Att leva tillsammans med en introvert...

Jag vill fråga er, och gärna er introverta, varför ni egentligen är i en relation ( om ni är det?) Ert behov av egentid/reflektion verkar vara så stort. 

Förstå mig rätt, det är ingen värdering eller att extroverta på något sätt skulle vara bättre, nej. Introverta personer har många fördelar jämfört med extroverta, men nu talar jag om relationsbiten. 

Jag lever tillsammans med en introvert kvinna sedan många år. Jag har lärt mig att den sociala tanken bara räcker till en viss mängd. Så i praktiken betyder det att när hon jobbar och kommer hem finns inget mer att ge. Då är hon trött och vill varken prata, umgås utan mest vara ifred och samla energi som hon säger. När hon har en ledig dag är det samma sak, därför att på lediga dagar behöver hon samla energi. Det blir en och annan dag någon gång ibland då det finns energi och tid över till mig. Då ger hon mig i överflöd, av känslor, sex, uppmärkssamhet osv. Men de allra flesta dagar är jag alltså exkluderad hennes liv. Det är så jag som extrovert uppfattar och känner. Jag kan inte tolka det på annat sätt. 

Så vad säger hon om det då ? Att jag ska acceptera henne som hon är, att hon inte kan förändras och att introverta funkar såhär. 

I ärlighetens namn är jag ledsen ofta. Jag känner mig ensam, utanför och exkluderad. Jag känner inte att hon behöver mig, mer än dessa få dagar , kanske tre fyra per månad då hon har en perfekt dag. Annars är man totalt uteslutenfrån hennes liv. Så alternativet att göra slut och försöka hitta någon annan? Det är inte lätt. Man har ett liv ihop, utgifter, det är ekonomi, känslor osv. Vi har varit ihop länge som sagt. 

Jag ösnkar gärna svar av introverta. Jag förstår att alla är olika och som jag skrev i början är det ingen fråga om värdering, men varför är man i en relation om man har så stort behov av ensam tid? Det förstår jag inte. Det måste vara skönare då att som introvert leva själv och slippa tjat och krav. De få dagar man orkar vara social gå ut på någon klubb och hitta någon eller ha en särbo. 

AL

Det var en som skrev om skuldbeläggning och jag tyckte jag var noggrann med att poängtera att det inte handlar om skuld eller värdering utan mina känslor som extrovert sambo och mitt perspektiv. Min sambo är fantastisk och har funnits där när många extroverta vänner inte gjort det, ex vid sorg och kriser. Hon är lojal, djup och inte som de flesta andra kvinnor i hennes ålder. Vart hittar man liknande idag ? Så det är inte bara att lämna... 

men det jag upplever i vardagen är smärtsamt eftersom jag hela tiden saknar uppmärksamhet och bekräftelse. Och det måste vara lika jobbigt för henne att känna pressen och förväntan från mig. Men frågan återstår - varför är man inte singel eller särbo när man har så stort behov av egentid ? Det skulle jag varit om jag känt så och på samma sätt känner jag behov av en annan person och är därför i en relation. 

Finns inget värde i att stanna i en relation där man inte mår bra. 

Självklart ska TS lämna och hitta någon som vill tillbringa ha tid med honom. 

Vi är flockdjur och behöver varandra, i olika stor grad.