Förlorat hoppet
Varje månad känns det som att hela kroppen ska brista, efter ett halvårs försök har allt eskalerat. Har gått upp i vikt, för jag vill inte göra nånting, orkar ingenting. När jag ser gravida så vänder jag bort blicken, kan inte ta in att även dessa kvinnor kan ha kämpat länge (och längre).
Mår så oerhört dåligt över att inte få vara en av dem som får uppleva en graviditet? Senast jag tog graviditetstest så blev jag så oerhört ledsen och grät så jag knappt fick luft pga att det var negativt och gråter mig själv till sömns varje månad. På det blir andra i bekantskapen gravida efter bara några månader. Även om 10 månader inte är lika lång tid så är det 10 långa månader av besvikelser.
Ville mest skriva av mig. Kanske finns det någon mer därute som känner liknande känslor.
Därför känns det lite oroväckande att du redan efter 4 månader blev så nedbruten att du behöver psykologkontakt. För en graviditet är liksom inte målet med det hela, ett litet barn är målet, och ett barn behöver stabila föräldrar som kan hantera livets svårigheter och besvikelser utan att bryta ihop såsom du beskriver.
Det bästa vore kanske om ni tar en paus och att du jobbar på ditt mående och ditt sätt att hantera livet. Och sen kan ni fokusera på att ta in en ytterligare person i ert liv. Och då försöka fokusera på den lilla nya människan som ska komma, inte graviditetstester eller hur snabbt andra kvinnor eventuellt blir gravida.