Är sossarnas förslag om folkomflyttning en bra idé?

Magdalena Andersson fick frågan om hon skulle kunna flytta till ett hus i ett utsatt område. Den frågan gjorde henne upprörd, hon skruvade på sig, och sade att frågan var "patetisk". Så hon vill med andra ord inte bo i ett utsatt område. 

Poängen är att sossarna vill att fler ska flytta till utsatta områden och vise versa. De vill blanda befolkningen. Men de verkar inte själva vilja blandas.

Sen har de aldrig föreslagit tvångsförflyttningar, däremot att områden görs om genom mer blandade bostäder, att vissa får förtur till vissa bostäder, att skolor slås ihop osv. Det är ju också ett sätt att stuva om befolkningen.

Men sådant brukar inte slå väl ut, vilket flera exempel i tråden visar. Det handlar dock inte om svenskar och invandrare i sig. Det blir så fel när man klumpar ihop alla invandrare i diskussionen.

Jag har bor i ett ganska blandat område. Det är inte fler problem här än någon annanstans.. Det handlar mer om vilka som bor här, än ursprung i sig.

Jag har även bott i ett annat område som var ganska blandat och trevligt, men där fler och fler problematiska individer och familjer flyttade in. På bara några år blev det skräpigare, stökigare, mer kriminalitet osv. Innan bodde det många svenskar där. Nu bor nästan inga svenskar kvar, men även många invandrare har flyttat. Det handlar om socioekonomi och vilka normer som tar över, inte om man är svensk eller invandrare. 

Jag skulle kunna tänka mig att börja med att testa att alla sossar flyttar ut i gettot kanske rentav byter sin villa mot en hyres tvåa med en invandrarfamilj. Utan mellanskillnad förstås. Sen kan vi utvärdera om 30år.

Jag var lite otydlig. Naturligtvis är det värre i många andra länder än i Sverige. Även om de inte har lika många skjutningar och sprängningar som vi, har de andra problem som är värre.

Jag jämförde med våra nordiska grannländer. Bland de tryggaste länderna i världen, som vi bör kunna jämföra oss med. Vi ska inte behöva jämföra oss med kaosländer som Mexiko eller delar av USA.

Norge och Danmark har också utanförskapsområden, men inte alls i samma omfattning. Därmed har de också lättare att göra något åt det, alternativt hantera det.

I Sverige har det gått för långt. Vi skulle ha dragit i bromsen och lagt om politiken redan på 90-talet. Då hade vi förmodligen inte haft dagens situation.

Det går att bryta utanförskap till viss del, men jag känner inte till något samhälle som har lyckats fullt ut. Även måttlig segregation kan vara svår att bryta, men är lättare att leva med. Ju fler och större utanförskapsområden, desto fler problem.