Är det någon som känner igen sig? Min sambo drar vid konflikter. Idag är det dag två och det sista han skrev var igår och att jag inte behöver skriva mer. Varje gång blir det som vi gör slut och varje gång vet jag inte om ?denna gång? är påriktigt.
hur hanterar ni det isåfall? För hela mitt liv raserar varje gång.
Vad gör du vid dessa konfliker då? smattrar iväg 50 sms till honom?
Låt bli och skriv och så pratar ni när ni båda lugnat ner er.
Jag har varit den som drar. För att det var omöjligt att stanna kvar i situationen. Inse att ni har stora problem om en av er känner att han/hon behöver lämna varje gång det blir en konflikt. Det blir övermäktigt och om man behöver gå ifrån/fly så är det så. Jobba på att inte ha det så, ingen vill leva så.
Jag förstår precis, för har nyss haft exakt samma problem. Men inte så att han försvann i dagar. Det tycker jag inte alls låter bra.
Att lämna för att tex lugna ner sig om man blir skitförbannad eller något kan jag förstå, för det är ju klokt att gå innan något man inte kan göra ogjort hände. Men då tänker jag en halvtimme, timme eller så
Men att inte höra av sig på dagar tycker jag är oacceptabelt av en partner faktiskt
Jag valde att ta upp det och prata om det med min kille, och ja, ganska snart efter det så valde vi att gå skilda vägar, just för att han hela tiden gjorde så.
Jag sa till honom att om han fortfarande, efter 2 år, är beredd att dra så fort vi hamnar i ett bråk så får det faktiskt vara bra.
Jag berättade att det ju blir så att jag inte känner mig trygg i relationen, och blev att jag började undvika att prata om eller berätta om saker jag visste att han skulle reagera på, och t.o.m. att om vi var i ett samtal så började jag undvika att säga vad jag faktiskt tyckte i vissa lägen just för jag visste att han skulle reagera då, och det är ju inte okej att leva så. Och då var vi ändå bara särbos, men nej, inte hållbart.
Som du själv säger så raseras ju livet varje gång det händer. Och om du pratat med honom och det fortsätter såhär så måste ni ju göra något. Antingen så får du välja det som är bäst för dig och ditt mående, eller så ger du honom en chans genom att gå på parterapi så ni tillsammans kan få hjälp att lära er processa saker och lära er ?hur man ska bråka?. Men det beror på om han är villig till det oxå ju.
Men glöm inte att DU måste prioritera DIG och DITT mående framför allt annat. Det är okej att ställa krav och säga att detta är oacceptabelt för mig, och jag kommer inte tolerera det. Om det händer igen kommer det bli följande...
Lycka till 🌸
Det låter som att det handlar om konflikträdsla och att din partner har ett undvikande anknytningsmönster som gör att han inte kan hantera jobbiga känslor på sunt sätt.
Det är ett destruktiv beteende som kommer ifrån uppväxten som gör att han måste vara ensam med dessa känslor istället för att ta stöttning av sin partner.
Känns förhållandet som en berg och dalbana också i ren allmänhet?
Att dra är ett omoget beteende och helt oacceptabelt om man någonsin har planer på att starta en familj ihop. Så gör inte en vuxen.
Kom överens om spelregler för gräl en dag när ni inte grälar.
Våra regler:
1. Man stannar i huset.
2. Är det nära matdags får alla i familjen säga åt de som tjafsar att hålla tyst och äta först istället, och tala om saken sen. Ofta hjälper det.
3. Om någon i grälet säger "timeout" så är det timeout i varsitt rum som gäller, och det är den som begärt timeout som avgör när de har lugnat ner sig så att man kan fortsätta samtalet. Den andra får inte fortsätta tjafsa eller störa då.
4. Kroppen hos en vuxen är bara arg i 2-3 minuter. Sedan måste hjärnan göra ett aktivt val att fortsätta vara arg/ visa aggression. Bara att veta om det kan hjälpa en att släppa aggression under sin timeout, och börja tänka ut bättre sätt att lägga fram sin åsikt. Inte anklaga, utan istället fråga varför det blev som det blev och om den andre tycker att det var bra så eller om det går att göra på något annat vis?
5. Du som blir (för) arg- vilken annan känsla ligger till grund för din reaktion? Om du inte känner dig respekterad eller lyssnad på, får stark ångest att relationen ska ta slut, blir extra triggad av ett beteende som liknar något som dina föräldrar har utsatt dig för som är mindre bra- förklara det för din partner. För ofta handlar det ju inte om de där små praktiska sakerna egentligen, utan om att vi vill veta att partnern lyssnar och bryr sig om våra åsikter i ett delat hem och gemensamt liv.
Ibland kan det också hjälpa att tänka att det är en kollega på jobbet som du ska samsas med om arbetsutrustning och ordning istället. För troligen hade du inte betett dig lika emotionellt då.
6. Innan du drar igång nåt- fråga dig själv: Är detta fortfarande viktigt om 24 h?
Kanske det inte spelar jättestor roll att barnet en gång inte har mössa eller om ni blir 10 minuter sena till släktträffen?
7. Håll grälet till det som är relevant. Om grälet handlar om att en inte diskar rent är det inte relevant att den andra ibland kastar sina strumpor utanför tvättkorgen.
Men om ett beteende upprepat stör den andra mycket eller kostar pengar eller riskerar att förstöra saker i hemmet så måste man klart få ta upp det.
Det är inte okej att översvämma badrummet varje gång man duschar så det blir mögelskador t.ex., det begriper nog de flesta personer.
8. Man försöker hitta en lösning och be varandra om ursäkt för grälandet/ sin överreaktion innan det är dags att sova, eller så får man i värsta fall parkera konflikten till nästa dag. Men det borde behövas väldigt sällan, annars är man nog inte riktigt lämpade att leva ihop.
Lite det här som de pratar om i podden jag länkade till också. Enorm brist på självkänsla som gör att man inte kan hantera konflikter eller negativ kritik.
TS, hur är han när han kommer hem? Försöker han låtsas som ingenting (tydligen det narcissister oftast gör) eller vill han sätta sig och prata igenom vad som hände?