Kvinna. Vid 37 började jag fundera på om jag kanske bille ha barn trots allt. Vid 40, när barnet var ett år och värsta sömnbristen gått över, visste jag att jag ville, haha. Det var mer en rationell tanke det där med att skaffa barn, någon barnlängtan har jag aldrig känt Nu älskar jag att vara mamma.
Man måste inte ha en stark eller uttalad barnlängtan. Man kan experimentera bäst man vill, så länge man tar ansvar för resultatet.
Tyvärr gör inte alla det. De blir frånvarande föräldrar (oftast pappor), eller finns kanske med men lämnar större delen av ansvaret till mamman.
Därför är det oftast bäst om barn är ett aktivt val och ett gemensamt beslut. Annars bör man inte pippa utan skydd.
Jag vet vad du menar, men jag säger bara att barnlängtan inte är en grundkänsla. När man tar bort skydd är man ju medveten om det eventuella utfallet, och ställer in sig på det. Jag ville bara ha sagt att känslan av längtan inte var inblandad, och tror att just det vi kallar längtan ofta är ett symptom på nått annat!
Att det är så tror jag beror på att man kan inte riktigt längta efter något man inte upplevt in first person, så vi är snarare byggda så att man skaffar barn på instinkt. I retrospektiv är det svårt att beskriva vad som egentligen låg bakom att vi slutade med skydd och skaffade barn, det kom bara som en naturlig fas i relationen