Förlorat hoppet

Jag förstår att det är jobbigt när det inte blir som man önskar men allt under ett år är inte ovanligt eller ens konstigt. Vad jag förstått så verkar flera regioner dessutom ha ändrat gränsen för utredning från 1 år till 2 år just för att det inte är ovanligt att det tar tid.

För egen del tog det 5 år och två misslyckade graviditeter innan det blev levande barn av det hela. Efter andra gången det gick åt helvete (båda gångerna runt v12) så kände jag mig fruktansvärt okvinnlig som "inte kunde behålla en graviditet" speciellt när jag hade så svårt att ens bli gravid. 

Som sagt, jag förstår känslorna även om jag blir lätt provocerad av att du tycker att det gått en evighet. 

Vad säger psykologen om det hela? Hur vet du att andra blivit gravida "efter bara ett par månader"? Att de inte försökt längre men varit tysta om det hela? 

Vill be om ursäkt för att jag triggade dig. Inte menat att trampa någon på tårna. Just nu när man är i resan så känns det som evigheter. 

Detta med att andra blir gravida efter några månader är människor jag känner och som själva har sagt detta till mig. Sen finns det dem som slängt ur sig klämkäcka kommentarer om att de blev gravida på första försöket, när man själv varit besviken över sina ?misslyckanden?. 

Psykologen säger mest att jag måste ta hand om mig själv. Får inga tips eller så. Men jag har bestämt mig att om två månader (när det gått ett år) då bokar vi in ett besök, i vår region är det 1 år. 

Vill be om ursäkt för att jag triggade dig. Inte menat att trampa någon på tårna. Just nu när man är i resan så känns det som evigheter. 

Detta med att andra blir gravida efter några månader är människor jag känner och som själva har sagt detta till mig. Sen finns det dem som slängt ur sig klämkäcka kommentarer om att de blev gravida på första försöket, när man själv varit besviken över sina ?misslyckanden?. 

Psykologen säger mest att jag måste ta hand om mig själv. Får inga tips eller så. Men jag har bestämt mig att om två månader (när det gått ett år) då bokar vi in ett besök, i vår region är det 1 år.

Jag förstår också att det är jobbigt, men jag håller med ovan, det är inte alls särskilt långe eller ovanligt.

Lättare sagt än gjort men jag tror att du måste försöka slappna av, tänk inte på ägglossningen, ligg när ni känner för det helt enkelt, lev på som "vanligt", svårt att förklara

Jag känner folk som haft det lätt att bli gravid och fullfölja graviditet, jag känner folk som blivit gravida där det slutar i missfall föera gånger, jag känner en kompis som kämpade i 5-6 år, det var svårt att bli gravid och svårt att behålla, jag känner flera som har fått gå via ivf, jag känner en som gav upp helt och lägger allt på hundarna istället, jag känner en som försökte i ca 8 månader men blev sen bjuden på ett bröllop (tärna) där hon gärna inte ville ha en jättemage så hon skulle ta en liten paus från försökandet men då tog dwt sig månad 2 iaf. Det jag vill få fram är att allas resa är olika och en del har tyvärr mer hinder än andra och destinationen kanske inte blir den man tänkt sig men fram kommer man

Förstår vad du menar, och förhoppningsvis blir du gravid snart och får din bebis sen!
För våran del var det sambons (mannens) anledning till att vi inte blev gravida naturlig väg. En kompis till mig hade samma problem, alltså att det var manlig faktor som gjorde att det inte tog sig. Jag hörde av mig till regionen runt 10-11 månader och sa att vi försökt i 1 år, för att om de va mannen som var orsaken ville jag inte dra ut på tiden i onödan så att säga. 

Det blev IVF för vår del, med sambons starkare simmare som de valde ut. Detta var för 6 år sedan och vi har lyckligtvis 2 underbara barn ifrån det!

Jag tycker ni ska pausa lite fram tills du kan ringa vården. ha sex när det känns kul och ta inga tester. fokusera på att må bra. Oavsett om du blir gravid naturligt eller behöver en resa med behandling så behöver du vara stark inför den resan.

Förstår hur det känns men som andra har skrivit så är det inte ovanligt att det tar tid utan att något alls är fel. Beroende på ålder så är det väl bara ca 10-20% chans vid varje ägglossning även om man lyckas pricka in exakt (kanske inte alltid man gör det). 

Mitt första barn tog 1,5 år (och ett missfall efter ca 1 år). Då var jag väldigt ung men det tog ändå tid av någon anledning. Långt senare fick jag tre barn till (inte samma pappa som äldsta) och det gick faktiskt mycket snabbare trots att jag var äldre. Men jag fick ett till missfall mellan andra och tredje barnet. Fjärde barnet blev till på första försöket när jag var 36. 

Vet inte om jag har så mycket råd att ge mer än att försöka tänka på att det är helt normalt att det tar tid även om det känns jobbigt nu.. Säger inte att man har lättare att bli gravid när man slappnar av , så vet jag inte om det är. Jag har blivit gravid när jag har varit sönderstressad av andra anledningar. Men det kanske blir lättare för dig att må bra under tiden ni försöker om du försöker leva som vanligt och hitta på saker.. Om det går alltså, förstår att det inte är lätt. 

Det du kan kolla upp själv är ju till exempel sköldkörtel och om du har brist på något. Men som sagt måste det absolut inte vara något fel utan det är helt normalt att det tar tid, antagligen är det inget fel på någon av er. Kram och lycka till! 

Det är jobbigt att vänta på att bli gravid när det dröjer, men precis som många andra säger, 10 månader är inte jättelång tid. Man räknar väl upp till ett år som helt normalt? 

Därför känns det lite oroväckande att du redan efter 4 månader blev så nedbruten att du behöver psykologkontakt. För en graviditet är liksom inte målet med det hela, ett litet barn är målet, och ett barn behöver stabila föräldrar som kan hantera livets svårigheter och besvikelser utan att bryta ihop såsom du beskriver.

Det bästa vore kanske om ni tar en paus och att du jobbar på ditt mående och ditt sätt att hantera livet. Och sen kan ni fokusera på att ta in en ytterligare person i ert liv. Och då försöka fokusera på den lilla nya människan som ska komma, inte graviditetstester eller hur snabbt andra kvinnor eventuellt blir gravida. 

Hej! Jag förstår helt din frustration och ditt mående. 

Jag försökte i 5 månader blev gravid och vi var överlyckliga, i vecka 7 konstaterades att fostret ej levde..... Vår värld rasade och jag mådde piss. 

Efter det försökte vi som vanligt och när vi försökt i 10 månader började vi med ägglosningstest och hoppet kom till oss båda. Vi hade sex varannan dag under ägglosningsperioden samt den dagen när det visade starkt på testen. Men efter tre månader kom mensen varje gång ändå......

Vi har försökt i 14 månader nu och mensen ska komma imorgon igen och jag gråter redan då jag har mensvärk....

Jag har kontaktat vården och de säger att vi ska försöka till november, om en graviditet inte hänt tills dess ska vi utredas bägge två. 

Jag är 25 min man 30 och han har en son sedan innan... Jag har varit gravid två gånger (en gång som 18 åring) Jag har undersökt mig tidigare och de ser friska ägg, livmoder och allt ser bra ut. Tydligen tar det bara längre tid för vissa vilket är frustrerande. 

Jag förstår till 100% att det påverkar din hälsa. Jag har gått ner i vikt, tappat matlust, glädje och gråter ofta. Mina vänner får oplanerade graviditeter och jag vill vara glad för dem, men det är svårt. 

Fortfarande ingen graviditet. Vi är på gång med utredning och allt såg bra ut hos mig. I nuläget är det manlig faktor som är problemet (hittade inget) och ett nytt prov ska göras samt blodprov. 

Jag förstår er alla som skrivit att det är viktigt att må bra på vägen, men helt ärligt så är det lättare sagt än gjort? Vänner blir gravida och får ångest över att berätta för mig. Jag blir ledsen, får skuldkänslor och känner mig som världens sämsta vän. Blir bjuden på babyshower, som jag knappt vet om jag vill gå på pga att jag vet att det kommer bli tufft och att jag kommer bryta ihop efteråt. Behöva betala för att ta prover är inte heller det man mest av allt skulle vilja lägga pengarna på. Nu har vi kommit fram till att vi troligtvis behöver hjälp för att kunna bli gravida och att få höra att 1år är normalt gör det inte lättare, när man är mitt i det så känns det som 10 år.. 

Helt ärligt så har denna resan gjort mig till en bitter och avundsjuk b*tch och det är det sista jag vill! Förhoppningsvis kanske kan ändrade vanor påverka den manliga faktorn positivt! 

Det är kämpigt och jobbigt.

Men hur du hanterar det och att du blir en bitter och avundsjuk bitch är faktiskt ditt val. Du måste inte bete dig som att alla andras lycka grusar din, eller att dina svårigheter att bli gravid ska vara centrum för alla andras liv och tillvaro. Det är du själv som väljer att reagera så och låta detta ta sån stor plats i ditt liv och mående. 

Onödigt, bitch.

Självklart handlar det inte om att jag ska vara i centrum för mina svårigheter. Jag är glad för mina vänner men blir besviken över att det inte går för oss.

Jag tror att många som går igenom samma sak känner liknande, och nej jag går inte runt och är en bitch mot andra! Jag känner mig som en på insidan när jag mår som jag mår och det är inget jag gör bara för att. Tyvärr så har många klandrat mig för att jag blir så påverkad av att det inte funkar, att det skulle sitta i mitt egna huvud. Jag personligen tror inte att det funkar så. Speciellt inte nu med manlig faktor? 

Hej,
Ganska tuff ton i denna tråd. 
Jag vill komma in och säga att jag förstår dig helt. De flesta av mina vänner blev gravida inom 2 månader. Två vänner har fått två barn sedan vi började försöka. 

Det är oerhört tufft och det känns så oerhört orättvist. Samtidigt som man inte missunnar dem alls. Men jag har valt att hoppa över vissa babyrelaterade events när det har känts som jobbigast. De förstår!! ❤️ Vi är inte bittra bitches, vi är människor med en oerhörd längtan för något vi ser att "alla andra" får "så lätt". 

Det som har hjälpt mig är när saker sätts i rullning dvs. Läkarbesök, undersökning, starta upp en medicin, något nytt att testa osv. Då går hoppet upp.

En annan sak som hjälper är att tänka på att när vi sitter där med vårt barn, då kommer denna resan (som är ett helvete) att se så mycket mindre ut. De kommer vara värt det. 
Jag försöker tänka att "vi kommer att få ett barn, men vår resa dit är lite längre, lite krokigare". 

Ta hand om dig, du är inte ensam ❤️❤️

Tack för att du tog tid dig tiden att skriva detta till mig, betyder mycket ❤️

Senaste året har verkligen varit en bergochdalbana av känslor. Tårar, ilska (mot mig själv), avundsjuka osv.. Men känns med en utredning på gång och eventuell behandling. Det är nog det som gör att man orkar mer och kan börja leva igen. Extra tufft är det att majoriteten av vännerna har barn eller är gravida. 

Massa lycka till till dig, och att du också får din bebis snart. Ta hand om dig ❤️❤️

Hmm, tyckte det var lite onödigt hårda svar i denna tråd. Vi har försökt i tre år och min oro kom lite senare än din, men jag förstår den ändå. 

Fantastiskt att du tagit psykologkontakt och gör vad du kan för att må bättre. 

Jag har inga tips för denna resa är tuff, men jag hoppas snart att det är er tur ♥️

Styrkekramar!!

Det är otroligt tufft att gå hela livet och ta för givet att kunna få barn, och när man äntligen känner sig redo så går det inte.

Jag har gått igenom hela karusellen, som till slut ledde till IVF. Vägen var lång, men precis som för dig blev jag frustrerad redan efter några månaders försök. Frustrationen växte över tid. Jag sökte samtalsstöd. Tyvärr upplevde jag att det inte hjälpte särskilt mycket. Jag kunde knappt tänka på annat och ville varken se gravida eller höra prat om graviditet. Kände mig som världens sämsta människa som gick runt med så mycket ilska, bitterhet och avundsjuka. Men kunde inte hjälpa det. Så fort jag lyckades avstyra mig själv från den negativa spiralen var det något som drog tillbaka mig. 

Kan inte ge några goda råd. Men du är inte ensam!

Hoppas verkligen att det går vägen för dig!! 

Håller med, det blir inte lättare att släppa på det när man är i sorg? 

Hoppas du också får din bebis snart ❤️

När jag läser detta, så får det mig att verkligen se ljust på framtiden och att det finns hopp! Och hoppas att det gick vägen för dig! 

Jag har fått provsvar som visat att allt ser bra ut, och att det kan vara manlig faktor för tillfället. Och att sånt är lätt att justera (så länge det inte förekommer sjukdomar såklart!). Vi har bestämt oss för att ta hjälpen, för jag orkar inte planera varje månad just nu. Behöver paus från bebisverkstad för tillfället. Men jag har känt sorg, ilska och faktiskt avundsjuka, och som inte ens behövt försöka liksom. Det är tufft.