Lågbegåvade människor och barn...

En del fosterfamiljer är inte alls bra och en del HVB-hem är inte alls bra. Så har ett barn en skakig uppväxt så blir det inte bättre av det. 

Tyvärr finns det inget nationellt register, så är en fosterfamilj stoppad i en kommun så kan de söka fosterbarn i en annan kommun. HVB- hemmen har använts för att pumpa ut skattepengar till privata ägare, som ibland har varit kriminella.

Ofta kommer åtgärderna för sent, Socialförvaltningen väntar och ser tiden an. Ibland pga brist på pengar. Ibland för att man inte får skräddarsy åtgärder, har bara vissa standardiserade. Ibland pga av att man sätter de mest oerfarna socialsekreterarna på ärendena (för att ärendena är jobbiga, ingen annan vill ta dem). Kortsiktigt synsätt.

Låg begåvning ökar risken för arbetslöshet t.ex. 
Men den höga arbetslösheten är en samhällsfråga, många är arbetslösa idag.

Nu är det inte väldigt intelligenta föräldrar barn behöver, utan de behöver kloka och välfungerade. Det är inte alltid mer intelligenta föräldrar är det. 

Så åtgärder på samhällsnivå mot arbetslöshet och dåliga boendemiljöer, en bättre fungerande socialförvaltning, ett nationellt register över fosterfamiljer där man ser om en familjs stoppats i en annan kommun, ett stopp för privata HVB-hem, bättre stöd i skolan för barn med svårigheter skulle kunna hjälpa.

För många barn och ungdomar skulle det hjälpa om fritidsaktiviteter efter skolan erbjöds just genom skolan. Så att det bara var att hänga med i sportklubbens aktiviteter (som hölls på skolan). 

Det är vanskligt att göra urval om vilka som får ha barn, har förekommit i diktaturer men hör inte hemma i en rättstat.

Däremot behöver privatekonomi finnas med som ämne i grundskolan, så att alla lär sig hur mycket barn kostar, och kanske nöjer sig med ett. 

Jag tycker att man behöver se över förlossningsvården. Den kan ofta vara brisfällig, det händer att barn får hjärnskador i onödan på grund av detta!

Dessutom måste man hantera att vissa gravida mödrar missbrukar. Som upplagt för fosterskador som t.ex.  FAS.! Där behöver man vara stenhård, ett barns hjärna ska inte skadas på grund av detta!

De två första åren är barnets hjärna mycket outvecklad. Mycket skada kan åstadkommas om omgivningen är mycket bristfällig, alltfrån undernäring, att barnet helt negligeras till fysiska skador kan orsaka hjärnskador.

Så här finns det mycket att göra.

Sedan behöver Socialtjänsten göra sitt vanliga jobb med att stötta familjer, men på ett bättre sätt än idag, skolan behöver också förbättras osv. 

En lågbegåvad person kan visst ta hand om ett barn på ett bra sätt, om det samhälleliga fungerar och personen har ett jobb!

Fritidsaktiviteter som erbjuds genom skolan kan t.ex. ge extra stimulans.

En del av vår IQ beror faktiskt på skolgång och rätt typ av stimulans. 

I många västländer sjunker IQ just nu och har gjort det sedan 1990-talet. Så är det inte i Asien. Så IQ är också lite påverkbart, inte bara gener.

Det är skillnad på lågbegåvad och intellektuell funktionsnedsättning!

När det fanns mångs så kallat enklare arbeten så var det inga funderingar kring lågbegåvade personer och deras barn.

Ibland fanns det ändå diskussioner om att det skulle behövas mer stöttning i skolan för barn som hade det svårt med inlärningen.

Ingen hade en tanke på att de som var lågbegåvade skulle vara dåliga föräldrar om det inte fanns någon annan orsak till det, som alkoholism eller liknande. Man tänkte att Barnavårdscentralerna skulle stötta föräldrar som inte var så välinformerade av något skäl.

Personer med en intellektuell funktionsnedsättning kan däremot ha svårighet att klara ett föräldraskap trots stöttning. Så där är jag mer kluven till att personen själv ska ta hand om barnet, om båda föräldrar som har hand om barnet har en intellektuell utvecklingsstörning.

Som singaturen "jag" skrev i sitt inlägg. Hon hade en mamma med intellektuell funktionsnedsättning som hade en mognad på 7-8 år. Kanske att det ändå krävs att den ena föräldern inte har en funktionsnedsättning för att det ska kännas som en trygg uppväxt för ett barn!

Jag är för barns rätt i alla lägen. Det hjälper inte att en förälder med intellektuell funktionsnedsättning älskar sitt barn, barnet blir ändå snabbt förälder till sin egen förälder om det har större intellektuell kapacitet. 

Psykiatriken som skrev ett inlägg här tog på ett mycket bra sätt upp frågan om gränsdragning. Vem ska bestämma vem som får ha barn och inte? Godtycklighet och fördomar kan spela in. Och till och med dåmigt gjorda begåvningsutredningar i en del fall. 

Däremot behöver Socialförvaltningen utveckla en större expertis kring bedömning av föräldraskap, för att kunna avgöra om barnet kan bo hos sin förälder eller om det är olämpligt. Har hört om fler som växt upp med en förälder med intellektuell funktionsnedsättning och som haft det mycket tufft.

Men om ditt intellekt har förstörts av moderns alkoholism, eller vanvård och undernäring efter födseln, så har det inget alls med dina gener att göra.

Du har skador som uppkommit genom miljöpåverkan. Om du sedan får barn, och  du visar dig vara olämplig som förälder, så blir dina barn omhändertagna. Men det är inte säkert att de barnen har några kognitiva funktionsnedsättningar alls. De har ju inte  blivit utsatta för en dålig behandling, förutsatt att socialförvaltningens bedömning kom snabbt.

Vem är vi att bestämma om vilka som får vara fertila och få barn? Det är rent auktoritärt.

I gränslandet ligger om modern är gravid och samtidigt alkiholist/missbrukare. Då borde det erbjudas ett mödrahem direkt, för barnets skull. 

Däremot kan vi undersöka och bestämma att någon faktiskt inte klarar sin föräldraroll, genom observation och intervjuer, då har vi ju beviset framför ögonen, behöver inte gissa. 

Du behöver skilja på lågbegåvade och kognitivt funktionsnedsatta personer.

De senare har många gånger svårt att klara ett helt självständigt liv och att vara funktionsdugliga föräldrar. Det kan ändå fungera om bara den ena parten i ett par är kognitivt nedsatt, men den andra inte är det. 

Ja, de som har svårt att klara ett barn behöver stöd att 
använda preventivmedel. För det är väldigt sorgligt att lämna bort ett barn, de blir ju fästade vid sina barn precis som alla andra. Det är det råd och stöd de får av vården, att inte skaffa barn för att de med stor sannolikhet kommer att få lämna bort dem.

Ibland kan de uppmuntras att skaffa ett husdjur, om vården bedömer att de skulle klara det åtagandet. 

Sedan anser jag att man behöver se till barnets bästa före föräldrarnas rättigheter. Många gånger är det bättre att barnet adopteras av ett annat par, än att det kommer till ett fosterhem. I de fall det är uppenbart att föräldrarna inte klarar av sin uppgift är det den bästa lösningen. Det gäller både barn till föräldrar med kognitiv nedsättning, gravt missbrukande föräldrar, och pedofiler också naturligtvis. 

Här borde man ändra i reglerna till barnets fördel för att underlätta adoption och jag tror att något sådant verkligen är under utredning nu. 

Men att börja sålla vilka som får ha barn och tvinga människor till medicinska ingrepp är en annan sak. 

Psykiatern som skrev ett inlägg var ju tydlig med hur svårt och osäkert det skulle vara och problematiken med gränsdragning. Det kan också lätt missbrukas eller bli godtyckligt. Det passar inte i en demokrati där alla har rättigheter, trots egna svårigheter av olika slag. 

Och som sagt, ibland får barn en intellektuell funktionsnedsättning utan att det finns i generna hos föräldrarna, och ibland får barn till en förälder som har en kognitiv nedsättning  inte några sådana svprigheter. Det är därför man får bedöma från fall till fall.

Om en person har en kognitiv nedsättning finns det en betydligt större risk att den personens barn också får det, än om föräldern inte har den nedsättningen.

Om barnet utsätts för moderns missbruk, blir undernärt, mycket illa behandlat eller helt försummat, så påverkar det barnets intellektuella utveckling, ja. 

Så båda sakerna kan inverka.