Han är så otroligt slarvig

Ett sätt att lära sig leva med det är att acceptera och kompromissa, det måste ju finnas något han gör som är ok, jag och min partner gör olika saker, jag skottar varken snö eller klipper gräset, sängkläderna har han nog inte tvättat på 4 år i sin tur, jag har verkligen inget emot att diska så det gör oftast jag, rensat handfat eller fixat stopp i toaletten eller nåt annat avlopp har jag inte gjort sen vi flyttade ihop.... jag kan hålla på hur länge som helst, poängen är, istället för att se allt han inte gör, börja kolla på vad han faktiskt gör istället

Men va? Försvinner inte snön när han skottar eller? 

Min bästa kompis var tillsammans med en tjej, han var ledig mitt i veckan och passade på att städa, tog all disk, dammsög etc, hon kom hem från jobbet och sa "Oj, det kanske var snällt gjort men du städar ju inte som jag vill och nu måste jag göra om allt själv" det var sista gången han lyfte ett finger och nåt halvår senare flyttade de isär, ska du ha allt på ditt sätt i ert hem så får du faktiskt sköta det själv utan gnäll.

Nu är det ju inte jätteofta man målar om men när ni gör det så kan du ju låta honom måla mittendelarna medan du tar kanterna eller vad han nu gör för fel.

Senaste gången maken städade toaletten så glömde han (eller tänkte bara inte på) att torka utanpå själva stolen längst ner mot golvet, så då tog jag fram spray och papper och tog den biten själv, jag behövde ju fortfarande inte städa hela toaletten så klart att det underlättade och det finns ingen anledning att gnälla

Antingen får du sänka dina krav eller fortsätta göra allt på ditt eget sätt, han kanske tycker att du har en helt orimlig nivå så varför är det bara din åsikt som betyder något, så länge man inte lever i misär så får man komma överens om en nivå som passar bägge

Nä det är väl klart att man inte ska äta mögel, separera är mitt enda råd nu, jag gav dig tips på hur du skulle tänka i mitt första inlägg men det är tydligt att gränsen har krossats och det är enbart störningsmoment just nu, jag förstår till fullo att man inte orkar göra allt, jag har också känt att jag gör allt, sen började jag tänka på de saker som han faktiskt gör istället för mig och där är jag nu och helt ok med läget, din situation kommer inte att ändras, han kommer inte att ändras så antingen får du hitta ett sätt att acceptera eller separera, om du vill fortsätta så börja med att sänka förväntningarna på honom, känns larvigt men om du inte räknar med att han tar ut soppåsen när den är full så blir du glatt överraskad när han gör det, jag inser att nivån är låg men det är där du får börja att lägga dig, om du vill fortsätta dvs, gör hushållsysslorna tillsammans, typ jag diskar, du torkar. Om han dammsuger och du går bakom med moppen så kan du ju säga (utan att gnälla) "älskling kan du bara ta det här hörnet igen, jag tror inte allt kom upp" ja, det känns som man pratar med ett barn men det är där man får börja, nästa gång han dammsuger så kommer han att tänka på det där hörnet och göra det lite extra noga, eller "oj titta, den där hyllan har vi nog inte dammat på ett tag" så går du och torkar den, nu kommer ögonen öppnas för dammhyllor och nästa gång kanske han torkar den, han kanske missar en bit, men vad spelar det för roll, lite är bättre än inget