Att leva tillsammans med en introvert...

Alla introverta fungerar inte på samma sätt och hon drar alla över samma kant. Jag är helt klart introvert och behöver min egentid (har barn så i den mån det går), men jag vill fortfarande hitta på saker med min sambo på helger och under veckans dagar. Jag är ju inte speciellt introvert med honom, utan mer mot andra människor omkring och sociala situationer som AW efter jobbet. jag fungerar bäst när jag umgås med en person i taget och avskyr egentligen större folkmassor. Det är dock ingenting som är relaterat till min partner, mer än att jag behöver samla energi ibland i ensamhet, men då är det helt okej för mig om han är i närhwten. Jag behöver bara få sitta tyst och slippa små-snack om väder och vind. Har hon alltid varit på det sättet även under ers första år? Annars tror jag det mer handlar om er relation än att hon är introvert 

Jag lever med en man som tillbringar större delen av sin fritid sittandes i sitt arbetsrum pysslandes med sina egna små projekt.  Det passar mig utmärkt, för då får jag också lugn och ro. 

Det är ändå värdefullt att den andra finns där. Vi byter några ord här och var, hänger en stund tillsammans i tv-soffan varje kväll. 

Jag tror inte att någon av oss hade orkat med ett förhållande med någon som behöver mer aktivt umgänge.

Hon har rätt. Du får acceptera henne. Eller lämna. 

Ni är inte kompatibla, det borde du förstå efter så många år. 

Sedan är det inte klädsamt att du lägger skulden på henne. 

Ställ samma fråga till dig själv, varför lever du med någon som är introvert om det for dig att mp dåligt? Var är ditt ansvar för ditt liv?

Jag är i livslång relation och ganska introvert. Har ett socialt yrke. Kan säga som så att jag egentligen har noll behov av min partner. Men det fungerar bäst för familjen att leva i team. Med det sagt så bryr jag mig om henne väldigt mycket och vi hjälps åt. Vi umgås hyffsat mycket mest för att jag förstår att hon behöver det.

Mitt bästa råd till dig är att lära dig att umgås med henne bara genom att vara nära. Då behöver inte hon gå undan för att få vara i lugn och ro.

Dessutom så undvik krav om att få umgås utan låt henne komma till dig.

Umgås även mycket med vänner och släkt på egen hand.

Jag är i grunden introvert. Har ett socialt arbete. Har haft sambo i 20 år (inte längre) som inte hade speciellt stort umgänge men som ville att vi mer eller mindre skulle sitta ihop när vi inte jobbade. Det var jobbigt men eftersom jag älskade honom så tog jag mina laddningsstunder på andra vis (satt ensam med hörlurar på lunchen, gick in i min egen bubbla när jag åkte till och från jobbet etc). Tyvärr hade han en förmåga att inkräkta på dessa stunder genom att ringa mig och vilja prata. 

När vi fick barn blev det ännu värre. Då räknades definitivt min restid som "egentid" och jag fick ta till andra knep som att gå och lägga mig tidigare tex. 

Det bästa jag gjort är att separera från honom. Levt ensam med barnen nu i ett drygt år. De är i högstadieålder nu och accepterar att jag ibland drar mig undan. Dessutom är tiden när de gått och lagt sig min egen. Behöver inte umgås med någon. 

Har en nygammal kärlek som bor en timme bort. Vi träffas ungefär varannan helg när båda är barnfria. Oftast åker jag till honom och vi pysslar med saker i hans trädgård både tillsammans och var för sig. Vi kan sitta tysta ihop utan att det känns konstigt eller obekvämt. Han har blivit mer trygg i sitt eget sällskap nu än när vi träffades första gången för 25 år sedan. Då avskydde han att vara ensam, älskade att stå i centrum. Mycket för att slippa höra sina egna tankar. 

Alla introverta fungerar inte som din kvinna. Eftersom hennes behov av egentid gör dig ledsen ser jag egentligen bara en lösning och det är att ni inte lever tillsammans. Du vill ha saker som hon inte klarar av att ge. 

Jag tänkte ungefär samma sak när jag läste ts. Jag har mindre socialt behov än de flesta men vill ändå umgås med min man efter jobbet. Som du skriver är det möjligt att det handlar om relationen och inte om personligheten.

Men visst är det så. Jag tänker att det kanske är lätt att slänga med den termen för att ge en bra ursäkt till varför man inte vill umgås eller vara kärleksfull med sin partner. Många har väldigt svårt att faktiskt ta upp problem om relationen överlag rullar på ganska bra, om man får ekonomisk trygghet eller bara är bekväm men inte lycklig. Jag tror TS behöver titta mer på relationen överlag än att låsas sig vid att det är just den introverta delen som är anledningen. 

Jag har en gammal vän som jag blivit jätteledsen på flera gånger och flera gånger närapå raderat från mina kontakter för att jag känner det som att hon gett upp vänskapen eller t.o.m. hatar mig, när hon själv bara menar sig vara introvert.

Vi tillbringade mycket tid ihop som yngre, men nu bor vi en bit ifrån varann och hon skyller också på bristande ork, telefonfobi och att hon är indrillad av sin pappa med att man inte får tala mer än tre minuter i telefon, och ringer bara om man har ett ärende.  Att själva grejen att "jag vill träffas" är ett ärende och motiverar ett samtal verkar inte riktigt fastna i hennes verklighet. Och sen säger hon att det blir pinsamt om hon inte har ringt någon på länge och så bara ökar motståndet.

Det har t.ex. varit jobbigt för henne att bara få ihop födelsedagskalas för sina barn. Dessa har ofta skett ett par månader sent så jag fattar ju att det finns ett motstånd mot att dra i sociala saker.

Men jag menar att har man inte någorlunda regelbunden kommunikation så slutar man känna till varandras liv och det blir svårt att förbli nära vänner. Hon menar att "är man goda vänner så spelar det ingen roll om man inte hörs på några år, för det är som man aldrig varit isär". Jag menar att det där mer gäller om en bor utomlands eller så, inte på 20 min avstånd med bil. Då borde man rimligen vilja/kunna ses någon gång per år bara vi två för att underhålla vänskapen. Så det är knappast så att jag kräver att ses på veckobasis.

Jag har gradvis lärt mig att inte räkna med henne som vän och i princip slutat höra av mig, men vi träffas på gemensamma vänners fester så jag blir inte av med frustrationen för det. Jag har varit så besviken så jag vet inte om jag ska undvika henne för att inte bli ledsen, eller försöka spela normal. Och sen plötsligt efter två år kommer det en inbjudan från henne till något som man "bjuder alla" på. Så jag känner mig som den där avlägsna släktingen man bjuder på bröllop och begravning ungefär. 

Jag har nog förlikat mig med detta nu men det tog 15 år av grubblande och ibland riktig deppighet för jag såg henne från början som min närmaste vän. Men jag fick skaffa en annan närmaste vän, som inte har telefonfobi och faktiskt vill träffas och göra saker. 

Sen är min egen mamma också introvert/blyg och det är skitjobbigt eftersom hon inte ens kan säga rakt ut vad hon vill när man frågar. Om hon inte vill så säger hon bara ja fast lite mindre entusiastiskt, som en kines, och så ska man tolka ut det som att hon egentligen inte alls vill. Samtidigt som hon säger "o nej, tänk inte på mig, jag ska inte ringa för då bara stör jag er".

Nej mamma, det stör mig att du aldrig ringer upp. Det får mig att undra om vi bara hade slutat ha kontakt också om jag hade glömt ringa hem efter att jag flyttade hemifrån... Du har genom hela livet fått mig att känna mig oälskad och ibland övergiven, fast du säger att det inte är så.

Tack och lov är inte alla människor som dessa.

Det låter som att din sambo skulle behöva byta jobb. Är man så trött att man behöver vara ensam all övrig tid är man på fel ställe. Hon skulle behöva ett jobb där hon knappt träffar folk, så att hon inte är så trött när arbetsdagen är slut.