Hej! För några år sedan utbildade jag mig till mitt drömyrke. Har dock varit låg efterfrågan sedan dess, men nu har jag äntligen påbörjat en praktik som jag verkligen trivs med. Har på automatik sagt att jag ska "till jobbet" - detta betyder dock inte att jag inte förstår skillnaden mellan praktik och anställning. Min man verkade vara glad för min skull. Men häromdagen när vi bråkade kläcker han ur sig att "det är ju bara en praktikplats" när jag påpekar att jag ska upp tidigt för att jobba. Vi har båda sagt dumma saker under bråk genom åren, men det kommer ibland fram sådant som är svårt att skaka av sig efteråt. Nu känns det som jag investerat för mycket engagemang och varit för entusiastisk kring denna praktik, och att det är pinsamt att jag ens använt ordet "jobb" i sammanhanget. Jag är fortfarande fast vid den vägen jag går. Men det är en del av mig som på något sätt känner sig demotiverad. Händer en del som är kul att prata om under en dag på praktiken, men känner inte att jag vill dela med mig av dagen när jag kommer hem längre. Är jag extremt överdramatisk här, eller är detta nåon ni skulle reagera på? Vart drar ni gränsen för vad som kan förlåtas efter ett bråk?
