Drar vid bråk?

Jag förstår precis, för har nyss haft exakt samma problem. Men inte så att han försvann i dagar. Det tycker jag inte alls låter bra.
Att lämna för att tex lugna ner sig om man blir skitförbannad eller något kan jag förstå, för det är ju klokt att gå innan något man inte kan göra ogjort hände. Men då tänker jag en halvtimme, timme eller så  
Men att inte höra av sig på dagar tycker jag är oacceptabelt av en partner faktiskt  

Jag valde att ta upp det och prata om det med min kille, och ja, ganska snart efter det så valde vi att gå skilda vägar, just för att han hela tiden gjorde så.
Jag sa till honom att om han fortfarande, efter 2 år, är beredd att dra så fort vi hamnar i ett bråk så får det faktiskt vara bra. 

Jag berättade att det ju blir så att jag inte känner mig trygg i relationen, och blev att jag började undvika att prata om eller berätta om saker jag visste att han skulle reagera på, och t.o.m. att om vi var i ett samtal så började jag undvika att säga vad jag faktiskt tyckte i vissa lägen just för jag visste att han skulle reagera då, och det är ju inte okej att leva så. Och då var vi ändå bara särbos, men nej, inte hållbart. 

Som du själv säger så raseras ju livet varje gång det händer. Och om du pratat med honom och det fortsätter såhär så måste ni ju göra något. Antingen så får du välja det som är bäst för dig och ditt mående, eller så ger du honom en chans genom att gå på parterapi så ni tillsammans kan få hjälp att lära er processa saker och lära er ?hur man ska bråka?. Men det beror på om han är villig till det oxå ju. 

Men glöm inte att DU måste prioritera DIG och DITT mående framför allt annat. Det är okej att ställa krav och säga att detta är oacceptabelt för mig, och jag kommer inte tolerera det. Om det händer igen kommer det bli följande... 

Lycka till  🌸

Ja, den har ju juste... Snacka om att läsa och tolka in något helt annat än jag menar och bara ta för givet att du förstått precis exakt vad det är jag menar?

Givetvis så ska man kompromiss, det är ju vad en relation är, men det är ju rätt uppenbart att TS mår dåligt av det, och har pratat med sin partner om detta tidigare och ingen förändring har skett.
Och jag skrev oxå att det kan vara en idé att gå i parrådgivning för att få hjälp med hur de ska göra för att hantera sånthär bättre  

Och ja, jag tycker det är oacceptabelt att ens partner försvinner i flera dagar med noll kontakt för att hamnat i en diskussion. 

Anledningen att jag skrev som jag gjorde är att kvinnor är experter på att ge avkall på sitt mående för att tillmötesgå en partner som ofta inte är ett dugg intresserad av att själv göra det. Man böjer sig baklägens för den man älskar och anpassar sig för att den man älskar ska vara nöjd och få det som den vill, och det är inte särkilt sunt.

Och kan inte låta bli att fråga?
Tycker du inte att man ska prioritera att man själv mår bra? (Obs, men det inte sagt att ens partner ska må dåligt såklar!)
Tycker du inte man ska kunna känna sig trygg i en relation med personen man bor med?
Tycker du inte man har rätt att ställa kvar i en relation om det är saker som gör att man mår dåligt?