Är det kört?

Jag är ledsen men han verkar inte bry sig om dig. Men svar på din fråga så ja, det är nog kört. Ingen normal människa skulle låta en sitta och vänta i 1,5 timme pch sen säga att du vet vad du ska göra bara boka en tid.  Han är en skitstövel.

Jag är förbryllad....ditt inlägg är en enda lång uppräkning i varför du nu kommit till insikt med att det här definitivt inte är rätt person för dig och ändå ställer du en fråga som antyder att du undrar om det går att rädda och ändra??? Varför i hela friden skulle du VILJA ha en partner som är så totalt olik dig själv, där du själv konstaterat att den olikheten är ett problem och som reagerar så på beskedet om graviditet?

Jag förstår verkligen inte vad du strävar efter eller hoppas på här. Om du går vidare med den här relationen med öppna ögon har du i samma ögonblick avsagt dig all rätt att i framtiden bli överraskad och besviken över saker du tycker han gör fel, för då har du aktivt valt att stanna kvar med en person som du allaredan har konstaterat har beteenden och egenskaper som inte matchar vad du vill ha.

Vad ser du för skäl att vilja behålla relationen - uppriktigt alltså, inget bullshitsvar. Med det menar jag för det första inte att du ska svara på den frågan här till oss. Jag menar att du ska ställa den frågan till dig själv - och det är dig själv du ska vara uppriktig mot och inte ge något bullshitsvar. Om det nu är så att du är rädd att du inte ska kunna hitta någon annan, så var ärlig mot dig själv om den saken. Finta inte bort en eventuell insikt med att tillskriva honom önskade positiva egenskaper som skäl. OBS! Det här är endast ett exempel för att illustrera ett inte helt ovanligt scenario. Jag har självklart inte en blekaste aning om hur det ligger till och har heller ingen grund för att tro att det skulle vara just så. Enda poängen här är att om du inte är uppriktig mot dig själv är det stor risk att du hamnar i en liknande situation igen.

Alltså, diagnosen här är inte "gamer" utan "empatistörd idiot".

Min man spelar och jag har själv spelat mycket förr men så där beter man sig inte.

Det första vi gjorde när min graviditet blev känd (jag har krav på 4-5 år ihop innan man bestämmer sig för barn) var att lova varandra att sluta med alla onlinespel som kräver närvaro vissa tider/samarbete med andra. Alltså man spelar bara turnbased spel eller småspel på mobilen, sånt som man kan gå ifrån när som helst, när man har småbarn. 

Bebis= ingen får sova, träna eller ha egentid tillräckligt på flera år, man måste acceptera det och hjälpas åt, annars blir det kaos. Det funkar inte om en sitter med hela huvet i en raid och skriker i mikrofonen åt sina polare när barnet klättrar på fönsterbrädan och testar luckspärren på fjärde våningen.

Han vill inte ha barn= du kommer att få ta allt ansvar själv, och dessutom passa upp på din mansbebis. Vill du det? 

Ett ynka år ihop med alla de problemen är inget att bygga ett liv på och vad det låter kommer han inte att slita sig från datorn.

Gör abort och lämna honom, är mitt råd. Jag har själv gjort en abort vid 20 pga att jag var mitt i min utbildning, killen var omogen och heller inte ville ha barnet. Det var bara ett misstag, och jag har ett fantastiskt liv och barn med rätt man idag. 

Min man sparade semester och var hemma de första 10 veckorna med mig, bytte varenda blöja den tiden, såg till att jag kunde träna och fick sova, och tog senare delen av föräldraledigheten, givetvis. Han satte en ära i att göra sin del med barnet och då fick han också en vältränad och pigg fru på köpet.

Föreslå för din kille att du behåller barnet och han borde lägga ner sitt onlinespelande i tre år för att lära känna sitt barn, det kan ju vara roligt att se hans reaktion på det om inte annat. 

Jag blir nyfiken - vad tillför han till ditt liv? Jag kan överhuvudtaget inte se vad ni gör tillsammans. Ni är så olika man kan bli.
Givetvis är det viktigt att kunna ha egna intressen men att inte dela någonting alls, hur roligt är det? Något vill man ju iallafall dela med sin partner. 
När han dessutom har mage att trycka ner dina intressen medan han själv lever sitt liv i en påhittad värld i datorn. 

Vill du inte vara med någon som du kan resa med ibland? Uppleva musik tillsammans med?

Jag har lite samma problem, vi bor inte ihop på pappret men han och hans son är jämt hemma hos mig och mina barn. Han spelar också mycket och det är svårt att få kontakt med honom. Det känns som att jag är den enda vuxna ibland och det är fyra barn i hemmet..

Jag förstår att man behöver få komma bort från verkligheten ibland och kunna sätta sig och spela. Men att sitta en hel dag, från morgon till kväll, och bara spela förutom vid lunch och middag känns inte okej. Särskilt inte om det är flera dagar i rad.

Hur har det gått för dig med graviditeten? Har ni kunnat prata om det? Om du inte vill göra abort så ska du inte göra det.

Du älskar honom otroligt mycket, skriver du. Men vad är det du älskar hos honom, hans utseende? För det kan då inte vara hans personlighet, den är då inget att ha.

Bara detta är orsak nog att göra slut, vad tillför han egentligen ditt liv?

Men jag märker nu att han har en tendens att trycka ner det jag tycker om. Han har sagt flera gånger att man är en idiot och dum i huvudet om man går på en konsert, och även om man reser i dagens läge. Han menar att det är alldeles för riskabelt att vara i större folksamlingar. Hans största intresse är Gaming. Det första han gör på morgonen är att slå på datorn, och det sist han gör innan han somnar är att stänga av den. Han sitter nog vid datorn ca 80% av dagen, om han är ledig, om han jobbar sitter han vid datorn från att han kommer hem till att han går och lägger sig.

Och detta borde vara droppen: Du kommer aldrig att kunna skaffa barn med honom, han kommer aldrig att ta hand om sitt barn. Han är 31 år, ingen tonåring. Finns knappast någon chans att han kommer att ändra sig.

När jag går in till honom där han sitter vid sin dator, för att berätta för honom att jag är gravid (visade upp testet och han såg på mig att jag var helt förstörd) så sa han bara ?jag har inte tid nu?. Sen fick jag sitta i 1,5 timme och vänta på honom. när han tillslut kom sa han bara ?ja du vet ju vad du måste göra, bara att boka en tid för abort?. Sen sprang han tillbaka till datorn.

Det blir även ofta så att jag gör hushållssysslorna då han är upptagen vid datorn. 


 

Ja jag måste säga att ibland är det hyfsat provocerande att läsa allt gnäll i andra trådar om att män är bebisar, för att sedan gång på gång på gång läsa om vilka jävla stolpskott en del kvinnor väljer att slå ihop sina påsar med. 

Så ibland undrar jag varför man ska behöva bli kollektivt sågad bara för att en del gör snordåliga val. Om man med öppna ögon VÄLJER en som har uppenbara brister så har man, efter att de uppdagats, avsagt sig all rätt att beklaga sig över dessa tillkortakommanden om man väljer att vara kvar.

Min teori är att många kvinnor vill ha en man att älska till varje pris. Och de är beredda att stå ut med mycket för den skull. Det är som de inte kan leva utan den skitstövel de hittat.

De kan lätt hitta en ny man, som är något bättre än den gamle. Men de lever enligt devisen "kärleken övervinner allt". Dvs deras kärlek, männen verkar inte besväras av någon kärlek till dem. 

Finns ju män som också står ut med mycket, men det verkar vara vanligare bland kvinnor.

Finns det en "uppoffringsgen" hos kvinnor? De måste uppoffra sig för en man. Och ju sämre han är, desto bättre för då får de verkligen uppoffra sig.

Jaja, man kan få så märkliga tankar av att läsa trådar på FL. 

Min teori är att hon inte förstår/inte vill förstå att sambon är väldigt egocentrisk, att det är hans personlighet det sitter i och kommer antagligen inte förändra sej på flera år om han inte får en rejäl tankeställare och därför hoppas på en förändring. Om man inte riktigt förstår människors ovilja att förändras, speciellt om de är  väldigt egocentriska så är det nog lätt att tro att "kärleken övervinner allt"

Misstänker att hon har någon förälder som är ganska lika.

"Finns det en "uppoffringsgen" hos kvinnor? De måste uppoffra sig för en man. Och ju sämre han är, desto bättre för då får de verkligen uppoffra sig."

Jag tror det finns en "romantiksgen" hos kvinnor, hade det varit en romantisk film/mental porr hade han vid det här laget gått från "jag bryr mej bara om mina dator-spel" till "jag avgudar marken du går på" men det är inte så verkligheten fungerar så uppoffringarna hon gör kommer aldrig att ge utdelning.
Vad händer med självkänsla, självrespekt, självförtroende?

Det är inte ofta jag är här inne och läser vad som skrivs, oftast lessnar jag rätt fort och det är sällsynt att. jag engagerar mig i en tråd men nu kan jag helt enkelt inte vara tyst.

Vad är det med folk nu för tiden? 

Måste man kritisera alla och allting?

TS verkar vara fast i någon sorts tro om den ständiga lyckan och ni andra söker efter ännu flera fel hos hennes partner än vad hon lyckats dela med sig av.

Det handlar inte om könsroller, feminism eller partnerns bristande empati. Det handlar om båda parters inställning till livet och tvåsamhet.

Vad får mig att anse detta? Jo, I en verklig relation har man vissa saker gemensamma varav planeringen att sätta barn till världen är en.  Man har planer för sitt liv tillsammans och gemensamma mål man strävar att uppnå. Därför borde TS inte vara så upprörd över sin partners reaktion när hon berättade att hon var gravid.  Detta ingick inte i deras planer och då ligger abort nära tillhands.

Nu verkar det inte som om de har någon verklig relation med planer och mål utan de bara lever tillsammans.  Har de över alls tänkt på vad som kommer sen?

Nu är jag nog stenålders i mångas ögon men för människor i min ålder var det inte vanligt att man bara levde tillsammans. Min partner och jag hade en lång förlovning bakom oss innan vi flyttade ihop. Vi flyttade ihop därför att vi ville bilda familj tillsammans. Tiden innan (3år) använde vi till att lära känna varandra och anpassa oss till varandra.

På min tid var det inte ovanligt med brutna förlovningar. Man upptäckte att man nog inte hade vad som krävdes för en framtid tillsammans, då slog man upp och började om processen med någon annan. 

När jag läser vad som skrivs här i tråden och i andra trådar på samma tema så slås jag av hur orealistiska man verkar vara.  Man kan inte göra om en människa till något som passar just sig.  Man söker tills man hittar någon som man har tillräckligt mycket gemensamt med.  

Nu är jag realist och vet utifrån egen erfarenhet att det inte är självklart att alla relationer håller livet ut men har man levt tillsammans och delar samma värderingar och mål med livet så kommer man även efter en separation att känna vänskap och vara rädda om varandra. Detta gynnar de gemensamma barnen efter ett eventuellt uppbrott.

Nu har jag sagt mitt och nöjer mig med detta.

🤔

Vi spelade båda två, men han mer "seriöst" än mig när vi började prata om barn. Det var 3-4 obligatoriska raider i veckan (kvällstid, start typ kl 21), plus spontana raider utöver det. Men då satte han sig kanske vid kl 20 för att göra sig iordning och vi körde tillsammans innan det var dags för raid. Ibland var det enklare bossar (eller sådana de redan dödat x antal gånger) så då följde jag med för att få bättre gear. 

När vi väl blev gravida och det var typ 2 månader kvar slutade han att vara aktiv på samma vis och sedan slutade vi båda att spela helt enkelt. 

Nu är vi separerade men det höll i 10 år efter spelandet så det var absolut inte orsaken.