Är det någon som känner igen sig? Min sambo drar vid konflikter. Idag är det dag två och det sista han skrev var igår och att jag inte behöver skriva mer. Varje gång blir det som vi gör slut och varje gång vet jag inte om ?denna gång? är påriktigt.
hur hanterar ni det isåfall? För hela mitt liv raserar varje gång.
Vad gör du vid dessa konfliker då? smattrar iväg 50 sms till honom?
Låt bli och skriv och så pratar ni när ni båda lugnat ner er.
Vad gör du vid dessa konfliker då? smattrar iväg 50 sms till honom?
Låt bli och skriv och så pratar ni när ni båda lugnat ner er.
Jag har varit den som drar. För att det var omöjligt att stanna kvar i situationen. Inse att ni har stora problem om en av er känner att han/hon behöver lämna varje gång det blir en konflikt. Det blir övermäktigt och om man behöver gå ifrån/fly så är det så. Jobba på att inte ha det så, ingen vill leva så.
Jag har varit den som drar. För att det var omöjligt att stanna kvar i situationen. Inse att ni har stora problem om en av er känner att han/hon behöver lämna varje gång det blir en konflikt. Det blir övermäktigt och om man behöver gå ifrån/fly så är det så. Jobba på att inte ha det så, ingen vill leva så.
Jag förstår precis, för har nyss haft exakt samma problem. Men inte så att han försvann i dagar. Det tycker jag inte alls låter bra.
Att lämna för att tex lugna ner sig om man blir skitförbannad eller något kan jag förstå, för det är ju klokt att gå innan något man inte kan göra ogjort hände. Men då tänker jag en halvtimme, timme eller så
Men att inte höra av sig på dagar tycker jag är oacceptabelt av en partner faktiskt
Jag valde att ta upp det och prata om det med min kille, och ja, ganska snart efter det så valde vi att gå skilda vägar, just för att han hela tiden gjorde så.
Jag sa till honom att om han fortfarande, efter 2 år, är beredd att dra så fort vi hamnar i ett bråk så får det faktiskt vara bra.
Jag berättade att det ju blir så att jag inte känner mig trygg i relationen, och blev att jag började undvika att prata om eller berätta om saker jag visste att han skulle reagera på, och t.o.m. att om vi var i ett samtal så började jag undvika att säga vad jag faktiskt tyckte i vissa lägen just för jag visste att han skulle reagera då, och det är ju inte okej att leva så. Och då var vi ändå bara särbos, men nej, inte hållbart.
Som du själv säger så raseras ju livet varje gång det händer. Och om du pratat med honom och det fortsätter såhär så måste ni ju göra något. Antingen så får du välja det som är bäst för dig och ditt mående, eller så ger du honom en chans genom att gå på parterapi så ni tillsammans kan få hjälp att lära er processa saker och lära er ?hur man ska bråka?. Men det beror på om han är villig till det oxå ju.
Men glöm inte att DU måste prioritera DIG och DITT mående framför allt annat. Det är okej att ställa krav och säga att detta är oacceptabelt för mig, och jag kommer inte tolerera det. Om det händer igen kommer det bli följande...
Lycka till 🌸
Det låter som att det handlar om konflikträdsla och att din partner har ett undvikande anknytningsmönster som gör att han inte kan hantera jobbiga känslor på sunt sätt.
Det är ett destruktiv beteende som kommer ifrån uppväxten som gör att han måste vara ensam med dessa känslor istället för att ta stöttning av sin partner.
Känns förhållandet som en berg och dalbana också i ren allmänhet?
Jag förstår precis, för har nyss haft exakt samma problem. Men inte så att han försvann i dagar. Det tycker jag inte alls låter bra.
Att lämna för att tex lugna ner sig om man blir skitförbannad eller något kan jag förstå, för det är ju klokt att gå innan något man inte kan göra ogjort hände. Men då tänker jag en halvtimme, timme eller så
Men att inte höra av sig på dagar tycker jag är oacceptabelt av en partner faktiskt
Jag valde att ta upp det och prata om det med min kille, och ja, ganska snart efter det så valde vi att gå skilda vägar, just för att han hela tiden gjorde så.
Jag sa till honom att om han fortfarande, efter 2 år, är beredd att dra så fort vi hamnar i ett bråk så får det faktiskt vara bra.
Jag berättade att det ju blir så att jag inte känner mig trygg i relationen, och blev att jag började undvika att prata om eller berätta om saker jag visste att han skulle reagera på, och t.o.m. att om vi var i ett samtal så började jag undvika att säga vad jag faktiskt tyckte i vissa lägen just för jag visste att han skulle reagera då, och det är ju inte okej att leva så. Och då var vi ändå bara särbos, men nej, inte hållbart.
Som du själv säger så raseras ju livet varje gång det händer. Och om du pratat med honom och det fortsätter såhär så måste ni ju göra något. Antingen så får du välja det som är bäst för dig och ditt mående, eller så ger du honom en chans genom att gå på parterapi så ni tillsammans kan få hjälp att lära er processa saker och lära er ?hur man ska bråka?. Men det beror på om han är villig till det oxå ju.
Men glöm inte att DU måste prioritera DIG och DITT mående framför allt annat. Det är okej att ställa krav och säga att detta är oacceptabelt för mig, och jag kommer inte tolerera det. Om det händer igen kommer det bli följande...
Lycka till 🌸
Detta är ett recept på ett destruktivt relationsmönster som bara fungerar temporärt. Jag slår vad om att du betar av relation efter relation, alternativt träffar största simpen i världshistorien. Din oförmåga att kompromissa och mötas är 0.
Du ska känna dig trygg? Du tycker att det är oacceptabelt? Du ska prioritera dig och ditt framför allt annat? Du ska ställa krav? Om det händer igen kommer det bli följande..
Är det inte bättre att sätta sig ner och prata om bådas behov och förutsättningar? Båda kommer behöva jämka lite.