Förvirrad...

Du har alldeles för många att uppfostra och det går inget vidare: Din egna två barn, din kille och hans son (har han fler barn?).

Flytta inte ihop, flytta ifrån. Träffa honom bara när ni bägge är barnfria. Så slipper du uppfostra hans ADHD-son. Det är föräldrarna som ska ta hand om och uppfostra sina egna barn.

Då kan ni bråka så mycket som helst och du kan ställa krav på honom. Vill han inte förändras, adjöss med honom.

Din barn borde få slippa träffa honom också, mtp att han gör dig så illa. De kanske inte märker av det nu, men de kommer att märka av det när du blir utbränd och bryter ihop.

Han utnyttjar dig och bryr sig inte om dina känslor. Han duger inte ens som KK.

Jag trodde att autister var logiska och inte känslotänkande. Men det stämmer inte på dig. Du kanske kan tänka rationellt men du agerar inte ratitionellt.

Ja, du kommer kanske att sakna honom men du överlever det, precis som du överlevde separationen från din man.

Amenherregud, hur länge kan man ursäkta sitt dåliga beteende med att man hade en olycklig barndom?  Och du är bara alltför villig att ursäkta honom, du är en riktig pushover.

Han är en vuxen man och ansvarig för sitt beteende. Han vill inte ändra sig för din skull, det visar hur lite du betyder för honom. Ekonomiskt och praktiskt betyder du mycket men inte emotionellt och sexuellt.

Har du ett behov av att uppoffra dig för en man?

Dina barn gillar honom säger du. Men samtidigt är du ett dåligt exempel för dina barn. De lär sig omedvetet att en kvinna alltid ska ställa upp för sin man men att motsatsen inte gäller. Det kommer att påverka dem som vuxna.

Tål du inte att dina barn kan bli arga på dig? Det är du som är den vuxna, du måste kunna fatta beslut som dina barn inte gillar. Så skyll inte på barnen för att du inte har ryggrad att bryta med mannen.

Du kan alltid som jag föreslog tidigare fasa ut honom ur familjen. Ni kan träffas som vänner (ni har ju inte sex) utan barn. Då kommer du att upptäcka att du klarar dig utan honom när ni inte träffas.