Hur överlever jag?
Terapi brukar vara tidsbegränsat men hon kanske kan få samtal med ssk eller kurator som stöd?
Inlägg från: Anonym (Mamma)
|
-
-
Låter som att hon är långt ifrån klar med terapi. Hon behöver förstå hur tvång fungerar och hitta krisstrategier! Har hon en lista hon kan beta av när tvång och ångest kickar in?Anonym (Hjälp) skrev 2025-07-18 21:31:16 följande:
Hon har tvångstankar.
Ingen medicinering och går i skolan. Finns vänner men ingen särskilt nära längre.
Tror inte vi triggar varandra, det är hennes tvång som startar ångesten på kvällarna så söker hon försäkran från mig eller får diverse otrevliga utspel pga ångesten.
Det andra barnet tror jag inte är pga hennes ångest utan dess egna utveckling. Den måste ju få existera och ha sina egna motgångar fast hon mår dåligt. Men mycket fokus har ju varit kring henne.
Det som triggar mig är att det blir så mycket utspel och att hon söker försäkran från mig i sina tvång, vilket jag inte ger.
Hade också funderat på medicin, t ex lergigan.
Inte rimligt att hela bördan ska ligga på dig! -
Lergigan är en väldigt snäll medicin som är enklare att få än utredning och kvalificerad terapi. Låter ju som att barnet har konktakt med bup i och med att hon redan har fått terapi. Typiskt bup att pga bristande resurser anse någon färdigbehandlad trots att de behöver både långvarigt samtalsstöd och eventuellt medicin!Jimmy75 skrev 2025-07-19 11:00:24 följande:
Dock viktigt att påpeka att man inte bara går och skaffar Lergigan. Det behöver bedömas av psykiatrin innan man kan ta ställning till om det bör sättas in och det måste finnas vårdplan och uppföljning av medicineringen och dosering.
Att hon behöver något annat eller något mer instämmer jag med. Länkar till lite information som kan vara bra att ta del av. Rent praktiskt och konkret när det gäller hur man går tillväga för att söka viss hjälp kan skilja mellan regioner, men övriga delar som ökar förståelsen och kunskapen är relevant oavsett var i landet ni bor. Nu länkar jag bara till vissa delar, men rekommenderar att klicka runt i plattformen för att se vad som finns och vad man känner stämmer in. Riktar mig främst till TS av uppenbara skäl, men även andra som läser detta och har svårt att hjälpa och stötta sina barn och ungdomar kan har nytta av det. Sista länken innehåller resurser som riktar sig direkt till ungdomen och informationen där är tänkt att vara anpassad för målgruppen.
https://vard.skane.se/psykiatri-skane/for-barn-och-unga/tips-och-rad-for-narstaende/kanslor-och-tankar/#315388
https://vard.skane.se/psykiatri-skane/for-barn-och-unga/tips-och-rad-for-narstaende/
https://vard.skane.se/psykiatri-skane/for-barn-och-unga/tips-och-rad-till-dig-under-18-ar/
-
Och har du fått något föräldrastöd, ts? Det kan man få via både vc och bup och det behöver inte vara en psykolog.
-
Som det ser ut här, enligt egen erfarenhet, så ska vara riktigt illa om man erbjuds terapi direkt. Snarare handlar det om akutstöd och en köplats för utredning och behandling. Hon sköter ju skolan och klarar sig, så hon lär inte få gå före, även om mamman lär bli utbränd av det här tillslut.Jimmy75 skrev 2025-07-19 11:41:10 följande:
Vi kan vara helt överens om att barn- och ungdomspsykiatrisk vård idag tyvärr inte är rustat att möta behovet som finns i samhället. Bedömning i enskilt fall kräver väldigt mycket mer info för att kunna ha en uppfattning om hur rimlig den är och det är ju inte information vi ska ha heller.
Viss samtalsterapi sköts av första linjen. Om man kommer dit eller till BUP beror på hur En-väg-in har triagerat ärendet. Ångesten är ju symtomet och för att komma åt det behöver man ju feta vad som bidrar till den vilket inte alltid är så enkelt.
Så, eftersom hon kommit så långt att hon fått terapi så slår jag ett slag för läkemedelsbehandling, mer okvalificerat och långvarigt samtalsstöd och föräldrastöd också. Inte rimligt att mamman ska bära hela den här bördan. -
Sedan kan man fundera på vad socialtjänsten har att erbjuda i stöd och avlastning. Men inte alltid föräldrar vill ha den kontakten om det inte är akut.
-
Bättre att utgå ifrån att det gäller diagnoserna som hon fått och har behandlats för.Jimmy75 skrev 2025-07-19 12:10:04 följande:Helt överens att mycket mer hjälp och stöd behövs här. Också som du säger att man inte får gå före i en kö på de omständigheterna. Det är även så att om bedömaren inte förstår att problemen finns även i skolmiljön men inte märks pga att flickan är bra på masking och har goda kognitiva resurser så är risken stor att hon inte ställs i kö. På många ställen är det kuratorer som gör den första bedömningen på BUP och de kan vara jättebra på många sätt, men när det gäller bedömning av möjlig NPF av lite mer komplicerad karaktär....vilket det inte sällan är så har de, fullt begripligt, inte samma kompetens som en psykolog. Det är olyckligt med den bristen på psykologer (inte enda yrkeskategorin som saknas) som finns inom barn- och ungdomspsykiatrin. Absolut vart att kolla kommunala resurser. De har många gånger olika former av samtalsstöd, både riktat till ungdomar, föräldrar och ibland även familjeterapi.
Jag tycker lite tvärtom faktiskt. Allt ska vara så världsbäst och specialutbildat i Sverige att en stor grupp hamnar helt utan hjälp och stöd i vårdkön. Anställ fler kuratorer, sjuksköterskor mm på bup som kan ge fler hjälp och stöd över längre tid. Och var inte rädda för snälla mediciner när terapi inte haft tid illräcklig effekt. -
Tycker inte att ni ska vänta utan be om den avlastningen ni behöver nu när det sliter så både på dig och din relation! Ingen vinner på att du går in i väggen. Hon verkar ju behöva någon typ av stöd för att peppas och tillgodogöra sig det hon lärt sig i terapin, kanske räcker en kurator eller liknande.Anonym (Hjälp) skrev 2025-07-19 12:54:56 följande:
Tack för alla engagerade svar.
Vi har gått både på första linjen i en terapi och sedan på BUP.
Problemet är att hon inte fortsätter med sina övningar hemma som man behöver göra, för att utmana sina tvång. Jag måste tjata.
Har sagt till henne nu att vi måste ta ett rejält tag nu och komma igång med övningarna igen på daglig basis annars måste vi gå i ny grupp vilket hon inte alls är sugen på. Inte jag heller om jag ska vara ärlig. Vi har under bara en termin gått i två grupper. Känner det läggs så mycket på oss föräldrar och jag förstår verkligen konceptet och att antalet sökande är för många, men det är rätt komplicerat att agera terapeut med sitt barn. Speciellt svårt när man har fler barn och står ensam varannan vecka.
Gällande medicinering har jag också funderat på det men tror inte de är så glada för att skriva ut det. Tror inte de riktigt förstår nivån på hennes ångest när den väl kommer. Det är ju främst kvällar och då är nivån hög.
Har varit mindre nu när vi avslutade terapin men blev helt uppgiven nu när hon börja eskalera tvången igen.
NPF tycker BUP inte det finns underlag för utifrån vad de sett på terapierna. Varit flera psykologer som varit med.
Jag och hennes pappa är separerade och har barnen varannan vecka. Tror jag måste lära mig ta distans till detta men det är tufft och det gör mig orolig när hon mår så dåligt.
Också tufft att min ganska nya partner uttryckte detta tär på vår relation för jag har det tufft.
Så planen är, få igång henne med exponeringsövningarna igen, blir det inte bättre får vi kontakta BUP igen. De sa man har en snabb väg in om det är nära inpå avslut.