Är det bara jag som onanerar i ett förhållande?
Varför skulle man inte onanera i ett förhållande?
Ett sexliv med partnern och ett med sig själv är sunt och naturligt. Men att inte kunna prata med sin partner om att man har onanerat eller gjorde det för några dagar sen och vad som var skönt verkar helskruvat.
Ett sånt hemlighetsmakeri skulle jag aldrig vilja ha med en partner. Sen måste man inte snacka om det alltid eller berätta om varje gång man gjort det, det får inte bli kontrollerande.
Att prata om det är däremot bra. Tänk att leva ett helt liv tillsammans, men inte har en aning om ifall den man står närmast onanerar eller inte? Känns som att något brister i sexsnacket då.
Att förbjuda en partner att ha självsex är sjukt. Har som tur är aldrig träffat på en sån person. Svartsjukevarning och sexlustdödare!
Killen jag har nu är lite annorlunda jämfört med tidigare förhållanden. Han rodnar när jag tex varit bortrest och frågar om det blivit någon runk under tiden jag varit borta :D Han var ännu värre i början, jätteblyg för att prata om något så naturligt.
Nu kan han berätta att han runkat men så fort man frågar vad han tänkte på så vågar han inte säga annat än "dig och våra stunder tillsammans", suck! Det fattar jag med att sexuella fantasier och verklighet är två skilda saker. Det vore konstigt om han enbart tänkte på mig och jag försöker förklara för honom att tankar om något annan än mig eller om något annat än han gjort med mig bara är naturligt och roligt att veta. Vill inte pusha honom så det är inte väldigt ofta vi pratar om detaljer om vad han tänker på.
Finns det någon man eller kvinna här som helt ärligt enbart fantiserar om sin partner vid onani? När man för längesen passerat nykärstadiet. Har väldigt svårt att tro det och frågar mig samtidigt om det ens är sunt? Som att man skulle vara skadad av en tidigare svartsjuk partner som försökt förbjuda tankar på andra/annat än partnern vid onani? Så pass att det är skämmigt att berätta för den man lever med om sina fantasier.