Hur långt är du beredd att gå för att få "rätt"?

Hur långt är du beredd att gå för att få "rätt"?

Nu pratar jag om olika situationer i livet man kan ställas inför. T.ex. när man blivit orätt behandlad av någon myndighet, när man ska upp i rättegång mot någon som begått ett brott mot en, vårdnadstvister, eller när det bara rör sig om en person som gjort något illa mot dig eller nära och kära.

Hur långt är du beredd att dra det för att få upprättelse?

Båda parter har en del i att man blir kränkt. Både den som levererar och den som tar emot kränkningen. Om man är riktigt grym, trygg och skön som person så är man i princip okränkbar.

Håller jag inte alls med om. Då viftar man bara bort ett dåligt beteende som om detta vore helt okej att ägna sig åt. Mobbare och andra elaka typer måste man stå upp mot, annars fattar de inte när de går för långt.

Och nej - att mobba och kränka är ett tecken på svaghet.

Nej, det gör jag inte.

Kränkthet i sig leder till motivationen att vidta åtgärder så. Jo, det hör samman och jag har inte blandat ihop något alls.

Nej, det är det inte. Att kränka andra människor är destruktivt. Och det enda idiotiska i frågan. Att kränka andra människor är det enda som förstör, inte att någon blir kränkt. 

Nej, beter sig dessa institutioner illa så ska de också få veta detta. Att vända ryggen åt mobbare och usla människor i övrigt är ett fegt och passivt beteende.

Nej, jag har inte blandat ihop något alls, struntprat, utan ser helhetsbilden här.

Kränkthet behövs som sagt för att motivera en till att vidta åtgärder. Offer kan man vara även om man slår tillbaka. Människor som kränker gör andra automatiskt till en sorts offer.

Jo, den behövs för många. Bryr man sig inte så finns där heller ingen motivation att ta det hela vidare. Och offret bär inte skulden, det är förövaren som gör detta, ingen annan.

Men när skulden är någon annans ska den ju läggas där. Det är jätteviktigt att få bekräftat att man är ett offer och oskyldig när man är drabbad av andra människors illvilja. Ett tydligt exempel är väl våldtäkter där man i synnerhet tidigare la skulden på offret istället för på förrövaren vilket fått förrödande konsekvenser för de drabbade.

Det är inget fel att känna sig som ett offer när man är det. Tvärtom är det jätteviktigt för självkänslan att inte skuldbelägga sig själv. Att vara kränkt är en frisk reaktion på att ha blivit illa behandlad. Annars förvandlas man ju till en dörrmatta.