Förvirrad...

Bara släpp honom och gå innan han drar ner dig I skiten så du går under.

Du har ett ansvar gentemot dina barn . Där finns inga ursäkter för att utsätta dom för detta. 

Finns ju många varningsflaggor här och han verkar inte vara en man som har särskilt mycket omsorg om dig för att du ska må bra. 

Ni verkar ju vara väldigt olika varandra, med olika behov och syn på saker. Om man då inte är beredd att mötas och kompromissa så blir det svårt att få det att fungera. Sexlivet kanske inte är det största problemet, men kan bara det vara en dealbreaker. Ni har helt olika behov (vilket är ok, ingen har ju rätt eller fel) och du känner dig inte bekräftad av honom, vilket får dig att må dåligt. Kommunikationen verkar inte vara den bästa heller. 

Överlag ska man inte må dåligt i en relation och riskera att bränna ut sig, Där verkar du vara nu, så tror att du mår väl av att ni delar på er. Du måste tänka på dig själv och dina barn i första hand.

Det där är inget bra förhållande alls. Som du beskriver honom verkar han inte vara intresserad av dig som person utan mest se ert förhållande som en slags hotell- b&b - verksamhet som underlättar hans vardag. Sonen verkar han inte heller kunna hantera på ett vettigt vis. Adhd-diagnos kan förvisso betyda uppmärksamhetstörst och bristande förmåga att hantera intryck, men även för adhdbarn är struktur i vardagen, uppfostran till vettigt språkbruk och beteende   ett måste
Du bör nog överväga att avsluta det här , inte minst för dina egna barns  skull.

Han verkar se dig som sin mamma, snarare än en partner. 

Vet du varför det tog slut med hans ex? Jag får en känsla av att hon blev utsatt för liknande behandling och till sist gav upp. 

Nej men herregud, flytta inte ihop! 

Om sexlivet redan är på så olika nivå kommer det definitivt inte bli bättre när du är hans mamma på heltid. 

Se till att ta hand om dig själv och DINA barn. De förtjänar inte en olycklig och utbränd mamma.

Han vill inte ha sex med dig, ser dig knappt men vill att du fixar mat, tvättar m.m. Vad får du ut av det där förhållandet? Extra mycket jobb bara!

Sen verkar han inte riktigt kommit över sitt ex heller. Det kanske är en anledning till bristen på sex. Han verkar ha dig för att det är bekvämt och inte av rätt anledning.

Lämna och få möjlighet att hitta en bättre som bryr sig om dig på riktigt. Han verkar inte alls mån om dig och dina känslor. 

Jag vet att det troligtvis vore det bästa, det har jag och terapeuten pratat om också. Men det är svårt när man är kär och älskar någon.. 😔

Barnen, både mina och hans, kan känna av ibland att vi är lite stela mot varandra men tjafsen sker när de är hos sina andra föräldrar.

Jag känner omsorg från honom, det gör jag, även om jag vill ha mer än vad jag får. Han hjälper till med huset och trädgården t.ex, saker jag inte klarar av.

Vi är lika på en del sätt men mest olika. När vi precis träffats sa han att han älskar att sitta och mysa och kramas t.ex. Bra, kände jag för så var aldrig pappan till mina barn. Men efter ett tag märkte jag att så var det ju inte alls - inte jämfört med mig iaf.. han sa att han har aldrig träffat någon som är så kramig och vill vara nära någon så mycket som jag är. Kanske beror det på att jag aldrig fick det av barnens pappa under de 20+ år vi var tillsammans. 😅 Jag har för långt tålamod.... 😁

Jag har gått in i väggen tidigare för drygt 10 år sedan, p.g.a. stress på jobbet, då hade det inget med familjelivet att göra. Nu har det bara med familjesituationen att göra, och inte p.g.a. av mina barn, eller kanske lite men till 80% har det med annat att göra. Det är väldigt svårt sånt här....!

Skrev ett låååångt inlägg som försvann för att det ringde... 😳

Men ja, han är för mesig med sin son och curlar honom, han ger med sig alldeles för snabbt istället för att hålla fast vid de regler och rutiner vi har. Vilket irriterar mig fruktansvärt vilket han vet och ber mig om ursäkt. Säger att den han ska be om ursäkt är sig själv, för eftersom han gett vika en gång så försöker sonen till och från igen att få mera mobiltid, vara uppe längre på kvällarna osv. Han säger att han vet, men orkar inte ta konflikten där och då för att han är trött eller liknande.

Jag funderar dagligen på detta hur man ska göra.

Så känner jag också, vilket jag säger gång på gång att det känns som att jag har fyra barn - mina två, hans och han själv. Vilket gör honom fruktansvärt irriterad säkert för att han vet det innerst inne.

Hon var otrogen mot honom, så det var därför det tog slut. Men jag vet också att hon tyckte att hon gjorde allt i hemmet och att hon kände sig som hans mamma och att han var lat. 😅 Visst, han kunde ha väldigt långa arbetspass på över 12 timmar ibland, men han jobbade och sov ju inte hela tiden.

Jag kan tänka mig att det var säkert lite p.g.a. det sexuella inte funkade för dem heller. Jag har träffat henne, hon är väldigt trevlig men tydligen är hon en som alltid legat runt sedan hon var ung och att hon ofta varit otrogen mot sina partners.

Ni bråkar och tjafsar ofta trots att ni bara varit tillsammans ett och ett halvt år. Inte när barnen är där, skriver du. Men att de kan känna att det är stelt mellan er. 

Ja, det gör de garanterat och hur tror du det får dem att må? I sitt eget hem? Är det värt att de ska gå med en klump i magen för att det här förhållandet ska fortsätta? 

Jag vet, det är exakt så jag kan känna.. Att jag är mamma till fem personer och inte mina två.

Han har sagt att han kommit över henne och skulle inte ens ta i henne med tång. Det är bara i nödfall de har kontakt och han vill inte ha med henne att göra.
Visst han kan säkert känna så, men jag har ju både sagt och funderat på om de skulle vara tillsammans om det inte var för hennes otrohet. Han säger att så kan man inte tänka, för nu var hon det och nu är han med mig. Men jag tror att de hade det, de var faktiskt gifta och han har själv sagt förut att målet är ju att vara tillsammans tills man dör när man är gift.

Vi har gått i familjerådgivning, hela två gånger och sedan ville han inte mer. Han fick ingen bra bild av dem särskilt inte mannen, de är en kvinna och en man när det är par som kommer dit. Det är kvinnan jag går till nu när jag är själv, så hon har ju lite koll och hon tror att nästan all den problematik han lever med kommer garanterat från sin barndom och uppväxt.

Hon sa också något jag tagit upp med honom men det är också något jag tänker på mycket själv.
"Varför var du tvungen att sluta gå i familjerådgivning för hans skull, för att han inte tyckte att det hjälpte och inte gav någon effekt... När du tyckte att det blev bättre mellan oss av den. Varför kunde inte han fortsätta gå i den för min skull sa att jag kunde må bra av det."

Anledningen att det tog slut mellan deras pappa och mig var för att det var en del tjafs, och att jag inte var kär i honom längre och det gjorde det ju inte bättre... Så det har jag sagt till min kille och det har han vetat länge, att jag vill inte ha något bråk i detta hem oavsett vilken konstellation av personer det än är som bråkar.

Tyvärr är väl det omöjligt, alla bråkar någon gång och man kan inte bråka med sig själv. Beslutet borde vara enkelt, jag vet ju själv vilka råd jag hade gett en vän om de varit i våran situation.. men det är svårt när man är kär och älskar någon. 😔

Varför är hans känslor viktigare än dina?  

Det som gör det svårt att lämna är att man normaliserat det destruktiva och lever på små smulor av ljusglimtar...Vilket egentligen betyder att man sjunkit långt ner i gjyttjan av destruktivitet och medberoende och tappat bort vad självrespekt betyder.

Så du är egentligen tydlig i vad du vill och det är inte att flytta ihop. Trots detta har både han och hans barn mer eller mindre bosatt sig i ditt hem. Hur gick det till egenntligen? Och hur började det när du blev hushållerska åt samtliga? 

Så, för att se krasst på det hela: Tar du initiativ till sex så får du nobben, och om han ska ta initiativ till sex så blir det inget heller för då känner han sig pressad. Tänker du att han kommer att ändras på den här punkten med tiden? Eller att han kommer att ta sin del av ansvaret för inköp av mat och städning helt plötsligt? (Varför skulle han, han har det ju utmärkt som det är.)

Bara läst ts och min spontana känsla/tanke är - vad tillför han i ditt liv? Har ni väldigt roligt ihop? Bra djupa samtal? Eller något annat? 
Tycker det låter jobbigt och krävande att vara ihop med honom. Det låter inte som att ni är pojkvän/flickvän utan snarare mamma/son och att den lille sonen dessutom har barn.

Jag tycker det tyder på väldigt bristande respekt och kärlek när du förklarar hur du skulle behöva att han är väldigt tydligt i sin kommunikation med dig och han bara säger nej, jag talar som jag talar med andra vuxna. Detta trots att du ber honom för att det är viktigt för dig. Sen ber du honom läsa din utredning för att få chansen att förstå dig bättre och han vägrar.
Var är kärleken och respekten här?

Sexuellt kan man ju vara väldigt olika. Både att man gillar olika typer av sex och olika hur ofta man vill ha det. Och det är helt okej att han inte vill ha sex lika ofta som du. Men du måste avgöra hur viktig frekvensen är för dig. Sen förstår jag att du tog väldigt illa vid dig när du började smeka honom och fick noll reaktion. Du fick inte ens ett nej. Jag hade känt mig väldigt oattraktiv och lite bortgjord.

Fråga dig själv :
Är det viktigt för mig att min partner bidrar med städning, tvätt och disk?
Är det viktigt att han kan hantera pengar och prioritera?
Är det viktigt för mig att känna mig åtrådd?
Är det viktigt att min partner tar initiativ till sex?

Kan jag leva med att dessa punkter inte tillfredsställs?