Att leva tillsammans med en introvert...

Jag är ambivert men känner mig mest som introvert. Alla som känner mig tror tvärtom att jag är extrovert, men det är inte sant. Jag har jättelätt för att prata, stå inför folk, spontant svara på frågor av alla slag etc. Men varje gång jag varit i ett socialt sammanhang måste jag landa mig. Det kan ta timmar eller dagar. Jag anstränger mig för att klara av kalas och annat man ?måste? gå på. Har jag möjligheten att välja gemenskap eller ensamhet väljer jag ensam. 

Min sambo är dock lite som en del av ensam. Honom tål jag nästan jämt, den enda på jorden. Så för att svara på din fråga? för en introvert kan en parrelation ha mycket stor betydelse. Hade jag inte haft en sån fin relation med min sambo hade jag nog varit en ganska ensam människa, och även om ensamhet är skönt så ger den oxå utrymme för att börja isolera sig. Att ha en stabil och pålitlig partner är för många introverta precis det som behövs i livet, då vi oftast ogillar flyktiga och ytliga relationer. En men en äkta, före 100 som bara brusar. 

Jag känner igen mig i det du TS skriver om din sambo, men i lightversion. Jag kan absolut känna som hon och bli superirriterad av att bli störd när jag vill få ro. Jag har dock valt kompromissvägen med sambon. Lika mycket som jag behöver skärma av mig, lika mycket behöver han närhet och kärlek så det blir lixom mittemellan. En del dagar får jag va i fred och andra får jag tåla att bli störd. Lösningen för oss är att han som är aktiv sysselsätter sig med sånt han uppskattar. Jag är mycket självständig och det är tack och lov han oxå. Vi gör båda två saker på egen hand. Är jag på mitt egendomliga vis och behöver vara själv en stund så passar det oss båda att han tar en sväng på golfbanan, gymmet eller annat, så hinner jag få tillbaka lite energi att lägga på honom framåt kvällen!