Drar vid bråk?

Usch vaf tråkigt att du fått genomlida detta som barn. Det förstår jag måste varit riktigt traumatiskt.

Det har aldrig låtsats som ingenting har hänt, men det har inte heller pågått under såhär lång tid eller denna ignorans.

Även om jag fungerar helt annorlunda och vill lösa saker där och då, kan jag också förstå det att man behöver en stund. Men att åka iväg och ignorera mig är fruktansvärt, på dett sätt som  nu har jag inte varit med om, så vet inte hur jag ska tänka eller tro. 

Problemet är ju att han säger inget, man måste ju kommunicera om relationen ska vara över. Ja det förstår jag verkligen, man kan inte ?göra slut? vid konflikter eller använda det som ett vapen. 

Ja detta skapar verkligen skada, men jag vet inte ens om det kommer bli vi igen. Jag säger inte att jag bara ska acceptera efter allt detta, men jag behöver ju veta vad sim har hänt osv för att ens kunna ta det beslutet. Nu vet jag ju absolut ingenting och det krossar mig. Tack för svar verkligen!

Nej jag tycker inte det är ett okej beteende, det tar ju sönder mig. Samtidigt känner jag att allting är så oklart när man inte har pratat med varandra heller, för man vet inte allting. 

Jag håller verkligen med dig om det, och det är någonting som måste jobbas bort isåfall. Som sagt detta är ingenting som skett innan med ignorans under denna långa tid. 
Efter att jag talat om för honom att han inte kan åka hemifrån utan man stannar hemma, vi behöver inte prata och du får vara ifred tills du fått din tid men man åker inte så har han hållt det. 

Vilket gör det helt annat nu, jag vet att jag gjorde fel men är det oförlåtligt? Och för varje minut som går flyr tankarna iväg, men för varje minut som går skapas också djupare sår. Borde man inte säga det rätt ut om man vill avsluta det med någon? För att lösa de praktiska sakerna och sen faktiskt inte se varandra mer?

Jag undrar om han ser det på samma sätt, 

Det är inte meningen att försvara honom, men jag kan förstå att det låter så. Mer att jag vet om att jag gjorde fel, och jag önskar att jag hade agerat helt annorlunda, inte bara för att det blev som det blev utan också för att jag inte är nöjd med hur jag valde att hantera det. Sen finns det väl så mycket annat detta är ju taget ur en kontext på ett sätt, och även endast ur min synvinkel typ. 

För att jag är övertygad om att det är min livspartner, jag förstår att det låter sjukt med tanke på hur det är nu och att man kan säga så om någon som gör såhär mot en i skrivande stund. Men det är också sanningen, och ordakerna till varför jag känner så är väldigt många

Som jag skrev tidigare så tycker jag inte att händelser (oavsett) ger en rättigheter att bete sig såhär, jag tycker inte att beteendet är okej. Det jag menade eller försökte va mer att jag kan förstå att han gick där och då, och varför han blev arg/ledsen. 

Att göra såhär, ignorera och dra från sin sambo (iaf då) är inte ett beteende som man kan leva med. Iaf inte jag eftersom mitt liv raserar. Jag behöver också få svar på de som hela konflikten startade i. 
Han har ju som sagt aldrig åkt iväg sedan jag talade om att jag påriktigt inte kan ha det så, och jag måste samtidigt bita ihop genom att inte ?pusha? honom att lösa det där och då. 

Jag har berättat det för två personer, och de har olika syn på det. Ingen av dom anser att detta är ett okej beteende oavsett vad jag gjort innan, en ser dock potential i förändring pga han har gjort förändringar tidigare medan den andra tycker att det får vara nog alternativt att jag får leva med det, men att det är mitt beslut. Men jag förstår också det för hade det varit en vän till mig hade jag också sagt samma sak ingen vill se sin vän ledsen på detta sätt.