Anonym (Ledsen och sårad)

Sat 5 Jul 02:55

30 svar

Förvirrad...

Jag ska försöka skriva detta så kortfattat det bara går... 😅

Jag och min kille har varit tillsammans i 1,5 år, vi har olika boenden fast de är mest hos mig och mina två barn, han och hans barn.

Han har verkligen börjat försöka hjälpa till här hemma, nu vet han till och med vart dammsugaren finns OCH hur man använder den. Men i de allra flesta fall gör jag allt som har med hushållet att göra.. Jag har frågat varför han kunde tvätta hemma hos sig men inte här, hans svar var att han inte vet hur min tvättmaskin funkar..... Jag svarade tillbaka att det finns en manual i översta lådan i tvättstugan...

Vi tjafsar mycket, ibland är det lugnt ett tag och i vissa fall är det rejäla bråk. Dock inte när barnen är här men annars, det kan bero på småsaker och ibland större. Han är väldigt dålig på att förklara saker och jag som har autistiska drag behöver tydlighet, precis som ett barn. Och det vägrar han, jag är vuxen och då tänker han prata med mig som han gör till andra vuxna. Jag har tagit fram mina utredningspapper och gett till honom, och har sagt att jag vill att han läser de så kanske han förstår mig bättre. Han vägrar. 🙁

Ett av problemen är sex. Jag älskar sex och vill ha det ofta, men för honom gör det inget om det dröjer. Det är till 95% jag som tar initiativet till sex, tyvärr får jag ofta nej även fast det har blivit lite bättre iaf i perioder. Förra året tänkte jag låta bli för att se om han skulle ta första steget, efter 5 veckor gav jag upp... Jag känner mig så förnedrad ifall jag t.ex har klätt av mig naken i sängen och bara väntar in honom att han kanske kommer ta på mig men inte gör det. Som nu ikväll, eller ja nu är det ju natt... Jag började ta på honom därnere, han sa inte emot så jag fortsatte och bara väntar in att han ska göra samma med mig men inget händer. Efter kanske 10 minuter gav jag upp, vänder mig halvt med ryggen mot honom och tårarna börjar komma. Han frågade om något är fel, och då svarar jag att jag fick inget gensvar från honom. Sen säger varken han eller jag ett ord till förrän några timmar senare, när hans insomningsmedicin börjar värka och han säger att han somnar snart. Han säger att jag får sova så gott, jag säger detsamma och efter ett tag somnar han.

Hans barn har adhd, som vill ha uppmärksamhet dygnet runt, både hos sin pappa, mamma, skolan och ja, överallt där han är. Han har inte varit våldsam mot mig eller mina barn, men mot sig själv och både mamma och pappa. Han är riktigt elak mot lärare i skolan, både fysiskt och psykiskt.. han kränker andra, säger fula ord, gör fula saker.. allt detta för att få uppmärksamhet. Han har fått flera anmälningar på sig till olika instanser. Sedan kan han komma hem från skolan och vara ledsen för att någon annan elev varit dum - gjort exakt samma sak som han brukar göra. Hans mamma är lite som mig där och tycker "bra, då får han smaka på sin egna medicin". 😁

Hans föräldrar har aldrig kommit bra överens, de samarbetar inte och pratar knappt med varandra - inte förrän jag kom in i bilden. Jag har ALDRIG sagt att han ska göra på ett eller annat sätt, däremot har jag berättat hur jag och pappan till mina två barn brukar göra. Han har tagit till sig av det, och de har aldrig haft så bra samarbete någon gång. Vilket känns skönt att man har gjort nytta.

Det finns så mycket som gör att jag känner att vi inte borde vara tillsammans, men det är jobbigt eftersom jag älskar honom.

När vi åker förbi hans ex balkong kollar han alltid upp (hon röker så) antar att han kollar om hon är därute eller inte, han ber ibland om ursäkt och vet inte varför han gör så.. men nästa gång är det samma sak igen.

Vi har olika syn på ekonomin, han kan inte hantera pengar och ligger nästan alltid back. Jag har hjälpt honom med några av hans räkningar och har väl betalt tillbaka 1/4 del, jag har betalat all mat till oss fem i snart ett år förutom kanske 5 gånger. Jag är så rädd att han inte kommer klara sig utan mig och ja, jag vet att det inte är mitt problem.... Det han använder sina få pengar han är kvar till är snus, ibland energidricka, godis/chips.

Han vill flytta ihop hem till mig, jag vet inte om jag vill på grund av allt som händer runtomkring vilket han förstår men tycker att det är jobbigt att betala hyra för en lägenhet han inte är i. De pengarna kunde han haft till annat.

Jag hör ju själv hur det låter... Min terapeut som jag går till gällande detta säger så mycket bra som jag själv funderat över men det känns mer riktigt efter att ha pratat med henne. Hon vet hur stressad jag är över allt detta. Hon säger gång på gång, vem kommer tacka dig när du blir sjuk och går in i väggen av allt du gör.

Det blev visst inte så kort... Men vill mest kolla om någon annan varit i samma situation.

Anonym (Ledsen och sårad) Trådstartaren

Sat 5 Jul 14:40

#7

Fjäril kär skrev 2025-07-05 09:28:22 följande:

Bara släpp honom och gå innan han drar ner dig I skiten så du går under.

Du har ett ansvar gentemot dina barn . Där finns inga ursäkter för att utsätta dom för detta.

Jag vet att det troligtvis vore det bästa, det har jag och terapeuten pratat om också. Men det är svårt när man är kär och älskar någon.. 😔

Barnen, både mina och hans, kan känna av ibland att vi är lite stela mot varandra men tjafsen sker när de är hos sina andra föräldrar.

Anonym (Ledsen och sårad) Trådstartaren

Sat 5 Jul 14:50

#8

Familjesus skrev 2025-07-05 11:50:20 följande:

Finns ju många varningsflaggor här och han verkar inte vara en man som har särskilt mycket omsorg om dig för att du ska må bra.

Ni verkar ju vara väldigt olika varandra, med olika behov och syn på saker. Om man då inte är beredd att mötas och kompromissa så blir det svårt att få det att fungera. Sexlivet kanske inte är det största problemet, men kan bara det vara en dealbreaker. Ni har helt olika behov (vilket är ok, ingen har ju rätt eller fel) och du känner dig inte bekräftad av honom, vilket får dig att må dåligt. Kommunikationen verkar inte vara den bästa heller.

Överlag ska man inte må dåligt i en relation och riskera att bränna ut sig, Där verkar du vara nu, så tror att du mår väl av att ni delar på er. Du måste tänka på dig själv och dina barn i första hand.

Jag känner omsorg från honom, det gör jag, även om jag vill ha mer än vad jag får. Han hjälper till med huset och trädgården t.ex, saker jag inte klarar av.

Vi är lika på en del sätt men mest olika. När vi precis träffats sa han att han älskar att sitta och mysa och kramas t.ex. Bra, kände jag för så var aldrig pappan till mina barn. Men efter ett tag märkte jag att så var det ju inte alls - inte jämfört med mig iaf.. han sa att han har aldrig träffat någon som är så kramig och vill vara nära någon så mycket som jag är. Kanske beror det på att jag aldrig fick det av barnens pappa under de 20+ år vi var tillsammans. 😅 Jag har för långt tålamod.... 😁

Jag har gått in i väggen tidigare för drygt 10 år sedan, p.g.a. stress på jobbet, då hade det inget med familjelivet att göra. Nu har det bara med familjesituationen att göra, och inte p.g.a. av mina barn, eller kanske lite men till 80% har det med annat att göra. Det är väldigt svårt sånt här....!

Anonym (Ledsen och sårad) Trådstartaren

Sat 5 Jul 15:05

#9

Alessia skrev 2025-07-05 12:03:26 följande:

Det där är inget bra förhållande alls. Som du beskriver honom verkar han inte vara intresserad av dig som person utan mest se ert förhållande som en slags hotell- b&b - verksamhet som underlättar hans vardag. Sonen verkar han inte heller kunna hantera på ett vettigt vis. Adhd-diagnos kan förvisso betyda uppmärksamhetstörst och bristande förmåga att hantera intryck, men även för adhdbarn är struktur i vardagen, uppfostran till vettigt språkbruk och beteende ett måste
Du bör nog överväga att avsluta det här , inte minst för dina egna barns skull.

Skrev ett låååångt inlägg som försvann för att det ringde... 😳

Men ja, han är för mesig med sin son och curlar honom, han ger med sig alldeles för snabbt istället för att hålla fast vid de regler och rutiner vi har. Vilket irriterar mig fruktansvärt vilket han vet och ber mig om ursäkt. Säger att den han ska be om ursäkt är sig själv, för eftersom han gett vika en gång så försöker sonen till och från igen att få mera mobiltid, vara uppe längre på kvällarna osv. Han säger att han vet, men orkar inte ta konflikten där och då för att han är trött eller liknande.

Jag funderar dagligen på detta hur man ska göra.

Anonym (Ledsen och sårad) Trådstartaren

Sat 5 Jul 15:12

#10

Anonym (Malin) skrev 2025-07-05 12:11:15 följande:

Han verkar se dig som sin mamma, snarare än en partner.

Vet du varför det tog slut med hans ex? Jag får en känsla av att hon blev utsatt för liknande behandling och till sist gav upp.

Så känner jag också, vilket jag säger gång på gång att det känns som att jag har fyra barn - mina två, hans och han själv. Vilket gör honom fruktansvärt irriterad säkert för att han vet det innerst inne.

Hon var otrogen mot honom, så det var därför det tog slut. Men jag vet också att hon tyckte att hon gjorde allt i hemmet och att hon kände sig som hans mamma och att han var lat. 😅 Visst, han kunde ha väldigt långa arbetspass på över 12 timmar ibland, men han jobbade och sov ju inte hela tiden.

Jag kan tänka mig att det var säkert lite p.g.a. det sexuella inte funkade för dem heller. Jag har träffat henne, hon är väldigt trevlig men tydligen är hon en som alltid legat runt sedan hon var ung och att hon ofta varit otrogen mot sina partners.

Anonym (Ledsen och sårad) Trådstartaren

Sat 5 Jul 15:41

#12

Maac skrev 2025-07-05 12:23:00 följande:

Nej men herregud, flytta inte ihop!

Om sexlivet redan är på så olika nivå kommer det definitivt inte bli bättre när du är hans mamma på heltid.

Se till att ta hand om dig själv och DINA barn. De förtjänar inte en olycklig och utbränd mamma.

Jag har sagt att jag inte vill flytta ihop nu, vilket är jobbigt för de andra fyra i familjen vill att det ska hända så det är bara jag som står i vägen för att det ska ske. De bor ju så gott som redan här även om de inte är skrivna på adressen eftersom de är här jämt och inte hos dig förutom att kolla posten, men jag vill känna att det här är mitt ställe. Jag köpte det till mig och mina barn när jag och deras pappa separerade, hade inte tänkt att träffa någon.

Jag tycker att det är jättejobbigt att sexlivet inte fungerar som jag hade hoppats, han har inte samma behov som mig. Idag när han vaknade bad han om ursäkt för igår kväll och han undrade varför jag inte sa något på kvällen, berättade att jag var upprörd över det som hände och att jag känner mig dålig som inte lyckas tillfredsställa honom. Eftersom det är jag till 99% av gångerna som tar initiativet till sex får jag alltså mycket nekande tyvärr. Så jag sa att det är bättre om jag inte försöker utan att han får börja ta initiativet. Då säger han att då får ju han ännu mer press på mig och då kommer det inte bli något alls. Då kände jag mig så himla irriterad och tänkte "välkommen till min värld med en massa press på mig hit och dit!!" men sa inget, vill samtidigt inte såra honom.

Anonym (Ledsen och sårad) Trådstartaren

Sat 5 Jul 15:54

#13

Anonym (Finns bara en sak) skrev 2025-07-05 12:56:06 följande:

Han vill inte ha sex med dig, ser dig knappt men vill att du fixar mat, tvättar m.m. Vad får du ut av det där förhållandet? Extra mycket jobb bara!

Sen verkar han inte riktigt kommit över sitt ex heller. Det kanske är en anledning till bristen på sex. Han verkar ha dig för att det är bekvämt och inte av rätt anledning.

Lämna och få möjlighet att hitta en bättre som bryr sig om dig på riktigt. Han verkar inte alls mån om dig och dina känslor.

Jag vet, det är exakt så jag kan känna.. Att jag är mamma till fem personer och inte mina två.

Han har sagt att han kommit över henne och skulle inte ens ta i henne med tång. Det är bara i nödfall de har kontakt och han vill inte ha med henne att göra.
Visst han kan säkert känna så, men jag har ju både sagt och funderat på om de skulle vara tillsammans om det inte var för hennes otrohet. Han säger att så kan man inte tänka, för nu var hon det och nu är han med mig. Men jag tror att de hade det, de var faktiskt gifta och han har själv sagt förut att målet är ju att vara tillsammans tills man dör när man är gift.

Vi har gått i familjerådgivning, hela två gånger och sedan ville han inte mer. Han fick ingen bra bild av dem särskilt inte mannen, de är en kvinna och en man när det är par som kommer dit. Det är kvinnan jag går till nu när jag är själv, så hon har ju lite koll och hon tror att nästan all den problematik han lever med kommer garanterat från sin barndom och uppväxt.

Hon sa också något jag tagit upp med honom men det är också något jag tänker på mycket själv.
"Varför var du tvungen att sluta gå i familjerådgivning för hans skull, för att han inte tyckte att det hjälpte och inte gav någon effekt... När du tyckte att det blev bättre mellan oss av den. Varför kunde inte han fortsätta gå i den för min skull sa att jag kunde må bra av det."

Anonym (Ledsen och sårad) Trådstartaren

Sat 5 Jul 16:00

#14

Minkoppte skrev 2025-07-05 15:17:23 följande:

Ni bråkar och tjafsar ofta trots att ni bara varit tillsammans ett och ett halvt år. Inte när barnen är där, skriver du. Men att de kan känna att det är stelt mellan er.

Ja, det gör de garanterat och hur tror du det får dem att må? I sitt eget hem? Är det värt att de ska gå med en klump i magen för att det här förhållandet ska fortsätta?

Anledningen att det tog slut mellan deras pappa och mig var för att det var en del tjafs, och att jag inte var kär i honom längre och det gjorde det ju inte bättre... Så det har jag sagt till min kille och det har han vetat länge, att jag vill inte ha något bråk i detta hem oavsett vilken konstellation av personer det än är som bråkar.

Tyvärr är väl det omöjligt, alla bråkar någon gång och man kan inte bråka med sig själv. Beslutet borde vara enkelt, jag vet ju själv vilka råd jag hade gett en vän om de varit i våran situation.. men det är svårt när man är kär och älskar någon. 😔

Anonym (Ledsen och sårad) Trådstartaren

Sat 19 Jul 21:37

#19

Fjäril kär skrev 2025-07-05 16:45:43 följande:

Varför är hans känslor viktigare än dina?

Jag vet inte... det är just sånt jag funderar på väldigt mycket till och från. Kanske för att han hade en jobbig barndom och jag tycker synd om honom, fast han är vuxen.

Anonym (Ledsen och sårad) Trådstartaren

Sat 19 Jul 21:41

#20

Anonym (Korkskruv) skrev 2025-07-05 16:49:44 följande:

Det som gör det svårt att lämna är att man normaliserat det destruktiva och lever på små smulor av ljusglimtar...Vilket egentligen betyder att man sjunkit långt ner i gjyttjan av destruktivitet och medberoende och tappat bort vad självrespekt betyder.

Jag som levt i ett misshandelsförhållande berättar ibland något som.får. folk att tänka till... att även en man som bestämt sig för att slå ihjäl sin fru har också fina sidor han mer än gärna delar med sin fru... Han kan vara en fantastisk kock, han kan ha skitkul humor, han kan vara ömsint och fin vad gäller hans gamla mamma.. och i nästa ögonblick slår han .... fina egenskaper även seriemördare kan ha.. ... kalla kårar inte sant? Och så funkar destruktiva relationer...

För så funkar manipulation... och det är inte kärlek

.. att bråka destruktivt och sen bli sams är inget annat än 100% manipulation..

Verkligen kalla kårar, och det är så himla sant det du skriver det vet jag. Samtidigt tycker jag så himla mycket om honom, och tanken av att se honom med någon annan ger mig total ångest. Älskar honom så mycket trots alla problem och jag vet inte hur jag ska sluta med det.

Anonym (Ledsen och sårad) Trådstartaren

Sat 19 Jul 21:49

#21

Minkoppte skrev 2025-07-05 17:06:57 följande:

Så du är egentligen tydlig i vad du vill och det är inte att flytta ihop. Trots detta har både han och hans barn mer eller mindre bosatt sig i ditt hem. Hur gick det till egenntligen? Och hur började det när du blev hushållerska åt samtliga?

Så, för att se krasst på det hela: Tar du initiativ till sex så får du nobben, och om han ska ta initiativ till sex så blir det inget heller för då känner han sig pressad. Tänker du att han kommer att ändras på den här punkten med tiden? Eller att han kommer att ta sin del av ansvaret för inköp av mat och städning helt plötsligt? (Varför skulle han, han har det ju utmärkt som det är.)

Han har väldigt dålig ekonomi sedan ett år tillbaka, han klarar inte av sina räkningar och har inget över till mat. Han har lånat en del av mig (som själv är sjukskriven inför en operation, har en villa, två egna barn och husdjur....) och lånat även från sin pappa.

Jag vet hur det låter... jag tänker på detta dagligen och vet varken ut eller in. Han får allt serverat, men visst han har hjälpt mig med att klippa gräs och skottat snö, men det är ju långt ifrån likvärdigt det jag har gett och ger honom.

Anonym (Ledsen och sårad) Trådstartaren

Sat 19 Jul 22:03

#22

Queen81 skrev 2025-07-05 17:33:22 följande:

Bara läst ts och min spontana känsla/tanke är - vad tillför han i ditt liv? Har ni väldigt roligt ihop? Bra djupa samtal? Eller något annat?
Tycker det låter jobbigt och krävande att vara ihop med honom. Det låter inte som att ni är pojkvän/flickvän utan snarare mamma/son och att den lille sonen dessutom har barn.

Jag tycker det tyder på väldigt bristande respekt och kärlek när du förklarar hur du skulle behöva att han är väldigt tydligt i sin kommunikation med dig och han bara säger nej, jag talar som jag talar med andra vuxna. Detta trots att du ber honom för att det är viktigt för dig. Sen ber du honom läsa din utredning för att få chansen att förstå dig bättre och han vägrar.
Var är kärleken och respekten här?

Sexuellt kan man ju vara väldigt olika. Både att man gillar olika typer av sex och olika hur ofta man vill ha det. Och det är helt okej att han inte vill ha sex lika ofta som du. Men du måste avgöra hur viktig frekvensen är för dig. Sen förstår jag att du tog väldigt illa vid dig när du började smeka honom och fick noll reaktion. Du fick inte ens ett nej. Jag hade känt mig väldigt oattraktiv och lite bortgjord.

Fråga dig själv :
Är det viktigt för mig att min partner bidrar med städning, tvätt och disk?
Är det viktigt att han kan hantera pengar och prioritera?
Är det viktigt för mig att känna mig åtrådd?
Är det viktigt att min partner tar initiativ till sex?

Kan jag leva med att dessa punkter inte tillfredsställs?

Vi kan absolut ha roligt ihop och prata om saker som man inte pratat om tidigare med andra.

Precis, det känns som att jag gör allt för att han ska förstå mig bättre genom att komma med en massa förslag men han är inte intresserad av det. 🥺 Jag känner mig inte tillräckligt intressant för honom.

Vi har varit iväg en vecka på semester, och jag är väldigt hemmakär och trivs bäst i mitt hem. Nu var det extra jobbigt att lämna mitt husdjur hemma särskilt då hon är extremt mammig och vill vara större tiden med mig. Jag hade väldigt mycket ångest över detta och tänkte mycket på det under tiden jag var borta.

När vi kom hem blev både hon och jag jätteglada och hon hoppade upp i min famn direkt. Tårarna forsade av glädjetårar och jag var så himla glad att vara hemma med henne igen. Han frågade varför jag grät och jag sa "för att jag haft sån himla ångest över att vara ifrån henne". Vilket han vetat hela tiden, det hade jag redan innan vi åkte.. Då säger han "Äh, sluta fjanta dig!"

Jag blev så himla ledsen och sårad över det, jag kände mig som en fläck som han stod och stampa på.. 🙁 Sen har vi tjafsat sedan dess och kommer säkert inte lösa det förrän vi somnar ikväll.

Anonym (Ledsen och sårad) Trådstartaren

Sat 19 Jul 22:23

#24

beli skrev 2025-07-19 22:07:28 följande:

Det låter helt horribelt.

Du upprepar i dina svar att det är så svårt att lämna honom för att du är så kär. Men nu är det nog så att du måste bestämma dig. Du måste fatta ett beslut. Ha din terapeut till hjälp, dina vänner, familj? Ha en hel stödstyrka som bär dig genom det här. Du måste lämna honom.

Om det hjälper så försök börja äcklas lite av honom. Bli arg. Över att han skiter i dig, att han inte ger dig energi i livet, utan tar energi. Du måste tänka att du är en mamma som har barn som du måste skydda. Prata mer med din terapeut och med dina vänner, ta stöd av dem.

Just do it!

Jag vet allt det redan, tänker inte på något annat. Men bara tanken av att inte få träffa honom mer eller se honom med någon annan ger mig total panik. Jag vill liksom inte vara utan honom, även fast jag vet att jag mår dåligt av att må så här..

Jag försöker tänka annorlunda om honom och hans beteende, och kommer alltid tillbaka till hans barndom och att han hade det tufft som barn. Vilket jag vet att många kan ha, och de kanske inte beter sig på samma sätt.. men nu är det just så han är och han säger gång på gång att han inte kommer ändra sig för någon annan.

Jag pratar med min terapeut om detta och lite med mamma, och en kompis vet att jag inte vill flytta ihop med någon än - vilket hon tycker är helt rätt om man känner att man behöver vänta.

Anonym (Ledsen och sårad) Trådstartaren

I förrgår 01:31

#26

Anonym (Autist javisst) skrev 2025-07-19 23:49:09 följande:

Du har alldeles för många att uppfostra och det går inget vidare: Din egna två barn, din kille och hans son (har han fler barn?).

Flytta inte ihop, flytta ifrån. Träffa honom bara när ni bägge är barnfria. Så slipper du uppfostra hans ADHD-son. Det är föräldrarna som ska ta hand om och uppfostra sina egna barn.

Då kan ni bråka så mycket som helst och du kan ställa krav på honom. Vill han inte förändras, adjöss med honom.

Din barn borde få slippa träffa honom också, mtp att han gör dig så illa. De kanske inte märker av det nu, men de kommer att märka av det när du blir utbränd och bryter ihop.

Han utnyttjar dig och bryr sig inte om dina känslor. Han duger inte ens som KK.

Jag trodde att autister var logiska och inte känslotänkande. Men det stämmer inte på dig. Du kanske kan tänka rationellt men du agerar inte ratitionellt.

Ja, du kommer kanske att sakna honom men du överlever det, precis som du överlevde separationen från din man.

Jag vet att det inte är jag som ska uppfostra hans son. Men samtidigt så ser jag honom som mitt bonusbarn och han ser mig som en bonusförälder, så det är svårt att inte lägga sig i det som händer särskilt eftersom det påverkar oss allihopa. Hans son har ibland haft lättare att prata med mig än med sin mamma, pappa eller andra vuxna.

Jag vet att det ibland har varit kaos hemma när jag varit iväg någonstans och inte har varit hemma under några timmar... Min dotter ringt eller sms:at, pojkvännen har ringt sms:at.. så fort jag har kommit hem så har alla tyckt att det varit skönt och så lassar de på allt på mig allt som har hänt, och så blir det att jag får reda ut allting på bästa sätt. Samma sak när jag var inlagd på sjukhus i två dygn förra året och min mamma var där och hjälpte till, de (inte min mamma eller son) ringde iaf till mig och ville ha hjälp och råd. Jag orkar inte ha den pressen på mig mer, det måste ske en förändring.

Enligt min terapeut så är jag redan utbränd, och ja jag känner igen alla tecken jag har bara inte accepterat det som förra gången förutom att jag märker att jag svamlar med ord och jag glömmer saker.

Skillnaden är att jag inte var kär i barnens pappa sedan några år då när det tog slut. Jag är både kär i och älskar min pojkvän.. men det är så otroligt jobbigt att det inte går att beskriva att få nobben vad gäller sex gång på gång. Självklart förstår jag att det inte är normalt att ha det varje dag, men kanske någon eller några gånger i veckan. Han säger ibland att han inte hinner ta något initiativ till sex, så jag sa att då låter jag dig vara och väntade in honom. När det hade gått över fem veckor (detta var förra sommaren och vi hade varit tillsammans i endast ett halvår) så gav jag upp.

Grejen är att han alltid har en ursäkt till att inte ha sex... Det är medicinen, mycket i plugget, tjafs med sonen, sonens mamma, problem i skolan, han har ont, det är varmt, det är kallt, han är trött, klockan är för mycket, barnen kanske inte har somnat, han har inget sug (och han vill inte göra ett försök iaf), han har inte duschat och känner sig inte fräsch... Det kan vara 1000 olika bortförklaringar eller anledningar till att inte ha sex och jag får liksom bara gå med på det och acceptera.. Men när jag försöker komma med lite förslag på vad man kan testa så att han kanske får upp suget, nej då gnäller jag och pressar honom bara för att jag kommer med förslag. Han tackar mig inte för att jag faktiskt försöker komma med förslag på hur vi kan försöka rädda våran relation som är på väldigt hal is just nu..

Förvirrad...

INNEHÅLL