Blir ingen dotter för mig

Innan ni hoppar på mig så vill jag bara förtydliga att det absolut viktigaste är att barnen är friska. Såklart. Utan tvekan. Men jag känner ändå en viss sorg. 

Väntar min andra pojke. Tydlig pojk enligt nub-teori experterna tydligen. Vet att detta inte är en 100 procentig teori men jag har redan ställt in mig på det, min magkänsla har sagt hela tiden att jag aldrig kommer få en dotter. Har samtidigt så dåligt samvete mot min ofödda. 

Jag har haft två otroligt tuffa graviditeter och denna är värre än den första, har precis kommit hem från en månads vistelse på sjukhus och första var liknande så några fler barn blir det inte efter detta. 

Men jag ville sååå uppleva att få ha en dotter och ha en riktig mor-dotter relation.  Har ni andra känt någon besvikelse över könet eller är man bara egoistisk som gör det? 

Gällande syskonrelationer så var våra barn ganska tajta när de var mindre. De är tvillingar, så det kanske är naturligt.

Men ju äldre de har blivit, desto mer har de egna kompisar och intressen. Många kanske tänker att det är för att de är olika kön, man förutsätter att pojkar och flickor är olika. Men jag vet just inte. Jag vet bröder och systrar som har haft en nära relation hela livet, samtidigt som jag och min lillasyster aldrig har varit särskilt tajta. Vi har en bra relation som vuxna, men den har aldrig varit helt friktionsfri och vi är ganska olika.

Personlighet och intressen väger tyngre än kön.

Tack snälla för tips och bra råd. Jag ska ta till mig detta. 

På många sätt är jag väldigt lyckligt lottad och jag förstår det. Jag har en otroligt fin man som jag vet kommer vara världens bästa förebild för våra söner och jag kommer också givetvis göra allt jag kan för att vara det också. 

Jag vet inte om det är gravidhormoner eller vad det är som bara gjort att jag fantiserat om att köpa gulliga klänningar och uppfostra en flicka som delar mina intressen. Jag förstår ju att det inte är självklart att pojkarna kommer gå i min mans hockeyspår och aldrig vilja umgås med mig. Det är bara fördomar. Jag får nog försöka tänka om. 

Varför inte om kärlek? Nu med att alla får dela med sig mer än förut när attityden var killar skulle klara allt själva och inte dela känslor känns det som att syskon får mer en chans att få en djupare relation.

Jag har en syster men kan inte komma på något som ämne som jag delar mer med henne än någon vän och hellre vännerna/internet ändå om ev kroppsliga problem. 

Det är verkligen precis så jag känner. Jag vill ha det här barnet mer än något annat, oavsett kön. Annars hade jag aldrig aldrig någonsin blivit gravid igen efter det jag gick igenom min första graviditet med vetskapen att jag troligtvis kommer bli lika sjuk igen med nummer 2. Jag har genomlidit en hel månad på sjukhus och mer sjukhustid kommer det troligtvis bli, bara för att få det här barnet. 

Gud vad skönt att du fick dina barn när du gick in i klimakteriet så tidigt. Jag själv är en liten bit över 30 så jag förstår ju att det absolut inte är någon självklarhet att jag ens har barn. Det kunde lika gärna hänt mig. 

Och du har rätt. Jag har heller aldrig varit särskilt nära min mamma. Jag har nog bara en bild av hur jag tror att en mor-dotter vs en mor-son relation ser ut. Min förstfödde är liten än så jag har inget att jämföra med. 

Jag förstår dig! Men min andra var en flicka! vi har mycket gemensamt och genom henne får jag uppleva allt igen så visst är det jätteroligt att få en flicka. Inget konstigt känna så! Min tredje var en pojke och han är min lilla gullegris. Min store pojke är väldigt omhändertagande. Pojkarna är lättare på nåt vis. Flickan är nu som 9 åring mer motstridig. Och man vet ju själv hur man var som tonårig. Det jag försöker säga är att de alla har olika saker som är bäst med dom. Pojkar är väldigt förtjusta i sin mamma och kan komma att stå väldigt nära medan tjejer vill klara sig mer själva. pojkar låter mamman bestämma tills de träffar sin tjej?
Men flickor kanske hör av sig mer när de väl flyttat.
Dock vill man ju gärna vara mormor också och inte bara farmor. känns som flickan bestämmer mer i familjen och att man oftast stor närmare mormorn än farmorn. Men det är säkert olika! Lovar dig du kommer älska lillebror!! 

Fast det kan man väl upptäcka ändå. Antagligen känner man väl andra människor än sina egna barn , förhoppningsvis iallafall, annars blir det nog inte bra för någon om man lever så isolerad. Jag har vänner som har söner som är helt olika min son till sättet. Min son är supervild men jag vet att det finns många pojkar i hans ålder som inte alls är det. 

Jag har båda könen (iförsej inte bara två barn, har tre döttrar och en son). Och det är inte så att jag tror att alla pojkar är likadana eller alla flickor är likadana bara för det. Min sambo till exempel har två bröder och de är väldigt olika alla tre. 

Vet inte varför alla såna här trådar måste handla om att något är bättre än något annat. Det finns nog fördelar med att ha två söner, att ha två döttrar , att ha en av varje .. osv. Och alla barn är olika så man kan aldrig veta innan heller hur det kommer bli. 

Förstår känslan då jag själv hade den. Kände press både från mig själv och andra. Fick sedan en dotter och en son så jag hade tur men alla tycker jag lika mycket om!
De har alla olika personligheter som är viktigare än könet.Men jag tänkte precis som du och vet många andra vänner som också gjorde. Och det stämmer att jag och min flicka nu pratar om hur livet är som tjej, jag ger råd som jag aldrig pratade med min mamma om. och hon får alla mina gamla saker och vi gör tjejgrejer ihop.Men hon är också självständig. Pojkarna är mer mammiga och vill bli omhändertagna och lyssnar mer på mig. Så det är fördelar och nackdelar med allt. Roligt ha en av varje men också roligt ha två av samma kön. När bebis kommer kommer du glömma detta så jag tror inte du kommer sakna att du inte fick nån tjej. Men isåfall skaffa en tredje och en fjärde?. Det hade jag lätt gjort. Kram 

Men du verkar ju inte ens läsa vad jag skriver. Det var en som själv har bara döttrar som skriver att tonårtjejer är dramatiska och överreagerar och att man slipper det med söner. 

Jag har en son, personen som skrev det har inte en son. Hur i hela världen får du det till att det är otroligt elakt och sänkande att jag säger emot det? Och hur tänker du att den personen kan veta att det alltid är så när hon faktiskt inte har någon son?Inte ens om hon hade haft det hade hon ju kunnat veta det.  Du tycker inte det kanske är en aning elakt mot hennes egna döttrar att skriva så? Min poäng är att man kan skriva vad som är positivt med den ena utan att göra ner det andra. Det finns jättemycket positivt med söner och jag blev jätteglad när jag fick veta att jag väntade min son, han är supervild men världens finaste. 

Och pojkar kan absolut vara lugnare i tonåren, mina bröder var lugnare än jag och min syster.  Men inte alltid.. och för oss som inte typ bor i ett gated community i Djursholm eller långt ute på vischan finns det annat att oroa oss för också. En bekant till min äldsta dotter blev till exempel skjuten i huvudet på en restaurang 100 m från där vi bodde tills nyligen. Han var 15. Och min väns systerson var 13 när han blev avrättad i ett skogsområde. Det hör såklart absolut inte till vanligheterna men det är en verklighet nu i Sverige som man såklart oroar sig för som mamma till en son, att han ska bli inblandad i sånt. Med tjejer finns det annat att oroa sig för, jag har själv en numera vuxen tonårsdotter. Så att ha tonåringar är inte alltid lätt. Oavsett kön.  Det får man ta om man väljer att skaffa barn. 

Jag är såklart orolig för sånt när det gäller mina döttrar. Jag har som många kvinnor tyvärr själv blivit utsatt när jag var yngre (våldtäkt). Men jag är orolig för andra saker när det gäller min son (när han blir äldre alltså, nu är han liten). När såna saker (skjutningar) har hänt har jag sagt att  är tur på ett sätt att jag har en tonårstjej nu och inte en kille. Men han kommer ju bli tonåring också. Det kanske blir mer på riktigt när det händer personer man känner och så nära där man bor. Min granne och vän blev skjuten precis utanför mitt köksfönster, nu har vi flyttat till ett lite lugnare område några km bort men sånt kan ju hända nästan överallt. Skönt att du slipper känna dig orolig för dina söner men så känner tyvärr verkligen inte alla mammor nuförtiden när det händer så mycket. 

Jag menar inte att man är mer orolig för söner för så är det inte, man är nog lika orolig för båda men för olika saker. Det är ju så det är att ha barn och speciellt tonåringar. Så det måste inte vara så att det ena eller det andra är lättare i tonåren, det kan man ju inte veta innan hur det blir. Det kan kanske vara så att tjejer oftare bråkar mer med sina mammor  .. men som sagt vet man inte det innan. 

Det finns nog många fördelar med att ha två söner, att ha två döttrar , att ha en av varje och alla andra konstellationer. Det jag menar är bara att man kan prata om fördelarna med det utan att säga att det andra är sämre. Och jag känner att det ofta blir väldigt mycket negativt om tjejer i såna här trådar, även om man menar väl blir det inte så bra. Man kan väl prata om det som är positivt med söner utan att prata illa om att ha döttrar. 

Och tänk om TS faktiskt inte ens väntar en son till utan en dotter.. och så har hon fått läsa alla kommentarer här om hur dåligt det är. Som sagt, det är ingen barnmorska eller läkare som har sagt att det är en pojke utan det är personer på Familjeliv som har gissat. 

Både min pappa och min sambo har förresten vuxit upp med två bröder (och inga systrar) och de har inget dåligt att säga om det , det har såklart hänt att de bråkar men de har jättefin relation med bröderna. Pappas storebror fick själv två söner sen (inga döttrar) och nu har hans äldsta son (min kusin) fått tre söner (inga döttrar heller), jättefina och snälla , lite lugnare än min son och leker jättebra med mina barn. Så det kan bli jättebra med bara söner också. Eller med bara döttrar såklart eller med både och. 

Menade inte att sänka andra. Utgick ifrån mig själv. Jag hade som idé att jag inte var en som hade döner. Döttrar trodde jag. först kom en pojke och sen kom en till. Jag var fast i min idé om att pojkar är si och flickor är så. Även fast jag ju vet att mycket handlar om hur vi vuxna kan skilja på hur vi bemöter en flicka och en pojke. Tex slapp min bror att hjälpa till med disken, det var liksom synd om honom som hade så mycket annat att hinna med.

Men iaf runt omkring mig när vänner och bekanta fått barn så har de som fått en av varje kön utbrustit att tjoho vi fick en av varje, att lyckan är gjord. Jag vet att jag också hade tänkt så och stannat i det. Men nu med två pojkar har jag upptäckt att jag hade fortsatt att tro, om jag hade haft ett av varje kön, att allt var komplett. Jag hade missat att det känns så ändå, med samma kön. 

Så absolut inte menat att sänka någon annan. Utan bara en förklaring av min upptäckt. jag och andra hade missat och missar att det ändå känns komplett. 

samt vill understryka att få barn som lever och får hälsan med sig är det vi ska värna om. Annars tappar vi meningen med livet och äter bakelser till frukost.