Får barnen sova i er säng?

Varför? 

Ge mig en enda legitim anledning till att man måste klippa navelsträngen? 

Min 9 åring sover med mig och vi båda trivs bra med det men inga som helst problem att sova över hos kompisar, läger eller liknande. 

Låt varje familj göra som de vill. 

Har stora barn som nu är i tonåren - de sov med mig av och till fram till cirka 6-8 års ålder. Störde ibland och jobbade på att få dem till egna sängar. Fick sedan två till barn med ny partner och vet denna gång hur snabbt de blir stora. Nu tycker jag bara det är mysigt att sova med barnen. Längtar inte alls efter att de ska sova själva. vi har 2 dubbelsängar i två olika rum så att alla ska få rum och ro att sova. För oss känns det absolut viktigast. Trygghet och god sömn för alla så är man nöjd och glad på dagen. Då funkar allt inklusive alla relationer oändligt mycket bättre 

Varför? På vilket sätt skadar jag mina barn?

Jag sov mycket i mina föräldrars säng när jag var liten, sparkade ibland ut mamma ur sängen...
Mina barn har alltid fått komma om de behöver. Ibland har de gått in till sitt rum själva efter några timmar, ibland har de legat kvar hela natten. 
Vare sig jag eller mina barn har blivit skadade av detta utan är trygga i att vi alltid är älskade!

Har läst att vissa nattar sina barn i 2 timmar! Vad gör de då? När det var läggdags för mina barn så stoppade jag om dem, och en kram. Jag släckte lampan och de somnade. Men om de inte kunde somna meddetsamma så tände de lampan och tittade i böcker eller läste. Båda flickorna sov i samma rum. 

Har likt ts också reagerat på de, inte ovanligt att familjer har alla barnen i sin säng. Tror inte de är bra varken för barnen eller föräldrarna och deras relation. 

Vi har inte gjort på ett enda sätt genom hela barnens uppväxt, utan det har varit lite olika utifrån ålder och behov. 

0-1 år sovit 90-100% i våra sängar, lätt att amma, somna om, alla sov gott.

1-2 år somnat i egen säng i samma sovrum, kommit till våra sängar under natten.

2-6 år somnat och sovit stor del av natten i egen säng, men mer eller mindre kommit till våra sängar under natten. 

6-10 år somnat och sovit i egen säng, men nån gång ibland kommit till våra sängar.

10 år -> somnat och sovit hela natten i egen säng.

Nattat har vi gjort långt upp i ålder, alltså suttit och läst bok, pratat lite. Gör det fortfarande med tonåringarna, men inte varje kväll. men det är ofta en lugn stund när man får chans att höra hur livet är. 

Har inte haft problem att ha sex, läsa och annat bara för att barnen fått den närhet och trygghet de ville ha. Vi har följt barnens behov genom uppväxten. 

Jag skulle tro att det vanligaste är att man försöker lägga barn som inte är trötta. Jag menar, jag skulle också vara vaken i några timmar om jag behövde gå och lägga mig klockan sju.

Många vuxna vill ju sova med någon. Varför skulle inte barnen vilja och få det?

Tids nog blir ju barnen stora och vill inte sova med förälder längre, utan kanske med en flickvän/pojkvän istället. 

Jag känner själv inte att jag har navelsträngen kvar till mina föräldrar för att jag sov i deras säng när jag var några år gammal. 

Har varit flexibel och det har varit lite olika idéer från min sida under årens lopp. Vissa bättre, andra sämre. 

Nu är mitt barn vuxen och säger att det som kändes värst var när vi hade en extra madrass i vårt sovrum som hen skulle ligga på om hen kom in till oss under natten. Hade läst här på FL att det var en sådan bra idé när barnet ofta kom in men var lite större och det blev svårare med plats i sängen. Då var hen 10-11 år ungefär. Vi slutade ganska fort med det, men det har satt spår tyvärr. Hen kände sig utestängd då. Behövde närhet men fick inte det enligt hen själv. 

Retorisk fråga - kan man ge för mycket närhet som förälder så länge det sker på barnets villkor? 

Barnet fortsatte komma in till oss i perioder väldigt länge och när hen hade depression under tonåren sov jag tillsammans med hen när hen mådde extra dåligt. Det blev en trygghet för oss båda. Jag kunde inte sova om jag inte visste att hen sov. 

På tal om långa läggningar så mötte jag en gång en mormor på en lekplats som berättade att de hade så jobbiga läggningar. De tog flera timmar. Barnet skulle lägga sig 18.30 för att föräldrarna skulle få egentid. Då sa jag att det är väl bättre att lägga barnet senare istället. Då kanske det går snabbare och det blir lika mycket egentid som om man kämpar i två timmar? Hon tittade på mig som att jag var galen och ville inte prata med mig mer. Haha.