Förvirrad...

Han har väldigt dålig ekonomi sedan ett år tillbaka, han klarar inte av sina räkningar och har inget över till mat. Han har lånat en del av mig (som själv är sjukskriven inför en operation, har en villa, två egna barn och husdjur....) och lånat även från sin pappa.

Jag vet hur det låter... jag tänker på detta dagligen och vet varken ut eller in. Han får allt serverat, men visst han har hjälpt mig med att klippa gräs och skottat snö, men det är ju långt ifrån likvärdigt det jag har gett och ger honom.

Vi kan absolut ha roligt ihop och prata om saker som man inte pratat om tidigare med andra.

Precis, det känns som att jag gör allt för att han ska förstå mig bättre genom att komma med en massa förslag men han är inte intresserad av det. 🥺 Jag känner mig inte tillräckligt intressant för honom.

Vi har varit iväg en vecka på semester, och jag är väldigt hemmakär och trivs bäst i mitt hem. Nu var det extra jobbigt att lämna mitt husdjur hemma särskilt då hon är extremt mammig och vill vara större tiden med mig. Jag hade väldigt mycket ångest över detta och tänkte mycket på det under tiden jag var borta.

När vi kom hem blev både hon och jag jätteglada och hon hoppade upp i min famn direkt. Tårarna forsade av glädjetårar och jag var så himla glad att vara hemma med henne igen. Han frågade varför jag grät och jag sa "för att jag haft sån himla ångest över att vara ifrån henne". Vilket han vetat hela tiden, det hade jag redan innan vi åkte.. Då säger han "Äh, sluta fjanta dig!"

Jag blev så himla ledsen och sårad över det, jag kände mig som en fläck som han stod och stampa på.. 🙁 Sen har vi tjafsat sedan dess och kommer säkert inte lösa det förrän vi somnar ikväll.

Jag vet allt det redan, tänker inte på något annat. Men bara tanken av att inte få träffa honom mer eller se honom med någon annan ger mig total panik. Jag vill liksom inte vara utan honom, även fast jag vet att jag mår dåligt av att må så här..

Jag försöker tänka annorlunda om honom och hans beteende, och kommer alltid tillbaka till hans barndom och att han hade det tufft som barn. Vilket jag vet att många kan ha, och de kanske inte beter sig på samma sätt.. men nu är det just så han är och han säger gång på gång att han inte kommer ändra sig för någon annan.

Jag pratar med min terapeut om detta och lite med mamma, och en kompis vet att jag inte vill flytta ihop med någon än - vilket hon tycker är helt rätt om man känner att man behöver vänta.

Jag vet att det inte är jag som ska uppfostra hans son. Men samtidigt så ser jag honom som mitt bonusbarn och han ser mig som en bonusförälder, så det är svårt att inte lägga sig i det som händer särskilt eftersom det påverkar oss allihopa. Hans son har ibland haft lättare att prata med mig än med sin mamma, pappa eller andra vuxna.

Jag vet att det ibland har varit kaos hemma när jag varit iväg någonstans och inte har varit hemma under några timmar... Min dotter ringt eller sms:at, pojkvännen har ringt sms:at.. så fort jag har kommit hem så har alla tyckt att det varit skönt och så lassar de på allt på mig allt som har hänt, och så blir det att jag får reda ut allting på bästa sätt. Samma sak när jag var inlagd på sjukhus i två dygn förra året och min mamma var där och hjälpte till, de (inte min mamma eller son) ringde iaf till mig och ville ha hjälp och råd. Jag orkar inte ha den pressen på mig mer, det måste ske en förändring.

Enligt min terapeut så är jag redan utbränd, och ja jag känner igen alla tecken jag har bara inte accepterat det som förra gången förutom att jag märker att jag svamlar med ord och jag glömmer saker.

Skillnaden är att jag inte var kär i barnens pappa sedan några år då när det tog slut. Jag är både kär i och älskar min pojkvän.. men det är så otroligt jobbigt att det inte går att beskriva att få nobben vad gäller sex gång på gång. Självklart förstår jag att det inte är normalt att ha det varje dag, men kanske någon eller några gånger i veckan. Han säger ibland att han inte hinner ta något initiativ till sex, så jag sa att då låter jag dig vara och väntade in honom. När det hade gått över fem veckor (detta var förra sommaren och vi hade varit tillsammans i endast ett halvår) så gav jag upp.

Grejen är att han alltid har en ursäkt till att inte ha sex... Det är medicinen, mycket i plugget, tjafs med sonen, sonens mamma, problem i skolan, han har ont, det är varmt, det är kallt, han är trött, klockan är för mycket, barnen kanske inte har somnat, han har inget sug (och han vill inte göra ett försök iaf), han har inte duschat och känner sig inte fräsch... Det kan vara 1000 olika bortförklaringar eller anledningar till att inte ha sex och jag får liksom bara gå med på det och acceptera.. Men när jag försöker komma med lite förslag på vad man kan testa så att han kanske får upp suget, nej då gnäller jag och pressar honom bara för att jag kommer med förslag. Han tackar mig inte för att jag faktiskt försöker komma med förslag på hur vi kan försöka rädda våran relation som är på väldigt hal is just nu..

Självklart inser jag det, jag har bara så otroligt svårt att säga nej till människor som har det svårt - som i denna situation. Jag vet att jag är för snäll och mesig för att säga ifrån, sån har jag alltid varit tyvärr.

Det är så mycket annat med honom som jag dras till, som jag saknade i så himla många år med pappan till mina barn. Mina barn har rejält med pengar på sina sparkonton som jag (och deras pappa) varje månad har en stående överföring till. De får veckopeng varje vecka, kläder när de behöver det, har egna rum, osv. De är min prio, ingenting har förändrats på det sättet för dem. ❤️

Det jobbiga är att mina barn älskar min pojkvän.
Han och jag bråkade i slutet av förra veckan (mina barn var hos sin pappa då men hans son fick tyvärr höra en del av det, för att han är så förbaskat nyfiken på allt som händer runtomkring oavsett om det är något bra eller dåligt som händer och sägs) och jag sa åt honom att jag vill vara ifred.
Jag sa att vi behöver tänka igenom det här ordentligt och att jag vill att de åker till sin lägenhet så får vi båda fundera på allt.

Mina barn kom, de frågade direkt varför bilen var borta, vart han var, varför han inte var hemma (hos oss) osv... Min son ville gå hem till honom och hälsa på vilket han såklart fick. Dottern var besviken för att de inte var hemma så hon tog kort på allt hon ville visa och berätta för honom istället och skrev med honom till och från i flera timmar på WhatsApp.

Det är inte så lätt det här som man kanske tänker att det borde vara. Jag har alltid tänkt att det är svart eller vitt, men det är inte så enkelt som man tror när man är mitt i skiten. 😔

Tack för tipset, får kika där. 👍🏼

Det är så mycket svårare än vad man tänker sig att det är. Mina barn älskar honom, och han älskar dem. Frågan är hur mycket de kommer avsky mig om det tar slut.

Jag har lämnat deras pappa och flyttat från deras hus vi alla bodde i tillsammans. Ska jag ha sönder ännu en relation med en man som de älskar?

Det känns som att oavsett vad jag gör så kommer jag göra fel. Jag VET vad jag borde göra och det är att lämna denna relation, men det är inte så enkelt för det känns som att alla kommer hata mig efteråt.

Jag tror absolut att du har rätt i allt du skriver.

Frågan är bara, ska jag ta mig ur det och fyra personer kommer hata mig, eller ska jag stanna kvar och försöka lita på honom att han verkligen ska ändra sig. Jag har iaf sagt sedan någon månad tillbaka att jag inte kan hjälpa honom ekonomiskt längre, jag måste bygga upp en buffert igen - jag har faktiskt ett hus att ta hand om ifall det går sönder.
Han förstår mig och tycker att jag gör rätt, jag ska inte lösa hans problem utan det måste han göra själv.

Jag vet att det känns som att han betyder mer för mig, än jag för honom. Annars hade han kämpat mer med våra problem. Tyvärr är det så det känns.

Jag vet inte, men terapeuten jag träffar har förklarat lite vad som kan försigå i hans huvud och hur han kan tänka eller bete sig i situationer som han inte varit med om eller saknat som barn.

Men ja, jag ursäktar och försvarar honom väldigt mycket det vet jag om och jag VET att jag verkligen måste sluta med det! 😔

Vi var ifrån varandra ett dygn för en vecka sedan. Vi hade haft ett rejält bråk och hans son hörde delar av det tyvärr. Jag sa att vi behöver vara ifrån varandra några dagar för att tänka på vad vi vill och hur vi ska göra för att få det att funka för just nu fungerar det inte. De åkte till sin lägenhet. Och tyvärr, så kände jag att det var riktigt skönt! Jag var helt själv i några timmar innan mina barn kom på kvällen. Då blev det värre, eftersom det första de gjorde var att fråga varför min pojkvän+son inte var där. De sov hos sig en natt, sedan dess är de tillbaka hos mig igen.

Anledningen att de var hemma hos sig berodde på att jag ville få tid att fundera över vårat förhållande, och han skulle fundera på vad han känner gällande sex och sånt. Han skrev efter någon timme att han vet vad han ska göra för att vilja ha mer sex. Jag skrev tillbaka att jag blev chockad över att han har kommit på det på bara någon timme när vi haft problem med det över 1,5 år. Han ville inte tala om vad han kommit fram till, att det vore pinsamt att prata om det. Jag svarade att jag har kommit fram till hur jag ska kunna lita på honom mer än jag har gjort den senaste tiden och att jag verkligen ska försöka hålla det jag har bestämt.

Men tyvärr är jag så besviken just nu.. för någon vecka sedan var vi upp till hans släkt och hälsade på (första gången för mig att träffa dem) och han ville att jag skulle följa med så han kunde visa mig ställen från när han var liten. Vilket jag såklart ville se, det var en självklarhet för mig att följa med överallt trots att jag har stora besvär kroppsligt och har svårt att gå ibland.

Nu är vi på ett ställe där jag varit tidigare när jag var yngre och mina barn har också varit där tidigare och vill visa honom. Igår kväll skulle vi åka till en stor glassfabrik som min mamma planerat eftersom vi alla älskar glass! Då vill han inte följa med... Kändes jätte tråkigt att han hellre stannar kvar i det hyrda boendet och sitter och spelar dator istället. Visst, jag kan förstå att han vill vila lite från allt bilkörande men det kunde han väl ha gjort från ett annat tillfälle istället.

Det känns lite så, det är inte en fråga om om utan när.

Lite allmänt om vad som hänt senaste två veckorna.....

Det blev tjafs igen igår kväll, som fortsatte idag på förmiddagen. Kommer inte ens ihåg hur det började, men det fortsatte med (gissa vad?!) sex biten.... HAN bestämde för några veckor sedan att han inte kommer klara av att garanterat ha sex två gånger i veckan - som HAN föreslagit. Han ville ändå bestämma att ha det på onsdagar.

Förra onsdagen hade vi inte det eftersom vi var iväg på semester och bodde i en stuga med mina föräldrar och två barn. Visst, det kan jag förstå honom för.. Därför trodde jag att vi - såklart - skulle ha det igår. Jag har känt mig lite konstig i magen några dagar, bullrig, vilket den kan vara pga all min  stress, magkatarr, ibs... Jag låg och väntade och väntade igår kväll.. han klappade mig på ryggen (för att jag bad honom, skulle väl aldrig hända annars, typ) och han frågade om jag fryser och jag svarade att nej, jag ryser för att jag älskar när du tar på mig.

Ingenting händer (huuur kan jag ens vara förvånad?!) och han börjar prata om att han behöver sova och frågar efter någon minut varför jag låter ledsen när jag pratar med honom. Jag sa som det var, att jag verkligen trodde att han skulle ta initiativet till sex och att jag har längtat efter att få vara intim med honom igen eftersom det nu gått ett tag sedan sist. Han sa "jag antog att du inte ville eftersom du är dålig i magen." Svarar honom och säger att HAN VET att enda gången jag garanterat inte vill ha sex är ifall jag är magsjuk och spyr. Undrar varför han inte frågat mig tidigare i veckan heller, men han svarar bara med att "jag antog". 🤬

Det slutade med att vi bråkade, jag gick och la mig på ett annat ställe men var så arg, ledsen, besviken så jag sov inte många som timmar och vi småpratade lite imorse men han tål inte att prata om sin ekonomi (eller något alls) men det blev bara tjafs igen. Vid lunchtid sa jag att jag vill att vi funderar över allt det här och att han kommer hit på söndag nästa vecka så får vi se vad vi har att säga.

Vi har sms:at lite men alla sms jag får är så himla elaka, är så frestad över att lägga ut de här...!

JAG sätter press på HONOM genom att börja starta med ett sparande så snart han har möjlighet till det ( det räcker med 10 kronor om det är vad han kan avvara har jag tipsat om). Därför att JAG vill att vi båda ska ha ett sparande när/om vi blir sambos så att den ena kan gå in och betala för huset och sedan hjälpa man åt med det man kan om den andra blivit arbetslös, sjukskriven eller liknande.

Han har tagit kontakt med en skuldrådgivare (superbra äntligen, efter alla mina tips om det i över 1 års tid..) men skrev att eftersom han inte klarar av MIN press på att jag tycker att han måste söka hjälp med sin ekonomi så har han blivit stressad. HAN blir stressad över att jag kämpar för att få hans (och min) ekonomi att gå ihop och då struntar han i det helt och sticker huvudet i sanden - mina ord inte hans.

Jag svarade att få borde han ju inse att den som saktar ner och hindrar oss från att bli sambos är INTE jag utan HAN! Får då denna text tillbaka: "Jag tror det är båda som gör det. Med dom kraven du har så är det mer eller mindre omöjligt (att bli sambos) eftersom du vägrar att bygga längs med vägen utan ska ha allt perfekt direkt det tycker jag är orimliga krav."

Vi har inte skrivit så mycket mer än det, godnatt typ.
Jag är ledsen, sårad, förbannad och jag FATTAR INTE vad han är för hemsk människa... HUR *** kan han lägga allt ansvar på MIG??! 🤬🤬🤬
Jag har ställt upp för honom sedan dag ETT när vi träffades, har det inte varit allt med hans son, så har det gällt hans relation (eller snarare ICKE relation) med sina föräldrar och syskon, hans jobb, sjukdomar, utbrändhet, och inte minst ekonomin.

VAD har han egentligen gjort för mig?! Ja, han började riva en vägg i mitt hus 3 månader in i förhållandet för att han ville bygga ett loft till oss. Jag tyckte att det fungerade att sova på soffan de går vi var hos mig, no problemas, men det ville inte han eftersom han inte ville vara i sin lägenhet alls utan hemma hos mig. 😏 Sedan har han huggit lite ved, klippt gräs och åkt till tippen, och sedan hjälptes vi åt med ett tralldäck och en balkong.
Så jag, han har gjort en del för mig också absolut. Men vem har betalat för allt, tror ni? Jag!