Min sambo vill inte ta emot stöd för sina diagnoser

Det ligger väl lite i själva diagnosen att veta bäst själv och sakna insikt i hur andra reagerar och känner.

Frågan är hur mycket han skulle ändra sig även om han förstod hur mycket han sårar dig eller låter dig dra största lasset, tror du att han verkligen skulle steppa upp? Ibland tror jag att den bästa lösningen är att bli särbo och "bara" ha barnen att ta hand om.

Hur fungerade han när han var föräldraledig med barnenN och du jobbade?

Vill han inte så vill han inte. Kurser i andra människors behov finns knappast tillgängliga. 

Det där med att det bara skulle vara diagnoserna som pratar är BS, ville han försöka såsom många gör kan mycket förbättras. Många autister spenderar mycket tid med att försöka förstå andra och stötta i vad de behöver utan att det behöver vara tvång, om än ibland att faktiskt säga vad man behöver mer än att låta dessa gissa. 

Parterapi. 

Han har inte tagit ut någon föräldraledighet men är ledig vissa lov med föräldradagar. Blir inte så mycket gjort med barnen då. Beställer mat med hemkörning eller lagar korv och makaroner eller korv med bröd. Han kan bygga lego med barnen. Inte så mycket mer. De får leka med varandra eller med kompisar ute.Ja, precis. Det är ju det som är det svåra. Vet att många med dessa diagnoser förstår bättre när någon utomstående förklarar osv. Men jag vet faktiskt inte.Habiliteringen där vi bor har utbildningar om kommunikation och samspel, relationer och mentalisering för personer med autism eller autistiska drag. Finns även utbildningar om hur man sköter sin personliga hygien, hur man tar hand om ett hushåll, hur man skapar struktur osv.

En människa förändrar sig mycket sällan, det du ser är vad du får.

Jag tror inte din sambo kommer ta större ansvar för barnen och hushållet bara för att någon på en utbildning säger det åt honom, främst för att han inte ser det som ett problem.

Du har ju låtit honom komma undan i alla år vilket förstås är väldigt smidigt för honom, varför skulle han ändra på det? Jag antar att du har sagt till honom många gånger hur du har det och att du vill ha mer hjälp och att han har valt att inte skärpa sig?

Föräldraledigheten är ju en tid när man växer in i rollen som förälder, och ni verkar ha struntat i den aspekten. Låter ju som han tar hand om barnen helt ok, men du verkar mest irritera dig stt han integör på ditt mammagodkända sätt.

Detta var väl ingen nyhet när ni träffades? 

Nu har du skaffat barn med honom, hur smart var det? 

 

Hur samspelade han och behandlade dig innan han fick sina diagnoser? För om han är såhär otrevlig och svår att leva med så kom det väl inte med diagnoserna, utan har funnits där redan innan. Ändå ville du leva med honom och skaffa barn med honom? 

Sen är hablitieringens möjligheter att hjälpa en person med diagnoser otroligt begränsad. De kommer att föreslå scheman och appar, och i slutändan att du som partner ska hjälpa honom att fungera och /eller ta huvudansvaret för allt eftersom han inte kan eller vill. Och han kommer att fortsätta att vara den han är och alltid varit, för det fungerar bra för honom. 

Vad är det du tror ska bli bättre av att han får hjälp av habiliteringen? De kommer få honom att börja förstå din situation och dina känslor? Finns det ens en sån kurs som du önskar dig, där personer med autism får lära sig om behoven hos de som inte har autism? Eller har du hittat på själv att en sån kurs borde finnas och skulle ens kunna fungera?

Hej,

Själv har jag ADHD, lever i relation, och jag känner igen mycket i det du skriver - det ingår i min diagnos likväl.

Jag tror du måste titta på andra sidan myntet också, ofta ( finns undantag ) handlar det inte om att en person inte vill, utan att den inte FÖRMÅR sig till att strukturera upp sin vardag, "se" saker som behövs göras och komma igång självmant, vara aktiv i att leka med barnen. Utan i hans värld handlar det mycket mer om att han ser det inte som sysslor, utan det blir som utmaningar - och det dränerar hans energi. Desto längre dagen går, desto tröttare i kropp och huvud blir han.

Även om han går den bästa av kurser som finns och får förståelse i din situation, det kommer inte förändra situationen. Han hanterar inte situationen som han gör för att han inte vill annat, utan högst sannolikt för att han inte FÖRMÅR annat. Det är två skilda saker.

Nej, han ser inte, och förstår inte saker på samma sätt som du gör, och därför ser han heller inte behovet - vilket givetvis är ett problem. Men kan du i vart fall åtminstone få honom öppen för att PRÖVA något annat, för att ni tillsammans ska få det bättre ( utifrån din beskrivning är jag ganska säker på att han behöver få prova någon slags medicinering ) - vilket även kommer förbättre för honom. Han kommer se och förstå på ett annat sätt då, även om det inte gör "mirakel" för honom, kommer det i vart fall göra honom mer funktionell i livet och i vardagen. Energin blir mer "utspridd" över dagen, och han har mer redan från dagens början.

Tror snarare det är den ändan du behöver börja, och du behöver prata med någon läkare som kan hjälpa dig att få honom att i vart fall prova medicin. Det är i sig inget farligt, om han är frisk i övrigt - och det enda som egentligen kan hända är att det blir bättre mot vad ni har det. Gör man inte något annorlunda mot förut kommer man heller inte få annat resultat.

I övrigt är det bygga strukturer som gäller, göra små "scheman" hemma med hushålls uppgifter, etc som återkommer under veckan - så han liksom kommer ihåg dem och förhoppningsvis den vägen kan bli lite mer aktiv. Men det är tungt att vara den "fungerande" parten i en npf relation, jag förstår det fullt. Men det är jobbigt att vara den med npf OCKSÅ.