Tappat livslusten

Nej, det viktiga är inte en massa pengar, precis som du säger. Människor med helt vanliga eller låga löner kan hitta någon. 

Men att ha arbete och vara självförsörjande (inte ha en massa skulder för konstiga saker som spelskulder eller annat).  Och inte bruka alkohol i stora mängder eller ägna sig åt droger, det är en stor fördel.

Sedan finns det en bok som heter "Ut ur ensamheten". Jag tror författaren heter Bennich, hon är psykolog i alla fall. Läs den och fundera på om något i den kan vara till hjälp och som du kan börja göra. Det finns ytterligare en bok om ensamhet, men jag kommer tyvärr inte ihåg vad den heter. 

Jag tycker också att du ska pröva samtalsterapi, du har nog mycket sorg som du kan behöva tala med någon om. Välj en person som du känner dig hyfsat bekväm med. Man behöver inte gilla terapeuten jättemycket, men det behöver vara en hygglig match. Kolla upp att personen är legitimerad terapeut, yrkestiteln är inte skyddad. 

Börja inte tappa vanor som håller dig frisk, de vanorna hjälper mot depression också. Det handlar om hyfsat nyttig mat, lite rörelse varje dag, fasta sovtider och komma ut en stund i dagsljus på dagen. En c-vitaminrik frukt om dagen. Det låter lite för enkelt, men forskning har visat att det påverkar psykiskt mående till det bättre.

Har ni depressioner som har gått genom flera generationer i er släkt? I så fall behöver du tala med en läkare, för du kan ha benägenhet för depression och kan behöva medicinering, (men även samtalskontakt).
Vårdcentralerna har ofta någon legitimerad terapeut. Nackdelen är att man sällan får mer än 8 samtal. 

Känner du att du har svårt att förstå dig på andra människor? Blir det ofta missförstånd? Och har det alltid varit så? Har du intressen som du är väldigt uppslukad av och har du svårt att ändra en planering. Tycker inte om att prova något som du inte är säker på att du behärskar t.ex (man behöver inte uppfylla allt, man kan bara ha drag av det.)

I så fall skulle du kunna ha det som man tidigare kallade Asbergers syndrom. Om du skulle ha det, så kan du hitta likasinnade genom föreningen Attentions hemsida. Det är oftare lättare att bli vän med andra med samma svårighet där. OBS! jag säger inte att du har Asbergers syndrom, jag bara radar upp olika möjligheter till varför det är svårt för dig. Jag har ingen aning.

Sen är det de vanliga råden. Hitta föreningar och Facebookgrupper som delar ditt intresse och gå med i dem. Så att du börjat med någon form av sociala kontakter. 

Återknyt kontakten till naturen genom att promenera i fin natur, om du inte redan gör det.

Tvivlar du på att du vill leva ska du söka vård, direkt. Någon gång kan alla tycka att det är svårt att leva, men man ska inte behöva gå runt och tycka det ofta. Då är man deprimerad. 

Det finns telefonnunner på 1177 som man kan ringa till om det känns akut. 

Tänk så här, det finns många former av närhet, till vänner, till en kärlek, till naturen eller till ett djur. Alla de har ett värde. Man kan till och med känna gemenskap med ett fotbollslag, säger de 😊

Sedan, när du känner att du har lite mer fast mark under fötterna, kan du gå en danskurs eller börja dejta. Mötesplatsen är en hyfsat seriös detingsajt, men ganska få tjejer svarar på meddelanden Det får man ta. Man behöver ju faktiskt bara träffa en!

Lycka till framöver!

Vanlig klassisk massage kan vara bra. Kroppen mår bättre när någon rör vid en och man slappnar av då. Motverkar depression. Eller Rosenterapi.

Gå till något seriöst ställe, så slipper du konstiga överraskningar.

Javisst har man ett ansvar för sitt eget mående! Men de flesta stöttar sig på människor som de tycker om. Vi är helt enkelt gjorda för gemenskap. Det kan vara släktingar, vänner, bekanta,  grannar, partner, arbetskamrater eller föreningskompisar. (eller tom ett husdjur).Det är helt orimligt att begära av en människa att den ska vara psykiskt helt självförsörjande. Människan är ett flockdjur.

"He had no mother and he had no father, he was a selfmade man"

Nej vi behöver närhet till andra i olika former. Människor som hamnar i isoleringscell börjar snabbt må mycket dåligt. 

Men visst finns det bättre ställen att söka stöd på än FL.

Det var många råd som jag gav på en gång.

Ett sista råd: Testa bara ett av råden till att börja med! Man kan inte göra allt på en gång!

Människor som har barn är inte lyckligare än människor som inte har barn. Men i genomsnitt tycker de att livet är lite mer meningsfullt än de som inte har barn. Barnbarn är kul också.

Jag har funderat över vad du skriver om att du inte har några intressen som är sociala, inte har så stort behov av vänner och kan ha svårt att tolka sociala koder.

Blir det en del konflikter på arbetet också? (Vi har alla någon konflikt där någon gång, men dyker de upp lite då och då?)

Tycker du att andra lindar in de saker som de säger, istället för att klart säga vad de tycker? 

Jag funderar på om du har Asberger eller om du har en del drag av det? Personer som har det, de har ett behov av social kontakt, men inte lika mycket som andra har.

I så fall blir det lättare för dig att försöka hitta en kvinna som också har Asberger, eller har drag av det. Ni talar klartext och det blir färre missförstånd. Ni klarar av att var och en har egna intressen som de ägnar mycket tid åt. Men detta med Asberger är ju en ren gissning. 

Sedan är det en annan sak som jag funderar över. Du hade glädje av en samtalskontakt tidigare, men det var bara så länge som den pågick. Om du vill ha ett mer långsiktigt men glesare stöd, så kan du ringa till Svenska kyrkan i din region och be att få kontakt med en diakon. De har samtalskontakter och man behöver inte vara religiös för att få tala med dem. De har utbildning i samtalsstöd. 

Sedan funderade jag på att du skrev att många i din släkt hade tunga depressioner. Kanske att du har en depressionssjukdom som psykiatrin behöver bedöma. För att du ska få rätt medicin. Läkarna på vårdcentralen är inga experter i detta, det är bättre om en specialistläkare i psykiatrin bedömer och eventuellt ordinerar medicin. Eftersom den medicinering som du har fått inte hjälper så kan du be läkaren på vårdcentralen om en remiss till psykiatrin för din depression.
Om du misstänker att du har Asbergers, så kan du nämna det för vårdcentralsläkaren också. De gör inga bedömningar av Asberger på vårdcentralen Det gör psykiatrin och i vissa fall gör Habiliteringen det.

Sedan tycker jag att du ska läsa boken "Ut ur ensamheten" av Bennich. Kanske kan du pröva något i dem boken som kan hjälpa?

Ta ett steg i taget och se vad som händer!

I en del regioner (landsting) kan man göra en egenanmälan om vård på 1177. Men det kan vara bättre om en läkare skriver en remiss till psykiatrin. 

Ja, försök att läsa boken och se om något kan vara till hjälp!

Sedan tycker jag att du ska gå in på föreningem Attentions hemsida och se om några i din ålder chattar där. De som chattar där har antingen ADHD, språkstörning eller autism. Kanske kan du hitta någon att umgås med där, om du själv misstänker att du har lite Asberger-drag i din personlighet?

Sedan kan man leva ett bra liv utan partner, men man behöver lite mänsklig kontakt i alla fall!

Prova även massage för dess lugnande och antidepressiva verkan.