Förlorat hoppet

Börjar förlora all hopp. Försökt bli gravid i evigheter känns det som! 10 långa månader och varje månad mötas av ständig besvikelse, bryta ihop för att mensen kommer. Nu har det gått så långt att jag börjat må dåligt innan ägglossning, man tar tester man tajmar in fönstret. Men ändå funkar det inte. Om 2 månader har vi försökt i 1 år, och jag vet inte om jag kommer orka med detta, tar på psyket något fruktansvärt. Har även besökt psykolog vilket jag började med efter 4 månaders försök, men det har inte hjälpt?

Varje månad känns det som att hela kroppen ska brista, efter ett halvårs försök har allt eskalerat. Har gått upp i vikt, för jag vill inte göra nånting, orkar ingenting. När jag ser gravida så vänder jag bort blicken, kan inte ta in att även dessa kvinnor kan ha kämpat länge (och längre).

Mår så oerhört dåligt över att inte få vara en av dem som får uppleva en graviditet? Senast jag tog graviditetstest så blev jag så oerhört ledsen och grät så jag knappt fick luft pga att det var negativt och gråter mig själv till sömns varje månad. På det blir andra i bekantskapen gravida efter bara några månader. Även om 10 månader inte är lika lång tid så är det 10 långa månader av besvikelser.

Ville mest skriva av mig. Kanske finns det någon mer därute som känner liknande känslor.

Anonym (Besviken) Trådstartaren

Wed 6 Aug 2025 11:49

#2

Vill be om ursäkt för att jag triggade dig. Inte menat att trampa någon på tårna. Just nu när man är i resan så känns det som evigheter.

Detta med att andra blir gravida efter några månader är människor jag känner och som själva har sagt detta till mig. Sen finns det dem som slängt ur sig klämkäcka kommentarer om att de blev gravida på första försöket, när man själv varit besviken över sina ?misslyckanden?.

Psykologen säger mest att jag måste ta hand om mig själv. Får inga tips eller så. Men jag har bestämt mig att om två månader (när det gått ett år) då bokar vi in ett besök, i vår region är det 1 år.

Anonym (Besviken) Trådstartaren

Wed 6 Aug 2025 11:50

#3

Anonym (Fem år) skrev 2025-08-05 20:23:29 följande:

Jag förstår att det är jobbigt när det inte blir som man önskar men allt under ett år är inte ovanligt eller ens konstigt. Vad jag förstått så verkar flera regioner dessutom ha ändrat gränsen för utredning från 1 år till 2 år just för att det inte är ovanligt att det tar tid.

För egen del tog det 5 år och två misslyckade graviditeter innan det blev levande barn av det hela. Efter andra gången det gick åt helvete (båda gångerna runt v12) så kände jag mig fruktansvärt okvinnlig som "inte kunde behålla en graviditet" speciellt när jag hade så svårt att ens bli gravid.

Som sagt, jag förstår känslorna även om jag blir lätt provocerad av att du tycker att det gått en evighet.

Vad säger psykologen om det hela? Hur vet du att andra blivit gravida "efter bara ett par månader"? Att de inte försökt längre men varit tysta om det hela?

Vill be om ursäkt för att jag triggade dig. Inte menat att trampa någon på tårna. Just nu när man är i resan så känns det som evigheter.

Detta med att andra blir gravida efter några månader är människor jag känner och som själva har sagt detta till mig. Sen finns det dem som slängt ur sig klämkäcka kommentarer om att de blev gravida på första försöket, när man själv varit besviken över sina ?misslyckanden?.

Psykologen säger mest att jag måste ta hand om mig själv. Får inga tips eller så. Men jag har bestämt mig att om två månader (när det gått ett år) då bokar vi in ett besök, i vår region är det 1 år.

Anonym (Besviken) Trådstartaren

Tue 2 Dec 2025 11:26

#10

Fortfarande ingen graviditet. Vi är på gång med utredning och allt såg bra ut hos mig. I nuläget är det manlig faktor som är problemet (hittade inget) och ett nytt prov ska göras samt blodprov.

Jag förstår er alla som skrivit att det är viktigt att må bra på vägen, men helt ärligt så är det lättare sagt än gjort? Vänner blir gravida och får ångest över att berätta för mig. Jag blir ledsen, får skuldkänslor och känner mig som världens sämsta vän. Blir bjuden på babyshower, som jag knappt vet om jag vill gå på pga att jag vet att det kommer bli tufft och att jag kommer bryta ihop efteråt. Behöva betala för att ta prover är inte heller det man mest av allt skulle vilja lägga pengarna på. Nu har vi kommit fram till att vi troligtvis behöver hjälp för att kunna bli gravida och att få höra att 1år är normalt gör det inte lättare, när man är mitt i det så känns det som 10 år..

Helt ärligt så har denna resan gjort mig till en bitter och avundsjuk b*tch och det är det sista jag vill! Förhoppningsvis kanske kan ändrade vanor påverka den manliga faktorn positivt!

Anonym (Besviken) Trådstartaren

Wed 3 Dec 2025 12:13

#13

Anonym (därför) skrev 2025-12-02 11:35:17 följande:

Det är kämpigt och jobbigt.

Men hur du hanterar det och att du blir en bitter och avundsjuk bitch är faktiskt ditt val. Du måste inte bete dig som att alla andras lycka grusar din, eller att dina svårigheter att bli gravid ska vara centrum för alla andras liv och tillvaro. Det är du själv som väljer att reagera så och låta detta ta sån stor plats i ditt liv och mående.

Självklart handlar det inte om att jag ska vara i centrum för mina svårigheter. Jag är glad för mina vänner men blir besviken över att det inte går för oss.

Jag tror att många som går igenom samma sak känner liknande, och nej jag går inte runt och är en bitch mot andra! Jag känner mig som en på insidan när jag mår som jag mår och det är inget jag gör bara för att. Tyvärr så har många klandrat mig för att jag blir så påverkad av att det inte funkar, att det skulle sitta i mitt egna huvud. Jag personligen tror inte att det funkar så. Speciellt inte nu med manlig faktor?

Anonym (Besviken) Trådstartaren

Wed 3 Dec 2025 22:29

#15

WaterAnimal skrev 2025-12-03 19:51:42 följande:

Hej,
Ganska tuff ton i denna tråd.
Jag vill komma in och säga att jag förstår dig helt. De flesta av mina vänner blev gravida inom 2 månader. Två vänner har fått två barn sedan vi började försöka.

Det är oerhört tufft och det känns så oerhört orättvist. Samtidigt som man inte missunnar dem alls. Men jag har valt att hoppa över vissa babyrelaterade events när det har känts som jobbigast. De förstår!! ❤️ Vi är inte bittra bitches, vi är människor med en oerhörd längtan för något vi ser att "alla andra" får "så lätt".

Det som har hjälpt mig är när saker sätts i rullning dvs. Läkarbesök, undersökning, starta upp en medicin, något nytt att testa osv. Då går hoppet upp.

En annan sak som hjälper är att tänka på att när vi sitter där med vårt barn, då kommer denna resan (som är ett helvete) att se så mycket mindre ut. De kommer vara värt det.
Jag försöker tänka att "vi kommer att få ett barn, men vår resa dit är lite längre, lite krokigare".

Ta hand om dig, du är inte ensam ❤️❤️

Tack för att du tog tid dig tiden att skriva detta till mig, betyder mycket ❤️

Senaste året har verkligen varit en bergochdalbana av känslor. Tårar, ilska (mot mig själv), avundsjuka osv.. Men känns med en utredning på gång och eventuell behandling. Det är nog det som gör att man orkar mer och kan börja leva igen. Extra tufft är det att majoriteten av vännerna har barn eller är gravida.

Massa lycka till till dig, och att du också får din bebis snart. Ta hand om dig ❤️❤️

Anonym (Besviken) Trådstartaren

Sat 13 Dec 2025 10:51

#18

Josefine1987 skrev 2025-12-10 22:44:41 följande:

Hmm, tyckte det var lite onödigt hårda svar i denna tråd. Vi har försökt i tre år och min oro kom lite senare än din, men jag förstår den ändå.

Fantastiskt att du tagit psykologkontakt och gör vad du kan för att må bättre.

Jag har inga tips för denna resa är tuff, men jag hoppas snart att det är er tur ♥️

Håller med, det blir inte lättare att släppa på det när man är i sorg?

Hoppas du också får din bebis snart ❤️

Anonym (Besviken) Trådstartaren

Sat 13 Dec 2025 10:57

#19

Anonym (A.N.) skrev 2025-12-11 19:52:31 följande:

Styrkekramar!!

Det är otroligt tufft att gå hela livet och ta för givet att kunna få barn, och när man äntligen känner sig redo så går det inte.

Jag har gått igenom hela karusellen, som till slut ledde till IVF. Vägen var lång, men precis som för dig blev jag frustrerad redan efter några månaders försök. Frustrationen växte över tid. Jag sökte samtalsstöd. Tyvärr upplevde jag att det inte hjälpte särskilt mycket. Jag kunde knappt tänka på annat och ville varken se gravida eller höra prat om graviditet. Kände mig som världens sämsta människa som gick runt med så mycket ilska, bitterhet och avundsjuka. Men kunde inte hjälpa det. Så fort jag lyckades avstyra mig själv från den negativa spiralen var det något som drog tillbaka mig.

Kan inte ge några goda råd. Men du är inte ensam!

Hoppas verkligen att det går vägen för dig!!

När jag läser detta, så får det mig att verkligen se ljust på framtiden och att det finns hopp! Och hoppas att det gick vägen för dig!

Jag har fått provsvar som visat att allt ser bra ut, och att det kan vara manlig faktor för tillfället. Och att sånt är lätt att justera (så länge det inte förekommer sjukdomar såklart!). Vi har bestämt oss för att ta hjälpen, för jag orkar inte planera varje månad just nu. Behöver paus från bebisverkstad för tillfället. Men jag har känt sorg, ilska och faktiskt avundsjuka, och som inte ens behövt försöka liksom. Det är tufft.

Förlorat hoppet

INNEHÅLL