Sambo drabbad av stroke. Rådvill.
Kort bakgrund: Vi träffades för ca 3 år sedan, är båda runt 50 och bor ihop i hus och har två barn vardera i åldrarna 15 - 20.
Vi har tränat väldigt mycket ihop (var så vi träffades). Gym, löpning, cykling och kort sagt levt ett väldigt aktivt liv. Även varit ute och plockat svamp och bär och fixat i trädgården. Renoverat lite. Gillar att hålla igång helt enkelt.
Detta ändrades abrupt i höstas när hon fick en rätt allvarlig stroke. Till en början halvsidesförlamad men nu har hon återfått en del funktion i ena benet och kan gå hjälpligt, men oftast med stöd och sitter mestadels i rullstol. Tyvärr ingen funktion i ena armen.
Detta innebär tyvärr att hon behöver hjälp med i princip allt vardagligt (toabesök, klä på sig, duscha, mat etc). Även vissa kognitiva förmågor är påverkade så hon behöver hjälp med att hålla koll på kalender, läsa mail, SMS o dylikt emellanåt. Jag behöver också ofta repetera saker som t ex vad vi skall göra under dagen eller kvällen.
Hon har hemtjänst som hjälper till med väldigt mycket men det blir ju ändå att jag behöver dra ett stort lass med att hjälpa henne. Tyvärr så tär ju detta en hel del på själva relationen, då jag mer och mer känner att jag fungerar som något slags vårdpersonal snarare än som en kärlekspartner.
Det innebär även att hon blir väldigt begränsad i sin vardag. Blir tvungen att vänta på hemtjänsten för att kunna gå på toa och ligger i sängen och vilar stora delar av dagen, även om det även kan behövas p g a hjärntrötthet. Vi har förvisso ansökt om personlig assistent som med stor sannolikhet skulle förbättra hennes vardag på många sätt, inte minst det sociala med möjlighet att ta sig utanför bostaden på ett helt annat sätt och inte behöva vara så bunden till vissa tider.
Nu har det ju inte gått särskilt lång tid sett till hur återhämtningen brukar gå, men ändå snart ett år och det finns väl all möjlighet att hon återhämtar sig mer, men man hade ju hoppats på att åtminstone armen kunde gett något livstecken nu.
Hon har dessutom drabbats av problem med att äta efter att några nerver blivit skadade efter en operation (dock är läkarna övertygade om att detta kommer att rätta till sig) och som om inte detta vore nog så har hon även fått en (i mina ögon) rätt kraftig depression med bl a självmordstankar.
Kort sagt så var det inte detta livet jag föreställde mig när vi träffades och naturligtvis inte hon heller. Det gör väl ingen förvisso, men det gör väl viss skillnad om man levt ett längre liv i hop och kanske har gemensamma barn etc.
Mina tankar har allt mer kommit att kretsa kring att avsluta relationen. Inte omgående men om inte det sker klara förbättringar så kommer ju inget principiellt att förändras.
På ett sätt känns det ju som ett riktigt taskigt och oschysst agerande att lämna någon som är sjuk och uppenbarligen behöver all hjälp och stöd denne kan få. Hon uttrycker ofta hur mycket hon älskar mig och uppskattar allt jag gör för henne. Visserligen tror jag att det är lite på grund av hennes situation men vi har tidigare konstaterat hur mycket vi tycker om varandra så det är ändå ingen väsenskild ändring.
Å andra sidan så känner jag mig väldigt inlåst, ensam och begränsad just nu. Jag kan i ganska begränsad omfattning ägna mig åt fritidsintressen. Jag tränar visserligen några gånger i veckan, men det är ofta kortare pass och det blir mer eller mindre så att jag ofta anpassar mig till när det passar bäst i förhållande till hemtjänstbesök och om hon behöver vila. Att ge sig ut på långa cykelpass är nuförtiden alltmer sällsynt. Dessutom får jag sköta det mesta i hushållet. Visserligen har vi städhjälp just nu, men det är ju inte heller gratis och även om man försöker få tonåringarna att hjälpa till mer hemma, så bor de bara vär varannan vecka så det blir ändå en del som jag får göra. Jag klarar det, men dygnet har ju bara 24 timmar och med heltidsjobb så blir det emellanåt att jag känner mig rätt slutkörd. Visserligen finns hennes släktingar på nära håll och de hjälper gärna till, exempelvis när jag varit bortrest på träningsresa eller sprungit något lopp, eller om hon behöver åka till sjukhus/vårdcentral på dagtid när jag jobbar, men man kan ju inte lägga för mycket på de. Dessutom är jag som person inte den som ber om hjälp i första taget, på gott och ont.
Man kan väl säga att all form av spontanitet i vardagen är som bortblåst. Vare sig det gäller träningspass eller vad som helst.
Dessutom finns det i dagsläget väldigt få aktiviteter vi kan göra ihop. Hon kan assistera litegrann med matlagning och har väl försökt hjälpa till lite i trädgården men det är väldigt begränsat. Jag kan tänka mig att aktiviteter som t ex boule skulle kunna funka. Vi ser på TV ihop, men det är väl i stora drag det enda bortsett från släktkalas eller andra sociala tillställningar.
Men jag har tyvärr väldigt svårt att se att hon någonsin skall kunna t ex cykla eller springa, eller ens kunna göra annat än de enkalste hushållssysslorna, framför allt om hon inte återfår någon rörlighet i armen, men kanske väl gå/vandra. Endast tiden kan utvisa detta.
Detta är ju av uppenbara skäl ingen bra grogrund för ett förhållande. Att mer eller mindre fungera som en slags personlig assistent är inget lyckat recept för att bibehålla en kärleksrelation. Om hon skulle bli beviljad personlig assistent och/eller tillfrisknar såpass att hon kan klara det mest basala som toabesök och klä på sig, så finns det väl viss chans att situationen förbättras. I vilken utsträckning är dock svårt att säga. Det blir likväl svårt att göra speciellt mycket ihop.
Risken med att fortsätta såhär är väl att vi på varsitt håll med tiden blir allt mer bittra och frustrerade över situationen och att vi sedan tar ut det på varandra. Nu menar jag inte rent fysiskt, men att man kanske mer sluter sig, slutar bry sig om den andre och att det slutar med att vi mer eller mindre bor under samma tak och att jag fungerar som en slags oavlönad vårdpersonal.
Om vi skulle separera så skulle det ta väldigt hårt på henne, av förståeliga skäl. Visseligen har hon vid flera tillfällen nämnt att hon förstår att det inte är så kul att vara ihop med någon som henne och att eftersom hon älskar mig så vore det bästa att hon släppte mig så att jag kan bli lycklig på annat håll. Risken är väl ganska överhängande att hon skulle "ruttna" bort någonstans i en lägenhet någonstans eller hamna på ett boende av något slag om hon inte flyttar hem till sina föräldrar.
Kort sagt så är det i grunden en situation utan vinnare, bara förlorare. Ett val i stil med att välja vilket att ens barn soam skall dö.
Är jag en dålig människa som tänker dessa tankar eller rentav gör slag i saken och väljer att separera? Jag är i grunden väldigt snäll och omtänksam, kanske ibland för snäll, men det finns ändå gränser för ens eget mående och ibland behöver man fatta tuffa beslut i livet.
