Anonym (Ledsen och sårad) skrev 2025-07-05 02:55:35 följande:
Förvirrad...
Jag ska försöka skriva detta så kortfattat det bara går... 😅
Jag och min kille har varit tillsammans i 1,5 år, vi har olika boenden fast de är mest hos mig och mina två barn, han och hans barn.
Han har verkligen börjat försöka hjälpa till här hemma, nu vet han till och med vart dammsugaren finns OCH hur man använder den. Men i de allra flesta fall gör jag allt som har med hushållet att göra.. Jag har frågat varför han kunde tvätta hemma hos sig men inte här, hans svar var att han inte vet hur min tvättmaskin funkar..... Jag svarade tillbaka att det finns en manual i översta lådan i tvättstugan...
Vi tjafsar mycket, ibland är det lugnt ett tag och i vissa fall är det rejäla bråk. Dock inte när barnen är här men annars, det kan bero på småsaker och ibland större. Han är väldigt dålig på att förklara saker och jag som har autistiska drag behöver tydlighet, precis som ett barn. Och det vägrar han, jag är vuxen och då tänker han prata med mig som han gör till andra vuxna. Jag har tagit fram mina utredningspapper och gett till honom, och har sagt att jag vill att han läser de så kanske han förstår mig bättre. Han vägrar. 🙁
Ett av problemen är sex. Jag älskar sex och vill ha det ofta, men för honom gör det inget om det dröjer. Det är till 95% jag som tar initiativet till sex, tyvärr får jag ofta nej även fast det har blivit lite bättre iaf i perioder. Förra året tänkte jag låta bli för att se om han skulle ta första steget, efter 5 veckor gav jag upp... Jag känner mig så förnedrad ifall jag t.ex har klätt av mig naken i sängen och bara väntar in honom att han kanske kommer ta på mig men inte gör det. Som nu ikväll, eller ja nu är det ju natt... Jag började ta på honom därnere, han sa inte emot så jag fortsatte och bara väntar in att han ska göra samma med mig men inget händer. Efter kanske 10 minuter gav jag upp, vänder mig halvt med ryggen mot honom och tårarna börjar komma. Han frågade om något är fel, och då svarar jag att jag fick inget gensvar från honom. Sen säger varken han eller jag ett ord till förrän några timmar senare, när hans insomningsmedicin börjar värka och han säger att han somnar snart. Han säger att jag får sova så gott, jag säger detsamma och efter ett tag somnar han.
Hans barn har adhd, som vill ha uppmärksamhet dygnet runt, både hos sin pappa, mamma, skolan och ja, överallt där han är. Han har inte varit våldsam mot mig eller mina barn, men mot sig själv och både mamma och pappa. Han är riktigt elak mot lärare i skolan, både fysiskt och psykiskt.. han kränker andra, säger fula ord, gör fula saker.. allt detta för att få uppmärksamhet. Han har fått flera anmälningar på sig till olika instanser. Sedan kan han komma hem från skolan och vara ledsen för att någon annan elev varit dum - gjort exakt samma sak som han brukar göra. Hans mamma är lite som mig där och tycker "bra, då får han smaka på sin egna medicin". 😁
Hans föräldrar har aldrig kommit bra överens, de samarbetar inte och pratar knappt med varandra - inte förrän jag kom in i bilden. Jag har ALDRIG sagt att han ska göra på ett eller annat sätt, däremot har jag berättat hur jag och pappan till mina två barn brukar göra. Han har tagit till sig av det, och de har aldrig haft så bra samarbete någon gång. Vilket känns skönt att man har gjort nytta.
Det finns så mycket som gör att jag känner att vi inte borde vara tillsammans, men det är jobbigt eftersom jag älskar honom.
När vi åker förbi hans ex balkong kollar han alltid upp (hon röker så) antar att han kollar om hon är därute eller inte, han ber ibland om ursäkt och vet inte varför han gör så.. men nästa gång är det samma sak igen.
Vi har olika syn på ekonomin, han kan inte hantera pengar och ligger nästan alltid back. Jag har hjälpt honom med några av hans räkningar och har väl betalt tillbaka 1/4 del, jag har betalat all mat till oss fem i snart ett år förutom kanske 5 gånger. Jag är så rädd att han inte kommer klara sig utan mig och ja, jag vet att det inte är mitt problem.... Det han använder sina få pengar han är kvar till är snus, ibland energidricka, godis/chips.
Han vill flytta ihop hem till mig, jag vet inte om jag vill på grund av allt som händer runtomkring vilket han förstår men tycker att det är jobbigt att betala hyra för en lägenhet han inte är i. De pengarna kunde han haft till annat.
Jag hör ju själv hur det låter... Min terapeut som jag går till gällande detta säger så mycket bra som jag själv funderat över men det känns mer riktigt efter att ha pratat med henne. Hon vet hur stressad jag är över allt detta. Hon säger gång på gång, vem kommer tacka dig när du blir sjuk och går in i väggen av allt du gör.
Det blev visst inte så kort... Men vill mest kolla om någon annan varit i samma situation.
Han har ett barn med ADHD och han verkar behöva energidryck/godis i vardagen. Han har svårt att hålla i pengar. Det klart att man undrar om han också har ADHD.
Han vägrar vara tydlig i sin kommunikation med dig. Trots att du behöver det. Det spelar ingen roll om du har en diagnos eller ej,, DU behöver tydlig kommunikation och han vägrar att samtala så att du förstår honom. Det är väldigt dumt.
Han verkar inte möta dina behov på ett bra sätt alls. Lånar pengar och betalar inte tillbaka. Låter dig sköta det mesta. Är inte så sugen på sex lika ofta som du. Verkar spana efter exet på hennes balnong.
Så mitt första råd är att ni fortsätter att vara särbor! Bra att han flyttar till en mindre lägenhet.
På sikt måste du fundera på om du vill vara i en så utmattande relation i resten av ditt liv. På riktigt, vill du hålla på så under alla år framöver? Valet är i grunden ditt. Ingen annan kan göra det.
