Hur litet kan man bo med två barn?

Det är klart att det är möjligt, men inte optimalt... Vad är alternativet?
Hur är utomhusmiljön? Finns det uteplats eller balkong? En trevlig gård att "hänga" på?

Det borde väl funka. Men skaffa ingen katt, eller hund....

Jag har bott på 28 kvadrat med två barn på heltid i de åldrarna. Jag har bott i flera lägenheter på mellan 25 och 65 kvadrat när barnen var mellan 2 och 13. Oftast har det handlat om andra saker än antalet kvadratmeter om det har fungerat mer eller mindre bra, lägenheternas planlösning har tex varit viktigare än kvadratmetrarna.

Just i den åldern, när äldsta var mellan ca 10 och tills vi flyttade in i ett lite större hus när hon var 13, så var det jag och liten som delade rum istället för barnen. Det är just i den åldern bet börjar kännas viktigt för dem att ha "sitt eget" och inte behöva dela just sovplatser med småsyskon, även om "det egna" är en vrå i vardagsrummet.

Är väl bättre att tänka tvärtom, att sovrummet blir stora barnets och vardagsrummet blir förälder+småsyskons, gärna med hjälp av rumsavdelare och lite allmän kreativitet. 

Det yngsta barnet kanske kan få en mindre del av rummet och ha det mest att sova i? Och då utan fönster och med tanke på att hen tillbringar den mesta tiden i kök/vardagsrum. Om du ni inte ska sätta upp en riktig vägg för då är det kanske bättre att göra två jämnstora med tanke på framtiden.

Bygg upp en vägg med ett fönster i så även det andra barnet får dagsljus, om det är möjligt. Det behöver inte vara ett fullstora fönster utan ett sånt där mindre, avlångt, som man sätter hyfsat högt upp.

Hyresrätt? Sälja? Är det en hyresrätt eller bostadsrätt? Bostadsrätt får du ju (nästan) göra vad du vill med. Hyresrätt, dra det via värden först så du vet att det är ok.

Är den lägenheten enda alternativet? Jag är visserligen en sådan som älskar öpona planlösningar, men med tre personer i en tvåa tror jag det kan vara bra med separat kök så att även köket och vardagsrummet blir platser där man kan stänga dörren och få vara ensam i.

Man kan dela av sovrum genom att sätta en våningssäng i mitten, och genom att satta fast hyllor och skivor göra så att varje del av sängen nås från olika sidor, om du förstår hur jag menar. Det kanske kan funka?

Gissar du bor i stockholm och där är det ju väldigt bra kollektivtrafik mellan de flesta kommuner och för 4 miljoner borde du kunna få en trea i nästan alla kommuner utom centrala stockholm. 

Finns det verkligen inget alternativ att hitta en lite större lägenhet för den summan som fortfarande ger en bra resväg till dotterns skola? 

Det går säkert att lösa med extraväggar mm men tycker jag sett för många som är så låsta vid att inte kunna flytta bort från sitt område att man är beredd att offra allt för mycket för att bo kvar. 

Jag förstår absolut att du vill bo rimligt utifrån skolan, men vad gäller kompisar mm så brukar det lösa sig även om man inte bor precis bredvid. Mina barn har haft en sällsynt förmåga att enbart skaffa vänner som bor väldigt opraktiskt utifrån var vi bor vilket bekymrade oss i början, men som vi sedan märkt inte har någon större betydelse efter de börjat typ mellanstadiet. 

Är det Stockholm så finns ju närförorterna utan att man hamnar för långt bort. Då är det fortfarande inom kommunen. Speciellt runt Årsta, Liljeholmen, Johanneshov.

Jag skulle säga att 40-45 kvm är för litet med två barn. Det funkar kanske nu men när barnen blir äldre kan det bli problem.

Jag bor ensam med två barn, 17 och 19 år gamla. Jag bor i en trea på 82 kvm. Jag har dessutom en stor balkong på ca 16 kvm som vi utnyttjar mycket. Mina barn har varsitt rum, jag har inrett vardagsrummet med en säng. Det funkar men så fort 19-åringen flyttar kommer jag ta hens rum.

Jag önskade att fler tänkte till som faktiskt skaffar barn. Har man inte råd att ha tillräckligt utrymme, så ska man inte ha flera barn.

Det är ett helvete med dessa som flyttar in i trånga lägenheter med massa barn. Har bott i både treor och tvåor. Där detta inträffat. Och det blir en fruktansvärd boende miljö.

Rent hälsomässigt kan det heller aldrig vara bra för just barn. Som stojar och lever mycket, och har ett behov av att kunna leka fritt.  Vuxna är lite skillnad eftersom dom sällan "leker" och springer omkring mycket i en lägenhet.

Bästa är radhus/villor om man har råd med det. Då har man ju tomt oftast. Ska man bo i lägenhet krävs oftast bättre utrymme/boyta.

 Har gått alldeles utmärkt för mig och min fru. Oftast vet man ju om man skaffar fler barn. Att det både kommer kosta mer och att man kommer behöva större utrymme.

Tyvärr är det alldeles för många som inte gör det, det är helt uppenbart. Knappast så man tänkt på barnens bästa

Ett annat problem är att kvinnor oftast förlitar sig lite väl på mannens ekonomi och pengar. Sedan när det blir skilsmässa/separation hamnar dom i ekonomiska svårigheter likt TS. Man har inte råd. Finns ju kvinnor som inte har ekonomi att skilja. Medans det såklart är fruktansvärt. Måste man fundera lite på hur mycket kvinnan försatt sig själv i den situationen.

Men tack vare mer jämställdhets arbete. Verkar det som yngre generationer börjar tänka till lite. Och fundera mer på vad dom förlorar ekonomiskt om dom gifter sig/skaffar barn etc. Om mannen kan tänka sig kompensera för det. Annars hamnar man lätt i en beroendesituation hos mannen, s.k. kvinnofälla.

Om du dessutom säger saker förändras, är det väl en rimlig sak att ha i åtanke, att man kanske inte kommer leva tillsammans hela livet ut. Buffert och sparade pengar är guld i en sådan situation etc.