Haha oj vad jag känner igen mig. När jag var gravid med vårt andra barn så hände samma.
Men nu känner jag bara att alla de som har två barn och ett kön av varje går miste om det fantastiska att upptäcka hur kön inte är personen. Jag har två pojkar men tänker aldrig på det numera. Jag har verkligen två skilda personligheter. Och det är det fantastiska i syskon. Att de kan vara så olika och fantastiska i att det är så.
Fast det kan man väl upptäcka ändå. Antagligen känner man väl andra människor än sina egna barn , förhoppningsvis iallafall, annars blir det nog inte bra för någon om man lever så isolerad. Jag har vänner som har söner som är helt olika min son till sättet. Min son är supervild men jag vet att det finns många pojkar i hans ålder som inte alls är det.
Jag har båda könen (iförsej inte bara två barn, har tre döttrar och en son). Och det är inte så att jag tror att alla pojkar är likadana eller alla flickor är likadana bara för det. Min sambo till exempel har två bröder och de är väldigt olika alla tre.
Vet inte varför alla såna här trådar måste handla om att något är bättre än något annat. Det finns nog fördelar med att ha två söner, att ha två döttrar , att ha en av varje .. osv. Och alla barn är olika så man kan aldrig veta innan heller hur det kommer bli.
Menade inte att sänka andra. Utgick ifrån mig själv. Jag hade som idé att jag inte var en som hade döner. Döttrar trodde jag. först kom en pojke och sen kom en till. Jag var fast i min idé om att pojkar är si och flickor är så. Även fast jag ju vet att mycket handlar om hur vi vuxna kan skilja på hur vi bemöter en flicka och en pojke. Tex slapp min bror att hjälpa till med disken, det var liksom synd om honom som hade så mycket annat att hinna med.
Men iaf runt omkring mig när vänner och bekanta fått barn så har de som fått en av varje kön utbrustit att tjoho vi fick en av varje, att lyckan är gjord. Jag vet att jag också hade tänkt så och stannat i det. Men nu med två pojkar har jag upptäckt att jag hade fortsatt att tro, om jag hade haft ett av varje kön, att allt var komplett. Jag hade missat att det känns så ändå, med samma kön.
Så absolut inte menat att sänka någon annan. Utan bara en förklaring av min upptäckt. jag och andra hade missat och missar att det ändå känns komplett.
samt vill understryka att få barn som lever och får hälsan med sig är det vi ska värna om. Annars tappar vi meningen med livet och äter bakelser till frukost.
Menade inte att sänka andra. Utgick ifrån mig själv. Jag hade som idé att jag inte var en som hade döner. Döttrar trodde jag. först kom en pojke och sen kom en till. Jag var fast i min idé om att pojkar är si och flickor är så. Även fast jag ju vet att mycket handlar om hur vi vuxna kan skilja på hur vi bemöter en flicka och en pojke. Tex slapp min bror att hjälpa till med disken, det var liksom synd om honom som hade så mycket annat att hinna med.
Men iaf runt omkring mig när vänner och bekanta fått barn så har de som fått en av varje kön utbrustit att tjoho vi fick en av varje, att lyckan är gjord. Jag vet att jag också hade tänkt så och stannat i det. Men nu med två pojkar har jag upptäckt att jag hade fortsatt att tro, om jag hade haft ett av varje kön, att allt var komplett. Jag hade missat att det känns så ändå, med samma kön.
Så absolut inte menat att sänka någon annan. Utan bara en förklaring av min upptäckt. jag och andra hade missat och missar att det ändå känns komplett.
samt vill understryka att få barn som lever och får hälsan med sig är det vi ska värna om. Annars tappar vi meningen med livet och äter bakelser till frukost.
Ja märkligt det där. Och så fort någon frågar mig om mina barn, vilket kön, och jag säger två pojkar. Så är det ofta, inte alltid, men ofta ett liksom oj till svar. Jag vet inte vad jag ska svara då. Men vet ju vad mina barn är. Det är inte bara två söner. Det är två individer.
men jag hade om jag haft en av varje säkert tänkt samma. Inte sagt något men tänkt. Åh stackare två söner. Och jag har en av varje, vilken tur jag hade. Så hade jag tänkt utan att vilja avslöja det.
så nu är jag glad att jag har mina barn som verkligen fått mig att uppleva glädjen i individen.