brusten i ovisshet

Hej,

Vet inte hur jag ska formulera mig på rätt här, men gör mitt bästa

Jag har träffat en tjej som vi båda klickade helt magiskt på, allt från värderingar, synsätt, humor till att vi kunde prata i 8h i telefon med varandra och fortfarande vilja höra mer om varandra.
Tyvärr är dagens samhälle som det är idag med tinder och distans en utmaning...

men vi pratade om att ses snart då jag skulle åka till henne och jag upplevde allt ömsssidigt, hon ville att jag skulle ringa, jag ville hon skulle ringa allt var fint och på en fin nivå.

sedan vilket jag typ ångrar att jag sa, att jag börjar få känslor för henne och vill radera mitt tinder konto för att bara ha fokus på henne då jag kände inom mig att bara hon är värd min kärlek.
Efter det fick hon helt kalla fötter och bad om en paus och att vi kanske återupptar kontakter längre fram i tiden.

Det hela är sårande, för vi pratade om djupa ämnen och framtidsvision och allt verkade bra och att hon ville in i en relation.

MEN till saken hör en viktig sak!
Hon har tidigare trauman där folk i hennes omgivning har gått bort och nyligen en nära släktning där hon hanterar det hela själv med dödsbo mm.
det förstår jag och självklart är det för mycket ansvar, emotionellt att hantera allt det sedan samt en ny person/relation i det hela.

Jag kräver inget mer än att vi fortfarande har en normal kontakt med varandra då o då i hennes egna tempo och lust. Hon behöver må bra för att orka och jag vill verkligen finnas där och stötta henne.

Men det jobbigaste är att hon inte ens förklarar varför sådär helt plötsligt?
Jag var medveten om situationen och hon var öppen med allt där jag aldrig pressade eller liknande men ändå hade vi en väldigt fin varm kontakt.

Jag är rädd att jag skrämde iväg henne pga hennes tidigare trauman och jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och få detta osagt och bara låta tiden visa allt istället och ta det som det kommer.

Jag har skrivit men hon lämnar mig på läst bara, jag vill så gärna bara få prata ut om det med henne så det blir ett mer normalt avslut/paus och sedan låta tiden göra sitt om det blir kontakt eller inte.
Men att bli lämnad sådär utfrusen gör ont.

Jag har tränat, varit med vänner, jobbat alt jag kan för att inte tänka på henne men det går inte, när hjärtat vill något så är det ingen ide och kämpa emot. 
vill bara finnas där som en vän och sedan låta tiden avgöra sitt med dejter mm men utan press utan villkor 

snälla om någon kan lämna synpunkt eller hur jag ska agera, ska jag be henne om ett samtal så vi pratar ut?
Jag vill inte bara ge upp och aha det var det, för hon är verkligen speciell och jag känner att jag vill ge henne en helt ärlig chans än att grubbla hela livet, tänk om