Relationsfundering

Tvärtom faktiskt... folk kämpar alldeles för mycket eftersom trenden går mot att folk generellt idag mer väljer sämre förhållanden redan från början.  Man använder av mode-ordet "potential " och lever med ett projekt i flera år istället för en jämlik partner. 

Jag upplever när jag läser här inne att folk stannar i, i mina ögon, rent fruktansvärda relationer. Men fl är ju en pytteliten del av verkligheten och jag är osäker på hur det ser ut i resten av samhället. 
Och sen är det ju såklart de dåliga relationerna som ventileras här och inte de bra.

Både ja och nej. Kan hålla med om att folk många gånger går in i sämre förhållanden från början men senare sen så är få självkritiska och det är kanske lättast att skylla en dålig relation på andra än sig själv. Tycker det går igen också i dagens samhälle. Alla ska sina rättigheter, väldigt sällan någon erkänner sina egna skyldigheter. 

Detta är dock en allmän reflektion om jag tittar utanför FL 
Folk har för bråttom in i relationer utan nån som helat självrannsakan och sen stannar man kvar alldeles för länge i den kassa relationen pga samma usla självrannsakan... 

Ja det finns nog de som kämpar för lite i de relationer de ingått, precis som det finns det som kämpar för mycket eller för länge för att få det till att fungera.

Många verkar tro att viktigaste komponenten i relationer nu förtiden är attraktion och sexuell spänning och jagar partner med enbart dessa kriterier, det är väl också då när detta sen försvinner de upptäcker att det inte fanns så mycket annat som håller dom ihop.

Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Det har hållit sig ganska väl sedan 2000, med upp- och nergångar under olika år. 

Jättesvårt att säga om folk ger upp för lätt. Som sagts här så är det också äktenskap som får fortgå alldeles för länge. 

Det är oftast kvinnan som vill separera (SCB), för mannen kan det komma som en blixt från klar himmel. Kanske beror på att kvinnan gjort stora framsteg i arbetslivet, men mannen inte alls gjort samma framsteg i familjelivet.

Att skiljas är en kris, men jag tror att de flesta kommer ut på andra sidan med ny livslust. Värre är det för barnen, som kan bli bortglömda under krisen och som tvingas till ett rörigt liv med två olika bostäder. 

Finländarna sägs vara världens lyckligaste folk. När man frågar dem varför svarar de: Låga förväntningar.

Det kanske är nyckeln.

Vi ställer så stora krav på att partnern ska uppfylla alla våra behov - sällskap, fest, sociala kontakter, ekonomi, stöd, sex, upplevelser, barn. 

När jag stör mig på min fru brukar jag försöka tänka: Jag får leva med henne. (= En gåva i livet, trots alla fel och brister och regniga måndagar).

Enl SCB är antalet skiljsmässor ungefär lika år 2000  och 2024 (22 000 per år). Ett toppår var däremot 2013 med 26 000.

Största problemet är väl egentligen att många har så bråttom att de inte ens lär känna personen innan de flyttar ihop, skaffar barn etc. Sen står man där och antingen skiljer sig eller kämpar för nåt som egentligen inte vae bra från början. Fast då givetvis trodde man ju det. Sen givetvis finns det ju de par som hittat rätt från början trots att det gick fort. 

Det borde vara förbjudet att flytta ihop under första året, medan förälskelsen gör en blind.

Å andra sidan finns det folk som varit särbo i många år och rimligen borde känna varandra  och  som sen väljer att flytta ihop och gifta sig  för att tex sista barnet flyttade ut.. och ett par år senare är skilsmässan ett faktum ...dom kände inte varandra så bra som dom trodde ...

Är det verkligen så många som gör så? Jag har många särbos i min omgivning förutom dom som är gifta sen många år. Sen är dom ofta hos varandra mer eller mindre konstant men dom har kvar egna bostäder.

Min upplevelse rent generellt är att folk stannar kvar alldeles för länge i destruktiva relationer och det finns såklart sina anledningar med det. Rädsla till exempel. Men däremot så lämnar folk lättare en stabil relation för att den kanske inte är så himlastormande hela tiden utan trygg och det förväxlas med att det är tråkigt. Och då börjar tankarna snurra. Man är inte kär längre och då lämnar man för varför ska man nöja sig när det troligtvis finns nåt bättre runt hörnet? 
Jag tror att ett stort problem är att vi har tappat bort förmågan att kommunicera ordentligt. Vi väntar för länge helt enkelt och håller det inom oss tills det är försent. 

Vad som är för mycket eller för lite kämpande för relationen är ju svårt att veta egentligen. Mer intressant är väl om vi är bra eller dåliga på att skapa bra relationer som har potential att hålla. 

Tex mina svärföräldrar som är i 80-års åldern och har varit gifta i typ 60 år. De hatar varann, ett ständigt gnatande. Men klarar sig i princip inte utan varann. Svärmor har jobbat delti hela livet och har låg pension. Svärfar kan knappt klä sig eller laga mat åt sig. Så har tror att de inte känner att de kan skiljas, plus säkert en känsla av att man bara inte hör så. 

Mina föräldrar som är i samma ålder skildes redan när jag var barn. Mamma var gift ett tag med en man efter min pappa, numera nöjd och glad singel sen flera år. Pappa är omgift sen länge, ett mycket lyckligare äktens än ned mamma. 

Så om de kämpade för lite, kanske, kanske inte. Eller om mina svärföräldrar kämpat eller stannat för länge. Kanske, kanske inte. 

En stor skillnad sista 50 åren är ju att de flesta kvinnor jobbar och har egen inkomst och därmed större möjlighet att skilja sig. Och mindre stigma i att skiljas, vara singel förälder osv. Förr var det svårare att skiljas både av praktiska/ekonomiska skäl och utifrån normer. 

Det är sant. Jag har inte haft ett förhållande på länge eftersom jag hade flera tjejkompisar tidigare och alla lämnade mig för att jag inte är målinriktad, enligt deras åsikt.