare man accepterar det, den man är, var man är med mera ju bättre.

EIPS har väl en viss genetisk komponent, så till en del kan du ha en medfödd sårbarhet för att utveckla de symtomen, om du mött svårigheter under uppväxten.

Sedan, att växa upp med autism som du har gjort, utan att omgivningen förstår det, kan ge upphov till svåra situationer, som i sin tur sätter psykiska spår.

Omgivningen kräver t.ex. saker som man inte alls klarar av. Att bara vistas i ett klassrum med alla störande stimuli (ljud, rörelser och olika samtidiga händelser), kan vara påfrestande.

Att försöka klara det sociala samspelet med jämnåriga kan vara jättetufft, när man inte riktigt har förutsättningar för det. Man kan hamna utanför och det är mycket stressande. 

Dessutom har de flesta inte så många tydliga minnen från tiden före 4 års ålder. Det brukar vara några ögonblicksbilder bara. Men vi har känslominnen lagrade! Så hände det dig otäcka saker under den första tiden, kan känslokopplingar finnas kvar, men du vet inte exakt varför, bara att du idag mår dåligt ibland. 

Det händer också någon gång att sjukvården förväxlar EIPS med bipolär sjukdom. Det är en sjukdom som kan ge symtom som liknar det som du beskriver. Men det är ju en ren gissning. De symtom du har kan bero på just EIPS och autism, precis som de diagnoser som du har. 

Men ibland är det bra att be om en ny psykiatrisk utredning, om den förra gjordes för länge sedan. 

Det klart att det här med att du alltid har hatat din kropp får en att undra om det kanske har hänt något dåligt ändå, när du var liten.

Ibland är det att man saknat något viktigt under uppväxten, som gör att man mår psykiskt dåligt. Det behöver inte ha hänt något våldsamt traumatiskt.

Trauman kan ärvas. Dina föräldrar kan ha varit med om traumatiska händelser som de inte har bearbetat och som har överförts på dig. Du kan också ha varit med om något du inte är medveten om. Man föds inte trasig. 

Ja, vad kan man göra för att lindra ångest?

För panikångest finns det terapi. Be om att få tillgång till KBT-terapi genom vården.

Går man hela tiden och ältar med ångestpåslag, så finns det även terapi för generaliserad ångest.

Sedan kan det lugna kroppen med en regelbunden livsstil. Alltså göra saker på ungefär samma tid varje dag. Gå upp och gå och lägga sig vid ungefär samma tid. Äta ett par gånger per dag ungefär vid samma tid.

Inte äta efter kl. 6-7 på kvälken, så att kroppen kan ägna sig åt att sova istället för att smälta maten. Ger bättre sömn och lugnare/gladare kropp.

Röra sig under dagen, då blir man av med lite stresshorner (som kortisol). Alltså inga maratonlopp behövs, utan raska promenader, joggning, cykling, simning o.s.v.
Att vara uppe och i någorlunda  rörelse under delar av dagen hjälper allmänt.

Vill man få ner stresshormonerna i kroppen så är metoden Tapping väldigt bra. Finns instruktioner på nätet. Det används bl.a. för att hjälpa personer med posttraumatisk stress.  

Lustigt nog kan en C-vitaminrik frukt också ta ner stress lite.

Yoga (finns enkel sådan) kan vara bra. Eller Qi gong. 

Vill man gå riktigt djupt i en hälsosam livsstil så kan man fördjupa sig i Ayur Veda. Det är lustigt hur modern vetenskap nu börjar bekräfta mycket i den hälsoläran.

Akta dig för skumma gurus som lovar att  lösa alla dina problem bara, det finns alltid människor som vill tjäna pengar på människor som inte mår bra. Vettiga människor erbjuder hjälp som kan vara till viss nytta, inga magiska formler som ska lösa allt. Vettiga människor lever i verkligheten. 

Om du inte har det, så kanske en samtalskontakt ned någon inom vården eller en diakon i Svenska kyrkan hjälpa. (Man behöver inte vara religiö för att gå till en diakon).

Glömde skriva att den motion/gympa/gym  man gör inte behöver hålla på jättelänge, utan en halvtimme kan räcka, om man inte sitter eller ligger ner resten av dagen.

Sedan när det gäller Ayur Veda, så bekräftar modern forskning många av de hälsoråd som finns inom Ayur Veda. Däremot ger forskningen helt andra förklaringar till varför det är bra. 

Johodå.

Liksom det finns de som föds utan fingrar och tår så finns det de som föds med kemisk obalans i sin hjärna.

Det är helt orimligt att anta att alla föds neurokemiskt perfekta bara för att du inte kan se deras fel, och de förutsättningarna kan ha stor betydelse för hur man mår och utvecklas.