Frånvarande farföräldrar

Ja, det är tråkigt att det är så. Men det finns inget ni kan göra mer än att acceptera detta. 
Så se till att ha annan avlastning vid behov, det är det bästa ni kan göra. Kanske blir det bättre när barnen blir äldre, eller inte. 

Men acceptera att de inte vill vara barnvakter. Kanske kände de sig i underläge från början, många mammor vände sig hellre till sin egen familj än mannens familj, och känner sig utnyttjade nu när din mamma inte kan hjälpa till längre. 

Det är önskvärt men inte självklart att man ska få hjälp av sina föräldrar. När man är vuxen har man eget ansvar och det är oftast inte framgångsrikt att tjata sig till att någon ska vara mer som man själv vill. Det är grunden.

När jag själv får barbarn så kommer jag vilja finnas där, så jag har personligen svårt att förstå hur man inte vill det som far- och morförälder. Men alla är vi olika.

Jag håller med om acceptans och att inte tjata medan min man inte Riktigt är där.. jag försökte när tjejerna var små att fråga båda sidor lika mycket ur en ?rättviseaspekt men då hans föräldrar aldrig riktigt svarade på frågan eller hade andra planer kände jag mig Inte bekväm att fråga mer och i och med att min mamma så gärna ville så blev det naturligt att fråga henne. 

Det är nog bara att sänka sina förväntningar. De vill inte. Köp tjänsten istället. Lägg det på deras nivå. De har valt. Kanske orkar de helt enkelt inte. Det är inte samma sorts ansträngning att ta hand om två småbarn som att åka Vasaloppet. De är 60-talister så inte så gamla, jobbar fortfarande? Nej jag hade lagt ner. Har själv inte haft avlastning av far och morföräldrar på det sättet eftersom vi bott långt från varandra. Har fokuserat på att träffas och umgås när vi ses. Fått barnvakt på andra sätt och med kompisar. Men jag jag förstår er besvikelse. Men inte kul att lämna sina barn till barnvakt som "känner sig utnyttjade".

Dina barn, dina bekymmer. 
Det är knappast den äldre generationens skyldighet att serva vuxna barn och barnbarn. Alla tycker inte heller att små barn är särskilt förtjusande. Det är de ju oftast inte heller, mest jobbiga och utmattande, det märks ju på dig ts som vill ha ledighet för att återhämta dig. Men ni har skaffat barnen, ta tag i situationen själva och sitt inte och gnäll över utebliven hjälp.

Hej ts, det är komplicerat med familjerelationer. Det är otroligt slitigt att ha små barn. 
Det är alltid lätt att tro att alla andra har det så bra. Visst finns det de som har släktingar som jämt hjälper till utan att det ens blir konflikter. Men jag tror inte det är det vanligaste. Jag hade ingen.
Så jag tror du i första hand ska fundera över dina förväntningar. Dels hur det är att vara en barnfamilj. Dels hur mycket arbete man kan förvänta sig av släktingar.
Jag kanske har fel  men det låter lite som du likställer att ha en bra relation med barnbarnen med att sitta barnvakt. Lite som det är villkorat, att de måste arbeta/sitta barnvakt, annars gör de inte det de borde göra, "de förväntar sig att komma till dukat bord".  
Du är inte ensam, men ibland förstår inte yngre att man faktiskt inte orkar när man blir äldre. Krafterna sinar fast det kanske inte syns.  Dina svärföräldrar låter som de också är i en ålder då de yrkesarbetar fortfarande. Jag tror du underskattar vilket jobb det är att ha ansvar för barn. Man ansvarar för liv. Själv är jag yrkesarbetande och rejält utsliten efter barnaåren, hade aldrig sk egentid. Att vara bunden vid hemmet och barnet, den tiden har jag haft. Om det händer något så ställer jag gärna upp eller barnvakt vid enstaka tillfälle. Att ha hand om två små barn i flera dygn för att föräldrarna ska vila upp sig skulle jag aldrig göra. Som småbarnsförälder får man vila upp sig en i taget och försöka hitta strategier. Det hör ju till småbarnsåren att det är slitigt. Den äldre generationen kan inte förväntas rodda vardagslivet. 
Men jag förstår dig också. För jag hade heller ingen släkting när barnen var små och det var extremt slitigt.
Låt barnen vara i barnomsorgen. Anlita professionell barnvakt. Turas om att vila upp er.

En gissning är att farföräldrarna gärna träffar barnen och har en relation, men inte på premissen att då måste de vara barnvakt åt er. Jag tror det kanske är bättre att lägga fokus på umgänge tillsammans med er, dem och barnen för att stärka relationen. Barnvakt får ni försöka lösa på annat sätt då de uppenbarligen visar att de inte vill, det är inte heller något ni kan förvänta er, inte så länge som flera dygn iallafall. 

Jag känner igen mig i TS situation och har hört flera vänner som upplever samma sak. Vi var ofta mycket hos mina far och morföräldrar som barn. Men nu när boomer generationen har blivit mor/farföräldrar finns inget direkt intresse att vara där eller hjälpa till (generaliserar såklart finns många fina som genuint vill vara där och hjälpa till i den mån de orkar och uppskattar att vara med barnbarnen).

Men känner också att den äldre generationen som inte vill ställa upp för sina barn heller inte kan räkna med att få hjälp av barn/barnbarn sen i sin tur när de blir gamla. Är det ett sånt samhälle vi vill ha?  Eller borde vi alla se lite mer bortom oss själva och hjälpa varandra när vi kan? 

Det gäller ju att man som barn ger tillbaka också. Vi har alltid fått mycket hjälp med barnen, men då är det ju självklart att det går åt båda håll. 

Pappa har skadat sig rätt allvarligt två ggr efter pensionen och då blev det väldigt snabbt ändrade förhållanden där dom nu behöver hjälp och speciellt i närtid efter olyckorna. Det har ju också lett till att jag nu väldigt sällan ber dom om hjälp med barnen då dom inte har orken, dom har gjort sitt så nu är det min tur att hjälpa dom.

Jag hade helt motsatt upplevelse som barn och var aldrig hos mina mor och farföräldrar, dom var väldigt gamla och vi hälsade endast på dom tillsammans med våra föräldrar.