Min man är jätteohändig och mycket han gör blir inte så bra. Han är helt enkelt opraktisk. Jag hade aldrig, aldrig köpt en villa att bo i med en sån man. Det är lägenhet som gäller. Tapetsering, målning mm - allt sånt sköts av hyresvärden.
Om han är usel på matlagning så byt uppgifter. Han kan dammsuga och handla istället, tex.
Men, som sagt, bo inte i hus med någon som inte kan sköta ett hus.
Hm, ja. Det är ju en fördel att lära känna varandra ordentligt innan man bildar familj o sånt. Men nu är det som det är.
Saker måste inte vara perfekta. Se till att badrum och kök fungerar och att hemmet är barnsäkert. Om tapeter flagar eller det saknas golvlister och sådär, det kan man leva med några år. Mitt råd är att tagga ner. Det låter som att du kunde må bra av att släppa perfektions-pressen.
Och skaffa inga fler barn innan huset är helt färdigt och ni märker att vardagen rullar på.
Nu talar jag av egen erfarenhet av att leva med en opraktisk man. Han slarvar inte. Han kan inte bättre. Han blir så klart bättre och bättre ju mer han övar, men vad gäller praktiska saker har han ett helt annat utgångsläge än jag. Att säga åt min man att sluta slarva är som att säga åt en dyslektiker att sluta ha så svårt med läsning. (Jag har ändå sagt det många gånger i frustration, men lärt mig med åren att det inte leder till något bra).
Alla har vi sidor som är mindre bra.
För det påverkar mig och vår dotter direkt, vill inte att vi ska äta ur eller laga mat i gamla matrester och olja, i vissa fall har det funnits mögel i grejer och det är ju en direkt hälsofara. Och jag vill ha mat som jag vill äta, inte hårda och torra köttbitar, för salt potatismos osv osv. Viktigt också att dottern får bra mat.
Att snöröjningen är dåligt gjord eller avlopp dåligt tömda påverkar inte på samma sätt, därav är det grejer jag släpper helt och accepterar.
Ok, då förstår jag. Det är ju så klart lätt för mig att komma och vara efterklok. Allas liv ser olika ut och man har möjlighet till olika val.
Våra kära män verkar lika vad gäller både förutsättningar för praktiskt arbete och vad de fått med sig hemifrån om hushållsskötsel. Jag hade turen att träffa min man som ung och vi var ihop många år innan det kom barn. Vi hann därför jobba in sätt som funkade innan dess. Jag förstår att det blir mycket jobbigare för dig. Det verkar ha ramlat på lite snabbt med barn och hus. Min erfarenhet är ju att det ordnar sig, men du kan inte förvänta dig att han någonsin kommer att bli Mr Handyman. Vill du ha ett perfekt hus är det du som får stå för det. Det grundläggande tycker jag däremot att ni måste jobba vidare på att han ska klara. Mögel bland porslinet är så klart inte ok. Vad gäller mat hade jag ett snack med min man innan vi bestämde oss för det - med barn i huset måste vi äta ok mat varje dag.
Ja, att städa hos honom var ju en miss.
Var rädd om er relation, säger jag. Vad är viktigast, relationen eller ett perfekt hus? Håll möjligheten att skaffa lägenhet istället öppen. Det kanske passar er familj bätre.
Men att man finner sig i detta och sedan beklagar sig över det här är för mig en total gåta.....för i flertalet av alla dessa hundratals inlägg du hänvisar till så är det ju i regel samma - en berättelse om hur de varit tillsammans i X antal år och att mannen i princip ALLTID varit sådan. Det är litegrann som att jag skulle bli tillsammans med en rökare och sedan efter fem år skriva hit "Alltså jag trodde ju faktiskt att hon skulle ha slutat vid det här laget, hur skulle jag kunna veta"
Missförstå mig rätt här - jag tycker också man kan förvänta sig mer, men att prata om det som om det vore någon slags överraskning att inget ändras blir märkligt och framför allt att sätta händerna för ögon och öron när någon ifrågasätter valet.
Håller med. Men jag tycker inte att rökandet etc är den springande punkten utan viljan till förändring.
Jag har skrivit i tråden om min ohändiga man som varken kunde laga mat eller städa när vi träffades och som bättrat sig. Det som gjort att jag stannat kvar och som jag upplever skiljer honom som person mot många som det skrivs trådar på FL om är att han har och har haft en vilja att lära sig och bli bättre. Han vet att han inte är så bra på det här (men jättebra på annat i familjelivet!) och kan tänka sig att prova nya sätt. Det är det, tillsammans med att han är mycket kompetent på andra områden, som har varit avgörande för mig. Och att jag älskar honom, så klart! :)