Sambo drabbad av stroke. Rådvill.

Svårt att acceptera andras åsikter? Ta det då med din psykolog. Jag kan inte hjälpa dig.

Det är inte sjukvården din bror ska kontakta utan kommunens  biståndshandläggare. Och det heter äldreboende inte sjukhem, alt gruppboende för yngre. 

Motivationen måste också finnas och det är de tyvärr inte alla som har. 

Varför skulle hon vara inskriven i hemsjukvården? 

Hon har hemtjänst och de är de som ska bidra med träning uppsatt av fysioterapeut. Detr ytterst sällan att fysioterapeut kommer 2-3 x/vecka och tränar i hemmet.

Det är integritetskränkande att dra in så många igenkännande detaljer, oavsett tanken bakom. Fullt möjligt att skriva inlägg där inte personens anhöriga lätt kan se vem det är. Inlägg som kan skickas till barn-unga vuxna " är inte det här om din mamma?" och där personen med sjukdomsfallet kommer kunna känna igen sig själv. 

Stroke är vanligt, vem har förnekat det?

I det fallet hade jag ändå snarare ifrågasatt den som skickar ett sånt meddelande, inte den som anonymt ber om råd. Vem i det scenariot är det som har onda intentioner om någon?

Har gjort praktik på intensiv specialistvårdsrehabilitering för bl.a. stroke. De tränade flera gånger om dagen med patienten, plus att de tränade vadagssysslor över hela dagen också. Det var meningen att patienerna skulle fortsätta med det hemma sedan.  Jätteviktigt första två åren.

Svarar lite här igen. Vill bara kort säga att jag uppskattar alla svar, sedan är det ju lite olika kvalitet, men det får man leva med. 

Rörande självständighet och träning som en del påpekat borde prioriteras. Absolut, men det är lättare sagt än gjort. Hon är förvisso motiverad att träna upp sina förmågor, men också väldigt hjärntrött så det blir svårt emellanåt, men planen är att hemsjukvården skall köra 2-3 pass i veckan. Det är nog även på gång dag-rehab som blir lite mer intensivt isåfall.

Det är naturligtvis önskvärt att hon blir mer självständig, men det är svårt då hon har rätt dålig balans, så hon behöver i princip åtminstone övervakning vid alla förflyttningar annars finns stor risk att hon ramlar och skadar sig. Detta sätter ju naturligtvis en del begränsningar. Bland annat därför blir det att jag anpassar vad jag gör i stor utsträckning, t ex tränar i anslutning till att hon lagt sig för att vila/sova. Men på sikt så är det klart att hon behöver träna även på vardagliga saker, men det ligger nog lite längre fram.

Sedan var det någon som skrev att jag vill fly från hela situationen. Nu är inte jag någon psykolog, men jag tänker ändå att det är ganska naturligt att inte vilja vara kvar i en relation som man inte trivs i. Sedan om man vill kalla det att fly eller inte är upp till andra att bedöma. Men faktum kvarstår, som läget är nu så är det en ganska ensidig relation. I princip en vårdare/vårdtagare. Det är mycket möjligt att det förändras över tiden, framför allt om hon får en personlig assistent. Men jag är ändå tveksam till att det kan komma tillbaka till en sådan nivå att det känns som en "vanlig" relation. Hon blir naturligtvis mer självständig och kan träna på vardagssysslor på ett helt annat sätt om hon har en assistent som är hos henne längre stunder än hemtjänstens punktinsatser, men det skall till ganska mycket förbättringar i de fysiska förmågorna för att vi som par skall kunna göra något mer än enkla saker som att laga mat eller titta på TV ihop. För det är i mina ögon ändå ett slag grundbult i ett förhållande att man gör rätt mycket saker ihop.

Det är ingen enskild sak som t ex att behöva hjälpa till med toalettbesök som gör det, utan snarare som man emellanåt brukar säga i politiska sammanhang en samlad bedömning. Det närmaste man kan likna det med är att helt plötsligt få ta hand om ett litet barn. Det behövs ständigt hjälp med det ena och det andra och regelbunden tillsyn. Det är nog inte många småbarnsföräldrar som kan säga att det fanns någon större frihet under den tiden.

 

Men som sagt, jag skall inte göra något överilat och ta lite hjälp för att vädra mina tankar och funderingar, Men händer inget drastiskt så lutar det nog ändå mot att jag kommer att separera inom en snar framtid.

Håller med dig i att du kan uppleva situationen som ohållbar och att det är en relation som inte kommer att hålla framöver. Att du vill bli fri och leva mer som vanligt. Det har jag full förståelse för! Har genom arbetet sett exempel på andra par där liknande har hänt och den "friska" parten istället har blivit bitter med tiden.

Så ja, du behöver följa din känska och lämna. 

Men du kanske ska vänta tills dagrehab och personlig assistent är ordnad? För då har hon en ordnad struktur omkring sig på dagarna och sitter inte ensam i hjärtesorgen. Det är inte bra att vara för mycket ensam i den situautionen som hon är i nu. 

Så om du vill hedra den relation som ni hade, så kan det vara bra att se till att strukturerna för henne är ordnade, före du lämnar. 

Nu har det gått en tid och jag tänkte att några kanske vill ha en uppdatering.

Jag vill börja med att säga att detta nog var det enskilt svåraste beslutet hittills i mitt liv, stanna eller lämna. 

Jag har varit och samtalat med både vården och kommunen och lite vänner och till slut landat i att jag kommer att lämna relationen. Det finns ingen enskild faktor utan det är som det brukar heta i en del politiska sammanhang en samlad bedömning. Det var dock en sak som en av samtalsterapeuterna sade och det vara att alla förtjänar att vara lyckliga. Och det är jag långt ifrån idag. Tvärtom känner jag mer och mer att jag tappat glädjen i tillvaron. Det kan väl i och för sig ha att göra med att jag tagit beslutet, men också en känsla av instängdhet/ensamhet. Svårt att beskriva på ett bättre sätt. 

Även om det finns bra stunder så känner jag mig mer som en slags personlig assistent snarare än som en partner i en kärleksrelation. Då är det svårt att uppbåda det som behövs vad gäller känslor och annat för att upprätthålla en relation. Åtminstone för mig, någon annan kanske hade klarat det bättre.

Jobbet har varit ett andningshål där jag till stor del kan koppla bort tankarna, men väl hemma blir det väldigt påtagligt och det är klart att tankarna ofta snurrar kring framtiden. För trots allt så kommer jag inte att överge henne rakt upp och ner. Jag bryr mig fortfarande om henne men det funkar helt enkelt inte att ha en partnerrelation som situationen är nu. Vi har ansökt om personlig assistans hos kommunen och jag tänker att jag ser hur det går med den först.

 

Jag förstår om andra tycker att det är egoistiskt men jag tror att det är svårt att sätta sig in situationen om man inte själv varit där. Hur livet påverkas 24/7 och man alltmer tappar känslorna för att man hela tiden behöver hjälpa till med det mesta i tillvaron, trots att vi fått jättebra hjälp och stöd från både vård, kommun, hemtjänst och släkt. Jag tror att alla har ett slags gräns för när det inte håller längre och min har tyvärr passerats. Hela situationen är såklart piss och jag vet att sambon kommer att bli helt förkrossad (eller så har hon läst av mig och förstått att det bara är en tidsfråga, vem vet) och antagligen känna att världen rasar. Ibland ställs man inför "omöjliga" beslut i livet och jag önskar ingen att behöva göra detsamma, det hela är en situation med bara förlorare.

Tack för alla som kommenterat oavsett vad ni haft för åsikt, det har ändå gett upphov till funderingar.

Förstår att ditt beslut till slut blev att lämna. Det hade inte fungerat i längden när du känner att du succesivt tappar känslorna. Att någon närstående förändrats både mentalt och i sin fysiska förmåga är svårt att hantera. Den typen av skador i hjärnan kan innebära rent kognitiva brister men även personlighetsförändringar. Inte sällan bådadera.

Inte heller din sambo hade mått bra i längden av att bo tillsammans med någon som inte känner för henne som partner längre. Det blir inte bra.

Det är klokt att du väntar tills den personliga assistansen är ordnad. Att det finns ett skyddsnät omkring henne när hos ska hantera separationen. Det är också klokt att du har väntat med att lämna, så att hon hunnit landa i sin nya livssituation. För hon behöver ju bearbeta ytterligare en omvälvande händelse nu. 

Att du känner tomhet är inte konstigt om man betänker vad som har hänt. Allt är mycket sorgligt för er alla. 

Jag hoppas att din sambo kan hitta ett nytt sätt att leva som ger henne tillfredställelse i vardagen och detsamma önskar jag dig!