Är jag FÖR känslig?
Hej - Jag behöver lite hjälp och feedback på två samtal under samma bilresa hem från semestern. Sambo sedan 16 år tillbaka. Jag är kvinna 38, han är man 40. Vi når inte varandra och jag börjar tro att jag är felet, men kommunikationen blir bristfällig så jag kan inte riktigt avgöra det.
Jag har en lättare ryggproblematik som jag är född med som ger mig ett större träningsbehov än andra för att inte ha små krämpor som gör ont. Jag har tränat mig till en ganska OK fysik där, men skulle behöva ta det till ett nästa steg för långsiktig effekt. Börjar dessutom lägga på mig lite på magen, så träna är behövligt för mig av många skäl.
Vi har inte delad ekonomi. Han köpte PT-timmar till sig själv för en summa som är lika stor som min totala buffert och erbjöd sig även att betala för mig för att jag skulle börja. Han har sparpengar så summan påverkar inte honom på samma sätt.
Men när jag frågade honom om han verkligen VILLE göra det för min skull blev hans svar
"Nej, helst inte, men jag hade räknat med att behöva lägga in pengar för att du har kroniska problem med ryggen" med en krass, lite lätt frustrerad ton vilket gjorde att mitt hjärta sjönk lite för att det fick mig att känna mig mer som en börda och en dålig deal till flickvän än att vi som ett team tacklade livet genom att se efter varandra. Detta höll jag för mig själv i någon månad för att känna efter lite hur det kändes och vad som kändes rätt och vad som kändes fel.
Så jag förklarade i bilen hem efter en semesterresa, lite ledsen, det kom lite tårar, jag blev känslosam för att jag tycker det är ett jobbigt samtal. Jag sa att jag kommer att betala dom timmarna själv istället för att det inte känns bra att han gör något han inte vill för sina pengar och med en ton som jag uppfattar som att han känner sig pressad. Jag vill att han ska göra det för att han älskar mig och vill unna mig det. Han sa redan då att han ville göra det för att jag skulle må bra, men han sa det också i en frustrerad ton som att det är hans ansvar och att han kände lite skuld för att ha bränt mycket pengar på sina PT-timmar och inte med omtänksamhet som att jag är någon han värnar om.
Jag har ställt en massa frågor om men jag får liksom hela tiden samma bild av de svar jag får. som oftast bara är ja- eller nej-svar. Han säger också att jag har fel när jag säger att hans ton låter pressad och han blir irriterad.
Till saken hör att jag nästan aldrig får höra att han älskar mig längre, och jag har länge uppfattat situationen som att han inte är särskilt intresserad av mig. Varken sexuellt eller att spendera tid med mig mer än att fråga hur min dag har varit och att följa med på upptåg som jag har planerat och paketerat men utan egen input och ibland med lite avvaktande approach då vi kanske inte alltid har lika intressen men jag försöker hitta en ?gemensam grund? för aktiviteterna. Så jag känner en osäkehet på hur han ser på mig. Även om jag egentligen känner mig lite fin gentemot mig själv och har bra hälsovärden och helt OK fysik även om jag börjar få lite mage.
Han kunde inte förstå, och blev frustrerad och sa att han bara tyckte det var dumt och att jag var för stolt och att det var dumt av mig att reagera så på hans ton. ?Ingen vill väl betala pengar??
Han kommenterade att han inte kunde hjälpa mig med vad det nu är för problem jag har med hans ton och jag grät lite. Han la handen på mitt ben i alla fall, men jag kände mig fortfarande dålig och oförstådd.
Efter detta lugnade situationen ner sig lite och vi pratade om annat. Och han bad mig casual att ?Påminna honom om att kolla upp om de hormoner jag tar i samband med hormonspiral (Mirena + Provera lägsta dosen) kan skada honom.? Vilket jag undrade funderade på varför det skulle göra det, och att jag inte hade fått någon info om att det skulle kunna göra det. Men han ville ändå att jag skulle påminna honom att kolla upp det för säkerhets skull för att han hade hört någon kompis kollega som tog hormonkräm där hennes man inte fick vara nära för att det kunde skada honom.
Så jag frågade om det skulle påverka något om det gjorde det? Det finns ju en ganska stor risk att jag också kommer göra det när jag kommer i klimakteriet då det inte är en för ovanlig behandling. och dessutom har ju inte spiralen för nöjes skull och att han ställde inga frågor när jag satte in den om min hälsa, men nu handlade det om hans egen hälsa.
Han svarade att ?Ja, såklart det påverkar?. Irriterat. Och började säga en massa saker som att ?Jag visste att du skulle ta det på fel sätt? defensivt. Jag frågade, lugnt och sansat, men fortfarande rödgråten efter förra samtalet, hur han ville att jag skulle tolka det och då började han kritisera mig för att jag inte kunde tänka logiskt och att jag bara har en sådan dag där det inte går att prata med mig. Och en hel del kritiska kommentarer i lågmäld affekt som inte är så trevligt att höra om att jag tänker fel och han hoppas på att jag ska komma till insikt snart och börja fatta saker. Det fick mitt hjärta att sjunka igen. Där sa jag att jag vet inte om vi kommer att hålla i längden. Mycket för att jag känner att han kommer ju att lämna mig DIREKT om jag måste ta hormonspray i klimakteriet. Han höll med om att det ser mörkt ut om han inte ens kan ?få kolla upp en sån sak? utan att jag tar det fel. Så vi pratade inte så mycket mer under resan förutom kommentarer om typ moln.
Några dagar senare, när han fortfarande ansåg att jag var sinnesförvirrad som reagerade på hans ton så tog jag upp exemplet när vi åkte på utlandsresa i samband med hans födelsedag (ej jämnt, men ändå behövlig tajming och jag ville göra något för honom) för några år sedan där jag betalade min del och att det egentligen sved i min plånbok. Men att jag ändå nickade och såg glad ut för att jag skulle få göra någonting som var bra för oss istället för att säga ?Nej, klart jag inte vill betala pengarna men har ju räknat med det för att du fyller år ibland och vill komma bort? eller liknande. För det tycker jag inte att man säger, även om jag tyckte det var jobbigt att spara ihop dom pengarna igen sen. En gåva är en gåva och ska skötas med finess om man ger den av omtanke. Han sa att han tyckte det var helt olika saker men utan att förklara hur det är olika för att jag ska kunna använda hjärnan och komma till den insikten själv.
Nu har det gått några dagar och jag är fortfarande ledsen med dom här känslorna, jag försöker lätta upp stämningen ibland med skämt men han är fortfarande sur på mig och han tycker fortfarande att jag är kass på att använda hjärnan, förstå och att tänka logiskt, men utan att berätta hur han tänker. Han verkar inte heller kunna förstå det jag försöker säga här också, så ställ gärna frågor så att jag förstår var jag är otydlig mot dig som läser, så kanske jag är lika otydlig även mot honom.
Så jag undrar. Är det jag som är för osäker och överreagerar? Jag skulle behöva ett perspektiv så att jag kan förstå det här bättre.
Tack om du har orkat läsa allt, och förlåt för långt inlägg.
