Förvirrad...

Självklart inser jag det, jag har bara så otroligt svårt att säga nej till människor som har det svårt - som i denna situation. Jag vet att jag är för snäll och mesig för att säga ifrån, sån har jag alltid varit tyvärr.

Det är så mycket annat med honom som jag dras till, som jag saknade i så himla många år med pappan till mina barn. Mina barn har rejält med pengar på sina sparkonton som jag (och deras pappa) varje månad har en stående överföring till. De får veckopeng varje vecka, kläder när de behöver det, har egna rum, osv. De är min prio, ingenting har förändrats på det sättet för dem. ❤️

Det jobbiga är att mina barn älskar min pojkvän.
Han och jag bråkade i slutet av förra veckan (mina barn var hos sin pappa då men hans son fick tyvärr höra en del av det, för att han är så förbaskat nyfiken på allt som händer runtomkring oavsett om det är något bra eller dåligt som händer och sägs) och jag sa åt honom att jag vill vara ifred.
Jag sa att vi behöver tänka igenom det här ordentligt och att jag vill att de åker till sin lägenhet så får vi båda fundera på allt.

Mina barn kom, de frågade direkt varför bilen var borta, vart han var, varför han inte var hemma (hos oss) osv... Min son ville gå hem till honom och hälsa på vilket han såklart fick. Dottern var besviken för att de inte var hemma så hon tog kort på allt hon ville visa och berätta för honom istället och skrev med honom till och från i flera timmar på WhatsApp.

Det är inte så lätt det här som man kanske tänker att det borde vara. Jag har alltid tänkt att det är svart eller vitt, men det är inte så enkelt som man tror när man är mitt i skiten. 😔

Jag vet allt det redan, tänker inte på något annat. Men bara tanken av att inte få träffa honom mer eller se honom med någon annan ger mig total panik. Jag vill liksom inte vara utan honom, även fast jag vet att jag mår dåligt av att må så här..

Jag försöker tänka annorlunda om honom och hans beteende, och kommer alltid tillbaka till hans barndom och att han hade det tufft som barn. Vilket jag vet att många kan ha, och de kanske inte beter sig på samma sätt.. men nu är det just så han är och han säger gång på gång att han inte kommer ändra sig för någon annan.

Jag pratar med min terapeut om detta och lite med mamma, och en kompis vet att jag inte vill flytta ihop med någon än - vilket hon tycker är helt rätt om man känner att man behöver vänta.

Jag vet inte, men terapeuten jag träffar har förklarat lite vad som kan försigå i hans huvud och hur han kan tänka eller bete sig i situationer som han inte varit med om eller saknat som barn.

Men ja, jag ursäktar och försvarar honom väldigt mycket det vet jag om och jag VET att jag verkligen måste sluta med det! 😔

Vi var ifrån varandra ett dygn för en vecka sedan. Vi hade haft ett rejält bråk och hans son hörde delar av det tyvärr. Jag sa att vi behöver vara ifrån varandra några dagar för att tänka på vad vi vill och hur vi ska göra för att få det att funka för just nu fungerar det inte. De åkte till sin lägenhet. Och tyvärr, så kände jag att det var riktigt skönt! Jag var helt själv i några timmar innan mina barn kom på kvällen. Då blev det värre, eftersom det första de gjorde var att fråga varför min pojkvän+son inte var där. De sov hos sig en natt, sedan dess är de tillbaka hos mig igen.

Anledningen att de var hemma hos sig berodde på att jag ville få tid att fundera över vårat förhållande, och han skulle fundera på vad han känner gällande sex och sånt. Han skrev efter någon timme att han vet vad han ska göra för att vilja ha mer sex. Jag skrev tillbaka att jag blev chockad över att han har kommit på det på bara någon timme när vi haft problem med det över 1,5 år. Han ville inte tala om vad han kommit fram till, att det vore pinsamt att prata om det. Jag svarade att jag har kommit fram till hur jag ska kunna lita på honom mer än jag har gjort den senaste tiden och att jag verkligen ska försöka hålla det jag har bestämt.

Men tyvärr är jag så besviken just nu.. för någon vecka sedan var vi upp till hans släkt och hälsade på (första gången för mig att träffa dem) och han ville att jag skulle följa med så han kunde visa mig ställen från när han var liten. Vilket jag såklart ville se, det var en självklarhet för mig att följa med överallt trots att jag har stora besvär kroppsligt och har svårt att gå ibland.

Nu är vi på ett ställe där jag varit tidigare när jag var yngre och mina barn har också varit där tidigare och vill visa honom. Igår kväll skulle vi åka till en stor glassfabrik som min mamma planerat eftersom vi alla älskar glass! Då vill han inte följa med... Kändes jätte tråkigt att han hellre stannar kvar i det hyrda boendet och sitter och spelar dator istället. Visst, jag kan förstå att han vill vila lite från allt bilkörande men det kunde han väl ha gjort från ett annat tillfälle istället.

Kanske låter konstigt.. men det jag får ut av det är att det känns bra att hjälpa till, att han och sonen inte hamnar på gatan utan mat. Jag har alltid varit blåögd, och tror det bästa om folk och att jag alltid velat hjälpa till. Alltid!

Jag blev mobbad som liten, MEN jag har alltid varit stark som människa. Så även när mina mobbare själva blev mobbade, så ställde jag mig i vägen och sa att det är fel att mobba någon. Jag försvarade mina egna mobbare för jag vill inte att någon ska vara ledsen och må dåligt. Även fast jag själv hade det jobbigt.

Jag är nog väldigt naiv.

Jag förstår absolut hur du menar, med att ta hand om sig själv. Samtidigt mår jag bra när jag vet att de blir hjälpta och klarar sig p.g.a. mig.

Sånt här är så himla svårt, det känns som att jag är beroende av att hjälpa andra. Så har jag varit sedan jag var liten, och det är svårt att ändra på sin personlighet.. eller det kanske låter jätte flummigt?

Typ aldrig...

Igår var han på ett möte gällande sin son. När han kom tillbaka så säger han att han ska vara med som tränare eftersom det inte finns några "riktiga tränare", och att han kommer vara borta till ca 22:00 två kvällar i veckan + om det blir match kommer han behöva vara med.

Jag blev jätteledsen, det är på kvällarna vi har tid att umgås bara vi, och prata om oss och vårat förhållande. Visst, det är väl en sak om han är med när sonen är hos honom men han kommer vara det även när sonen är hos sin mamma.
Absolut, hon har en 7-åring att ta hand om till 100% hela tiden. Men hon kan ju skaffa barnvakt? Han sover ju vid den tiden träningen ens har börjat så att skaffa barnvakt borde inte vara så svårt?

Usch, jag känner mig så fruktansvärt egoistisk gällande detta... Men jag känner mig bortprioriterad hela tiden, det går alltid något före oss. 😕

Tack så himla mycket för dina tips och råd, jag är otroligt tacksam även om det är svårt. 🌸

Det går väldigt upp och ner här.. Han var med mig till terapeuten förra veckan, även fast han tvekade och bestämde sig i sista sekunden. Men han tyckte att det kändes bra och vill fortsätta. Jag ska även fortsätta att träffa henne själv.

Vaken igen, på grund av tjafs - vad annars... Han har lovat så många gånger att inte ta upp vissa saker, men så gör han det ändå och då blir jag besviken - vilket jag inte tycker är konstigt att jag blir, när han bryter ännu ett löfte.

Jag börjar känna och inse mer och mer varför vi helt enkelt inte har gjort slut. Jag från min sida känner att jag är rädd att OM det tar slut innan jag har fått tillbaka mina pengar jag lånat ut, så kommer jag inte få de. Han har sagt att det är tråkigt att jag känner så, men vad är det för konstigt med det? Inte alls känner jag.. fast jag har inte nämnt pengarna i samband med att vi har bråkat och att jag är rädd att inte få tillbaka de om det tar slut, det är bara tankar jag har inom mig.

Han kommer få några tusen i en klumpsumma i slutet på månaden. Så nu har han börjat kolla på saker han tycker att han vill ha och "behöver", han är så impulsiv också så helt plötsligt kan det stå ett paket utanför dörren med saker han har köpt. Istället för att betala av till någon han lånat pengar av.. 🙄

Det är under 10 000 kronor iaf, men mycket för mig som är sjukskriven och äger ett hus.

Jaaa du, jag har inte vågat räkna på vad han och hans son kostar mig varje månad. Men han har inte en enda gång hjälpt till eller erbjudit sig att betala något på mina räkningar - fast det är han som höjt värmen på elementen på vintern medan jag sänker, t.ex.. 😅

Men det är iaf han som slösar mest vad gäller mat iaf. Nästan varje kväll tar han ibland fil och flingor, eller mackor och ibland både och. Medan vi säger till barnen att äter man youghurt till frukost får de ta mackor till mellis, och tvärtom. Han tar det både till frukost och på kvällen.

Min son är speciell vad gäller kosten och är väldigt selektiv (vanligt vid de diagnoser han har) och han får ofta höra "nu räcker det" när han tagit några ostskivor på sidan av middagen t.ex. Medans pojkvännen tar ett helt kokt ägg på varje macka, ibland 2-3 stycken som han äter, plus 10 kg kaviar på. Och ibland tar han både ost och kaviar på sina mackor... 😕 Så jodå, det går åt pengar..

Tjafs igen, mitt på blanka dagen dessutom - men innan barnen slutat skolan.

Kortfattat... Jag sa att jag blev väldigt sårad över vad han sa igår hos terapeuten och fattar inte hur han kan vara så "lat". Hur svårt ska det vara att lära sig att vara vuxen, ta beslut över sitt barn så att han i sin tur kan bli en bra ungdom och vuxen..?

Jag sa att han behöver bli mer vuxen och ta ansvar över sig och sin son, ge honom regler och gränser precis som mina barn har. Han säger själv till barnets mamma att hon curlar honom och han har henne lindad kring lillfingret. Hon säger att det är för att hon inte orkar ta konflikter. Jag sa att det är ju exakt samma vad gäller honom.. han gör på exakt samma sätt! Sa till honom att han får fundera på det där och höra av sig när han blivit mer vuxen.

Sen sa jag att jag vill att han åker, vilket han gjorde men han har både sms:at, ringt och kommit tillbaka - iofs för att hämta saker.

Han säger alltid att jag är den han behöver.. som pushar honom till att göra saker, hjälper honom med sonen och att ta beslut, osv osv..

Jag ska tänka mer på mig själv, säger han ofta.
Nu när han gick sa han att jag blivit så egoistisk...
Jobbigt att höra, även fast jag vet att det inte är sant. Jag har helt enkelt börjat tänka lite på mig själv och inte på alla andra i första hand - det är så jag ser det, fast det kanske är fel.

Tyvärr, så kan jag inte göra mer än att hålla med dig just nu..

Han sms:ade förut och frågade vad vi ätit, svarade att mina barn ätit. Han svarade "du har iaf så att du kan äta." Frågade vad han menade, fick "jag har inget jag kan göra till middag." som svar och jag skrev tillbaka att han får väl åka och köpa något.
Antog att han inte hade köpt någon mat att ha i lägenheten, vilket jag såklart förstår att han inte räknat med att han skulle vara där.. Då svarade han "Äh, överlever nog tills imorgon eller nåt. Men visst lär väl göra det då."

Detta tolkar jag som att han FÖRVÄNTAR sig att jag ska be honom komma hem hit, kanske äta med oss eller (förhoppningsvis?) komma hem helt och hållet.
Men det har jag faktiskt ingen lust med just nu, inget av det.. Just nu är jag så himla.. ja, jag vet inte. Hittar inte rätt ord över allting som snurrar runt i huvudet just nu, men det är inget positivt för hans del kan jag säga. Jag behöver tid på mig för att ens vilja träffa honom och prata öga mot öga.

Så han har väl rätt, jag är en egoist... 😉😁

Precis..

Jag känner att det kommer dröja ett tag tills jag vill träffa honom igen. Blev så himla sårad igår efter samtalet med terapeuten och det han sa. Han är tydligen mycket mer konflikträdd än vad jag trodde innan, det blev lite som en uppenbarelse för mig. 😅

Något han FAKTISKT tog upp idag och som var bra gjort av honom, var att han hade funderat sedan mötet igår.. om han och hans son ska vara hos sig när det är pappavecka och han kommer hem till mig och mina barn när sonen är hos sin mamma. Så att jag inte behöver känna mig så stressad över att träffa hans son.

Han tänkte väl lite rätt på ett sätt, men mer fel än rätt om man frågar mig....
1.) HAN stressar mig också, inte bara sonen.
2.) Reglerna som hans son behöver, kommer aldrig någonsin bli av utan min inblandning - varken hos pappan eller mamman. Vilket kommer innebära att han blir en odräglig snorunge som ställer till det för ALLT OCH ALLA runtomkring.
3.) Jag vill inte låta bli att träffa hans son, men JAG vill att hans son ska ha regler och rutiner, för det är exakt vad den pojken behöver. En månad i skolan och det är kaos redan.. han är sjuk (?) minst en dag i veckan under mammaveckorna.

Varför? Jo, för att hon har åkt till jobbet innan han åker till skolan så han kan säga och hitta på det som passar honom för att slippa skolan.
ABSOLUT, han kan säkert ha varit sjuk någon av gångerna.. men det är väldigt konstigt att det är varannan vecka..

Något som är bra, är att han har samma mentor som min son hade under högstadiet och den mentorn är GRYM på sitt jobb, och de har väldigt bra lärare. Han har i stort sett alla lärare i samma ämnen som min son hade. Jag har koll på de lärarna, hur de undervisar, vilka krav de har, hur de gör i olika situationer.

Jag har redan kommit i tjafs med hans son när han pratat illa om vissa lärare, eller att han tycker att de inte gör sitt jobb med att lära honom inför prov, t.ex (medan han själv inte anstränger sig för 5 öre). Då har jag och min son gått in på Teams, berättat vart man går in, vad sidorna heter, hur lärare X brukade tänka i min sons klass inför redovisning/prov/förhör, m.m.

GOOD LUCK säger jag bara till konflikträdda pojkvännen som kanske behöver ta tag i allt detta själv med den slutkörda mamman om deras gemensamma son. 🤨

Jag känner att om det nu ska ta helt slut mellan oss, så vill jag helst inte vara de ovänner vi är nu. Jag vill inte börja hata honom. Därför känner jag att när allt har lagt sig, så skulle jag vilja prata med honom så båda får säga sitt, hos terapeuten, och sedan gå vidare efter det.

Jag vill ju inte att det ska vara så... Men det är lite den känslan jag börjar känna, ja. 

Sympati för de båda kommer jag nog alltid ha, men varför ska jag bry mig så mycket om dem när det känns som att de inte försöker eller vill försöka fullt ut.

Fick detta tidigare idag, och det både sårar och irriterar mig, för det känns som att han inte lyssnat på mig för fem öre dessa år... 😢

"Älskar verkligen dig känns just nu att det är jag som vill detta förhållande, det har aldrig varit så här tyst ifrån dig.. ja jag vet att du har saker att göra men det har aldrig hindrat dig från att skriva saker förut men du tycker kanske det är skönt. Jag är villig att prata om detta och få fram vad exakt du kräver ska bli ändring, hoppas du vill göra det kan ta det ikväll på telefon efter du lagt barnen om du vill. ❤️"