Förvirrad...

Jag vet allt det redan, tänker inte på något annat. Men bara tanken av att inte få träffa honom mer eller se honom med någon annan ger mig total panik. Jag vill liksom inte vara utan honom, även fast jag vet att jag mår dåligt av att må så här..

Jag försöker tänka annorlunda om honom och hans beteende, och kommer alltid tillbaka till hans barndom och att han hade det tufft som barn. Vilket jag vet att många kan ha, och de kanske inte beter sig på samma sätt.. men nu är det just så han är och han säger gång på gång att han inte kommer ändra sig för någon annan.

Jag pratar med min terapeut om detta och lite med mamma, och en kompis vet att jag inte vill flytta ihop med någon än - vilket hon tycker är helt rätt om man känner att man behöver vänta.

Jag vet inte, men terapeuten jag träffar har förklarat lite vad som kan försigå i hans huvud och hur han kan tänka eller bete sig i situationer som han inte varit med om eller saknat som barn.

Men ja, jag ursäktar och försvarar honom väldigt mycket det vet jag om och jag VET att jag verkligen måste sluta med det! 😔

Vi var ifrån varandra ett dygn för en vecka sedan. Vi hade haft ett rejält bråk och hans son hörde delar av det tyvärr. Jag sa att vi behöver vara ifrån varandra några dagar för att tänka på vad vi vill och hur vi ska göra för att få det att funka för just nu fungerar det inte. De åkte till sin lägenhet. Och tyvärr, så kände jag att det var riktigt skönt! Jag var helt själv i några timmar innan mina barn kom på kvällen. Då blev det värre, eftersom det första de gjorde var att fråga varför min pojkvän+son inte var där. De sov hos sig en natt, sedan dess är de tillbaka hos mig igen.

Anledningen att de var hemma hos sig berodde på att jag ville få tid att fundera över vårat förhållande, och han skulle fundera på vad han känner gällande sex och sånt. Han skrev efter någon timme att han vet vad han ska göra för att vilja ha mer sex. Jag skrev tillbaka att jag blev chockad över att han har kommit på det på bara någon timme när vi haft problem med det över 1,5 år. Han ville inte tala om vad han kommit fram till, att det vore pinsamt att prata om det. Jag svarade att jag har kommit fram till hur jag ska kunna lita på honom mer än jag har gjort den senaste tiden och att jag verkligen ska försöka hålla det jag har bestämt.

Men tyvärr är jag så besviken just nu.. för någon vecka sedan var vi upp till hans släkt och hälsade på (första gången för mig att träffa dem) och han ville att jag skulle följa med så han kunde visa mig ställen från när han var liten. Vilket jag såklart ville se, det var en självklarhet för mig att följa med överallt trots att jag har stora besvär kroppsligt och har svårt att gå ibland.

Nu är vi på ett ställe där jag varit tidigare när jag var yngre och mina barn har också varit där tidigare och vill visa honom. Igår kväll skulle vi åka till en stor glassfabrik som min mamma planerat eftersom vi alla älskar glass! Då vill han inte följa med... Kändes jätte tråkigt att han hellre stannar kvar i det hyrda boendet och sitter och spelar dator istället. Visst, jag kan förstå att han vill vila lite från allt bilkörande men det kunde han väl ha gjort från ett annat tillfälle istället.

Det känns lite så, det är inte en fråga om om utan när.

Lite allmänt om vad som hänt senaste två veckorna.....

Det blev tjafs igen igår kväll, som fortsatte idag på förmiddagen. Kommer inte ens ihåg hur det började, men det fortsatte med (gissa vad?!) sex biten.... HAN bestämde för några veckor sedan att han inte kommer klara av att garanterat ha sex två gånger i veckan - som HAN föreslagit. Han ville ändå bestämma att ha det på onsdagar.

Förra onsdagen hade vi inte det eftersom vi var iväg på semester och bodde i en stuga med mina föräldrar och två barn. Visst, det kan jag förstå honom för.. Därför trodde jag att vi - såklart - skulle ha det igår. Jag har känt mig lite konstig i magen några dagar, bullrig, vilket den kan vara pga all min  stress, magkatarr, ibs... Jag låg och väntade och väntade igår kväll.. han klappade mig på ryggen (för att jag bad honom, skulle väl aldrig hända annars, typ) och han frågade om jag fryser och jag svarade att nej, jag ryser för att jag älskar när du tar på mig.

Ingenting händer (huuur kan jag ens vara förvånad?!) och han börjar prata om att han behöver sova och frågar efter någon minut varför jag låter ledsen när jag pratar med honom. Jag sa som det var, att jag verkligen trodde att han skulle ta initiativet till sex och att jag har längtat efter att få vara intim med honom igen eftersom det nu gått ett tag sedan sist. Han sa "jag antog att du inte ville eftersom du är dålig i magen." Svarar honom och säger att HAN VET att enda gången jag garanterat inte vill ha sex är ifall jag är magsjuk och spyr. Undrar varför han inte frågat mig tidigare i veckan heller, men han svarar bara med att "jag antog". 🤬

Det slutade med att vi bråkade, jag gick och la mig på ett annat ställe men var så arg, ledsen, besviken så jag sov inte många som timmar och vi småpratade lite imorse men han tål inte att prata om sin ekonomi (eller något alls) men det blev bara tjafs igen. Vid lunchtid sa jag att jag vill att vi funderar över allt det här och att han kommer hit på söndag nästa vecka så får vi se vad vi har att säga.

Vi har sms:at lite men alla sms jag får är så himla elaka, är så frestad över att lägga ut de här...!

JAG sätter press på HONOM genom att börja starta med ett sparande så snart han har möjlighet till det ( det räcker med 10 kronor om det är vad han kan avvara har jag tipsat om). Därför att JAG vill att vi båda ska ha ett sparande när/om vi blir sambos så att den ena kan gå in och betala för huset och sedan hjälpa man åt med det man kan om den andra blivit arbetslös, sjukskriven eller liknande.

Han har tagit kontakt med en skuldrådgivare (superbra äntligen, efter alla mina tips om det i över 1 års tid..) men skrev att eftersom han inte klarar av MIN press på att jag tycker att han måste söka hjälp med sin ekonomi så har han blivit stressad. HAN blir stressad över att jag kämpar för att få hans (och min) ekonomi att gå ihop och då struntar han i det helt och sticker huvudet i sanden - mina ord inte hans.

Jag svarade att få borde han ju inse att den som saktar ner och hindrar oss från att bli sambos är INTE jag utan HAN! Får då denna text tillbaka: "Jag tror det är båda som gör det. Med dom kraven du har så är det mer eller mindre omöjligt (att bli sambos) eftersom du vägrar att bygga längs med vägen utan ska ha allt perfekt direkt det tycker jag är orimliga krav."

Vi har inte skrivit så mycket mer än det, godnatt typ.
Jag är ledsen, sårad, förbannad och jag FATTAR INTE vad han är för hemsk människa... HUR *** kan han lägga allt ansvar på MIG??! 🤬🤬🤬
Jag har ställt upp för honom sedan dag ETT när vi träffades, har det inte varit allt med hans son, så har det gällt hans relation (eller snarare ICKE relation) med sina föräldrar och syskon, hans jobb, sjukdomar, utbrändhet, och inte minst ekonomin.

VAD har han egentligen gjort för mig?! Ja, han började riva en vägg i mitt hus 3 månader in i förhållandet för att han ville bygga ett loft till oss. Jag tyckte att det fungerade att sova på soffan de går vi var hos mig, no problemas, men det ville inte han eftersom han inte ville vara i sin lägenhet alls utan hemma hos mig. 😏 Sedan har han huggit lite ved, klippt gräs och åkt till tippen, och sedan hjälptes vi åt med ett tralldäck och en balkong.
Så jag, han har gjort en del för mig också absolut. Men vem har betalat för allt, tror ni? Jag!

Det känns just nu som att det är så det kommer bli... Jag vet vad som kan förhindra att det blir så mycket tjafs mellan oss, han vill inte ändra på sig.. "Varför ska jag ändra på mig när inte du gör det?" Jaaa, för att du inte säger specifikt vad han tycker att jag behöver ändra på. Visste jag det skulle jag såklart göra det för att se om det blir bättre.

Är så ledsen, trodde att jag hittat en sån himla bra kille eftersom jag föll pladask. 😢

Tack så himla mycket för dina tips och råd, jag är otroligt tacksam även om det är svårt. 🌸

Det går väldigt upp och ner här.. Han var med mig till terapeuten förra veckan, även fast han tvekade och bestämde sig i sista sekunden. Men han tyckte att det kändes bra och vill fortsätta. Jag ska även fortsätta att träffa henne själv.

Vaken igen, på grund av tjafs - vad annars... Han har lovat så många gånger att inte ta upp vissa saker, men så gör han det ändå och då blir jag besviken - vilket jag inte tycker är konstigt att jag blir, när han bryter ännu ett löfte.

Jag börjar känna och inse mer och mer varför vi helt enkelt inte har gjort slut. Jag från min sida känner att jag är rädd att OM det tar slut innan jag har fått tillbaka mina pengar jag lånat ut, så kommer jag inte få de. Han har sagt att det är tråkigt att jag känner så, men vad är det för konstigt med det? Inte alls känner jag.. fast jag har inte nämnt pengarna i samband med att vi har bråkat och att jag är rädd att inte få tillbaka de om det tar slut, det är bara tankar jag har inom mig.

Han kommer få några tusen i en klumpsumma i slutet på månaden. Så nu har han börjat kolla på saker han tycker att han vill ha och "behöver", han är så impulsiv också så helt plötsligt kan det stå ett paket utanför dörren med saker han har köpt. Istället för att betala av till någon han lånat pengar av.. 🙄

Det är under 10 000 iaf, men jag vill ju ha tillbaka de.. vill inte GE bort pengar som är mina. Känner att jag redan gett så himla mycket redan... de bor och lever gratis hos mig och äter av min mat.. 😏

Ja, det är helt sjukt att jag FORTFARANDE har förhoppningar att saker ska ändras fast det inte gjort det på snart två år.. Vi har bråkat tidigare i veckan, men känts bättre nu efter några dagar - samtidigt som jag går lite på nålar.

Så ikväll försökte jag mig närma mig honom sexuellt, eftersom det var några veckor sedan.. det gick inge vidare. 😔 Och så blev det diskussion efteråt, inget tjafs eller bråk, men saker togs upp som sårade mig. T.ex att han har fått tvinga sig själv många gånger till att ha sex med mig fast han inte vill. Samtidigt som han alltid säger annars att han inte skulle göra något han inte vill. Hur nu det går ihop.

Han sa att han är trött på att det alltid blir diskussion om sex när man ska sova. Då sa jag att det är ju för att HAN inte vill ha sex på morgonen, förmiddagen, mitt på dagen eller eftermiddagen.. utan det är ju senare på kvällen vi till 90% har haft det. Och om jag då gör närmanden, får ett nej och därmed blir sårad, ja då blir det ju diskussion. Känns ganska självklart. Sa också att eftersom HAN bestämde tidigare att ha sex på onsdagar men det inte har hänt på några veckor så ville jag ju göra ett försök såklart och se om jag lyckades..

Är så himla ledsen över att han inte gör minsta lilla för att HJÄLPA MIG att kunna lita på honom. Känns som att han inte bryr sig. Det är alltid någon bortförklaring som gör det sämre för oss som par, men allt annat måste lösas och gå före.

När jag skriver här, pratar med terapeuten, eller bara är irriterad och tänker en massa är allt så himla självklart - jag skulle ha det bättre utan honom. Men sen när man landar i allt, har en bra eller vad som helst så blir det svårare igen.

Jag har iaf stått på mig gällande en grej... Han håller på att tömma och flytta från sin lägenhet till en mindre. Han kan inte planera öht och har mycket kvar att göra. Han har först sagt att han flyttat många gånger och klarar det helt själv, sedan ändrar han sig och frågar om jag kan komma dit och göra honom sällskap, och sedan kan han ändra sig tillbaka till att han fixar det själv. Detta är något han tagit upp när vi tjafsat: att jag inte vill hjälpa honom.
Jag har sagt att det är svårt att veta när han ändrar sig hela tiden.... 🤨

Iaf... jag har sagt att JAG själv har massor av egna saker jag behöver göra. Troligtvis ska jag opereras i höst och kommer vara helt beroende av andra ett tag därefter, därför vill jag få mina egna saker avklarade innan dess. Har då sagt att varför är hans saker viktigare än mina?! Ja, trädgården finns kvar och ja, han ska flytta... MEN han har vetat om länge att han kommer behöva flytta, han har haft flera månader på sig att kunna rensa och gå igenom saker. JAG kan inte klippa ner saker i trädgården inför vintern innan de knappt vuxit upp under den kalla sommaren.. 😅

Så där ger jag mig själv en liten klapp på axeln iaf, att jag inte gett med mig.

Jag vill ju inte att det ska vara så... Men det är lite den känslan jag börjar känna, ja. 

Sympati för de båda kommer jag nog alltid ha, men varför ska jag bry mig så mycket om dem när det känns som att de inte försöker eller vill försöka fullt ut.

Fick detta tidigare idag, och det både sårar och irriterar mig, för det känns som att han inte lyssnat på mig för fem öre dessa år... 😢

"Älskar verkligen dig känns just nu att det är jag som vill detta förhållande, det har aldrig varit så här tyst ifrån dig.. ja jag vet att du har saker att göra men det har aldrig hindrat dig från att skriva saker förut men du tycker kanske det är skönt. Jag är villig att prata om detta och få fram vad exakt du kräver ska bli ändring, hoppas du vill göra det kan ta det ikväll på telefon efter du lagt barnen om du vill. ❤️"