Han är så otroligt slarvig

För dig kanske som är så väldigt noggrann. Men för normala människor är det ingen större skillnad i resultat, men stor skillnad i arbetsinsats.

Du roar mig ikväll:)

Den här logiken ser jag rätt ofta på det här forumet, och jag förstår det inte. Det känns som ett sätt att lägga "skulden" på relationer i allmänhet, och inte er relation. Det är ju DIN man som beter sig på ett sätt som du inte orkar med, och det säger ingenting om hur det vore i en annan relation. Men ja, om du uppfattar er relation som utmattande är det ju något som måste hanteras. Hur har du gjort hittills? 

Jag tror att ni har hamnat i att förstärka varandras beteenden på ett olyckligt sätt. Ju mer du klagar på honom, desto slarvigare blir han, och desto mer kommer du att störa dig. Har ni funderat på parterapi? Hur blir det mellan er när du tar upp det som stör dig?

Vi kan väl enas om att det finns slappa, oempatiska, trista män. 

Nu ska jag generalisera lite om kvinnor:

Kvinnor vill prata, förhandla, hitta samförstånd, vill att han ska förstå att han borde ändra sig för att det ska bli bra för båda, vara mer empatisk. Kvinnor påminner, tjatar, underkänner hans tama försök. Skäller kanske, på att han är så hopplös. Beklagar sig för sina väninnor.

Mitt tips: Sätt gränser. Säg: Från och med måndag vill jag att du tar hand om tvätten och städningen, så kan jag ta allt kring matlagning och disk. 

Gör listor, skriv avtal.

Jag tycker att du missar min poäng. Vems brister som är det största problemet kan vi väl lämna därhän. Men om en kvinna är missnöjd med att han gör för lite av hushållsarbetet så tror jag att det är mest effektivt att sätta upp exakta gränser, inte vädja, påminna, upplysa, tjata, tjata, tjata...

Men att man finner sig i detta och sedan beklagar sig över det här är för mig en total gåta.....för i flertalet av alla dessa hundratals inlägg du hänvisar till så är det ju i regel samma - en berättelse om hur de varit tillsammans i X antal år och att mannen i princip ALLTID varit sådan. Det är litegrann som att jag skulle bli tillsammans med en rökare och sedan efter fem år skriva hit "Alltså jag trodde ju faktiskt att hon skulle ha slutat vid det här laget, hur skulle jag kunna veta"

Missförstå mig rätt här - jag tycker också man kan förvänta sig mer, men att prata om det som om det vore någon slags överraskning att inget ändras blir märkligt och framför allt att sätta händerna för ögon och öron när någon ifrågasätter valet.

Ja, den är skev för att jämställdheten har stora brister.

Kvinnor behöver inte bemöta partnerns ovilja på något effektivt sätt, de kan fortsätta att tjata och vara missnöjda.

Eller så etablerar de exakta gränser. Du tvättar och städar. Jag lagar mat och diskar. Väldigt tydligt.

Får kvinnor cred för allt de gör?

Varför ska man bana vägen för män? Varför är det kvinnors ansvar att motivera, lära ut osv?

Herregud... Hoppas alla här med söner hemme lär dem BASICS! Så itne nästa generation blir lika hopplös--

Nej då, hon kan fortsätta att tjata och vara missnöjd, dag efter dag. 

Jag håller med om ditt resonemang till 100%, och säger aktivt ifrån till män som jag observerar "smiter" - det är skrämmande vanligt. De flesta citerar då sin uppväxt, liksom att de inte observerat sina pappor ta ansvar, och inte heller själva behövt göra något.

so what liksom? Detta är 2025. Kvinnor arbetar också utanför hemmet, och det är ju inte rocket science vad som behöver göras hemma... 

PARTNERSKAP är ett bra koncept. Är det kvinnan som ska föreställa projektledare, eller är man i ett aktivt partnerskap? Jag hade inte känt mig som en bra partner om min fru hade behövt säga till mig att det behöver städas hemma...

Du har förstås rätt. Det är ganska lätt att ha rätt. Det svåra är att FÅ rätt.

Du talar om etik och moral, jag talar om effekt, om hur man kan försöka lösa ett problem.