Förvirrad...

2.) Reglerna som hans son behöver, kommer aldrig någonsin bli av utan min inblandning - varken hos pappan eller mamman. Vilket kommer innebära att han blir en odräglig snorunge som ställer till det för ALLT OCH ALLA runtomkring.

Jag vet att jag borde bryta kontakten helt men det är väldigt svårt när det är någon jag bryr mig om.

Det var bra ett tag, nu i oktober.. vi var sams under några veckor.. vi kunde prata och skratta.
Sen slog bomben ner, precis som vanligt.... Det är liksom inte frågan OM något kommer hända igen utan NÄR...!!
Hans son kommer från skolan, säger att det har varit en bra dag.
Tidigare på dagen hade läraren ringt och berättat att han misskött sig, stört i klassrummet, gapat och skrikit och varit elak och slagits...

Jag försöker trösta pojkvännen och nämnde sedan att jag antar att han inte får spela match imorgon.. "Varför skulle han inte få det?" säger han då.
Jag blir skogstokig och frågar hur han tänker... "Han har misshandlat (kanske är fel ord för en 13 åring, men jag tycker att det är precis vad det är!!) sina klasskamrater, varit extremt otrevlig och nedlåtande mot sin lärare IGEN och han kommer inte få någon typ av straff?? Hur kan du bara låta honom göra såna sjuka saker utan att det får konsekvenser för honom???!" Näe, han skulle prata med honom och så får vi se sen, fick jag till svar... Han fick ingen som helst konsekvens för det.

På lördagen höll jag på i badrummet, och fick bara en känsla av att jag MÅSTE gå in i köket för att ta min medicin som jag tar på förmiddagen. När jag kommer in där ser jag honom lyfta upp min katt, stoppar henne i en typ av tyglåda vi har i köket i ett Kallax hyllsystem med förvaring i.. svansen sticker upp, och han skjuter in lådan och sedan trycker in den så hårt han bara kan in mot väggen - svansen sticker fortfarande kvar upp.
Jag ropar ut hans namn HÖGT och frågar vad sjutton han håller på med. Han blir skrämd, hoppar till och säger att han inte har gjort något. Jag skyndar fram till lådan samtidigt som jag plockar upp henne och tårarna sprutar på mig. Samtidigt har pojkvännen kommit ner från ovanvåningen och frågar vad som hänt. Min katt är orolig av sig, hoppar ner från min famn och springer iväg. Jag berättar och visar vad han gjorde, samtidigt som sonen säger att det har han INTE gjort och att jag ljuger.... Pojkvännen blir helt galen och ryter åt sonen att det fattar han väl att han tror på mig och inte honom. Han frågar varför han gjorde som han gjorde och då svarar sonen "jag vet inte!!"

Jag går ner i källaren för jag är så extremt arg, besviken, ledsen, och 200 känslor till... Pojkvännen kommer ner, tröstar mig och säger att han har känt igenom svansen flera gånger och hon reagerar inte och hon verkar mår bra förutom att hon är skygg och gömmer sig. Han har pratat med sonens mamma och berättat vad som har hänt. Jag säger att jag antar att han kommer stanna hemma från sin match.. Han säger att jo, han kommer att få spela sin match men om det händer något mer så kommer han inte få gå på sin nästa träning.

Jag blir så extremt arg och besviken så jag kokar och gapar åt honom!! Jag säger att jag fattar inte hur han INTE kan få något straff för det som hänt det senaste dygnet!! Han MISSHANDLAR ANDRA BARN och är en djurplågare, och ändå ska han få spela sin match, som om ingenting har hänt!! Pojkvännen säger att han inte kommer få använda sin mobil på en stund...... Jag finner inga ord, jag säger att jag inte vill prata med någon av dem, jag har sagt vad jag tycker om allt.
Han åker på sin match och sedan åker han till sin mamma en dag tidigare - eftersom han ska få följa med henne och brorsan och bada på söndagen....
Han (pojkvännens son) skickar förresten ett "förlåt" till mig på sms, men det kan han gräva ner någonstans för det är bara ord för mig. Han har sagt förlåt miljarder gånger när han blivit påkommen med saker han har gjort och det tar någon dag till nästa sak händer så det där är bara bullshit för mig!!!

Jag och pojkvännen pratar nästan inte med varandra på hela veckan (44) och det är otroligt stelt mellan oss, någon vek godmorgon-kram eller så men knappt något mer. Igår söndag var det dags för pojkvännen att det blir pappavecka igen. Vi bestämde tillsammans att de inte ska vara här. Jag vill inte att han kommer hit, det tog några dagar för min katt att bli sig själv igen och jag vet inte om jag vill ha dem nära varandra igen.

Jag är bara så himla nollställd just nu, det ska bli skönt att vara ensam i en vecka till söndag då mina barn är här igen. Jag vet att pojkvännen har det extremt tufft ekonomiskt just nu, värre än tidigare så länge jag har känt honom. Men jag känner att det är hans problem. Och sonen är hans problem. Hade han och mamman varit strängare mot sonen från första början hade kanske inte allt hänt. Men det är väl klart att man passar på att göra dumheter när man inte får något straff för det.. de är för "mesiga" för att vara hårdare för de orkar inte med alla konflikter som blir - det har de båda sagt. Sonen har dem båda lindade runt lillfingret, det är han som bestämmer och har makten över dem och inte tvärtom.

Jag vill inte vara med om det här, jag vill inte läsa i tidningen om några år om någon misshandel eller skadegörelse som skett och veta att det är deras son texten handlar om. Jag vill inte vara orolig över att detta kan påverka mig och mina barn, bara för att den som kanske blir misshandlad vet att han "bor" här och ger igen på någon av oss eller mitt hus. Men det är jag.