Blir ingen dotter för mig

jag fantiserat om att köpa gulliga klänningar och uppfostra en flicka som delar mina intressen. Jag förstår ju att det inte är självklart att pojkarna kommer gå i min mans hockeyspår och aldrig vilja umgås med mig. Det är bara fördomar. Jag får nog försöka tänka om. 

En del av er är så bittra här på familjeliv och jag kommer inte att bemöda er ett svar så valfritt fram att slösa er tid. Kommer enbart svara på seriösa kommentarer hädanefter. 

Om man säger att jag behöver terapi för detta så är man inte seriös, nej. Du skulle bli så förfärad att du inte tror dina ögon om du genom en enkel googling fick reda på att det här faktiskt verkar vara ganska vanligt. 

Ja du kan önska mig lycka till med din bittra underton, jag knycklar ihop det och slänger det! Min pojke behöver du inte oroa dig för ett dugg. 

Jag såg din sura kommentar längre upp också. Du kanske själv skulle bli lite gladare av terapi, vem vet 

Jag vet vem jag besvarar, det var du som frågade om min man visste om dessa tankar precis som att jag sagt något olagligt. 

Du talar emot dig själv faktiskt, om du nu önskade söner så hade könet ändå betydelse för dig. Det är allt jag behöver veta från dig. 

God kväll. 

Nä dina efterhandskonstruktioner köper jag inte. 

Jag är fortfarande medveten om att det inte var du som skrev det. 

 

. Dessutom är det intressant att ha en dotter då vi kommer kunna dela vissa typiska kvinnliga erfarenheter, tex mens, pms, klimakteriet, graviditet, amning och förlossning. Det kan jag inte med min son hur nära jag än är med honom. Så klart att man har rätt att sörja det man missar. Även om det viktigaste självfallet är friska barn. 

Mina kusiner är 5 tjejer, de fortsatte skaffa barn för att pappan ville ha en son. Och kan bara säga att det inte blev bra, bara en av döttrarna har lite kontakt med pappan nu, de andra har inte ens pratat med honom på många år. 

 

Ja märkligt det där. Och så fort någon frågar mig om mina barn, vilket kön, och jag säger två pojkar. Så är det ofta, inte alltid, men ofta ett liksom oj till svar. Jag vet inte vad jag ska svara då. Men vet ju vad mina barn är. Det är inte bara två söner. Det är två individer. 

men jag hade om jag haft en av varje säkert tänkt samma. Inte sagt något men tänkt. Åh stackare två söner. Och jag har en av varje, vilken tur jag hade. Så hade jag tänkt utan att vilja avslöja det. 

så nu är jag glad att jag har mina barn som verkligen fått mig att uppleva glädjen i individen. 

Ja vad konstigt. Kanske beror det på att jag lättare hör de kommentarerna pga min egen tanke om det med två söner.

Jag arbetar med många olika människor som kommer och går. De gånger folk sagt, oj då är det mycket, när jag svarat att det är två söner. Så har jag bara svarat att nej det är lugnt. Syskontjafs men annars lugnt. 
Jag kan också irritera mig på uttryck som ?dina grabbar? hur mår grabbarna osv. Tycker illa om uttrycket grabbar och prinsessor. så jag är nog extra känslig och hör mer än jag borde.