Hur ska man orka skaffa fler barn?

Det är nog väldigt olika hur man mår under graviditeten och sedan hur bebisen mår. Jag blev väldigt sugen på att skaffa en till efter vår tredje då jag upplevde graviditeten och och det första året som helt underbart. Det var kanske hormonerna som gav mig en kick, men jag tog det verkligen lugnt och la ribban lågt. Det var en del problem med magen för vår minsta så helt enkelt var det inte men jag var så mycket mer avslappnad än med de tidigare barnen. 

Man har så olika förutsättningar och det är nog bra att inte bli helt låst vid sina föreställningar och förväntnIngar. Det kanske blir bäst att bara skaffa ett barn eller så kanske det blir helt annorlunda med den nästa. Vad är det som har varit mest jobbigt mer konkret? Kan du inte ta tid under föräldraledigheten och bara mysa med bebisen?

Hur som helst , med facit i hand, går småbarnsåren JÄTTEfort. Tiden rinner iväg och vips så klarar de mycket själva. Det är en väldigt begränsad tid så det går att försöka hitta bra strategier och olika förhållningssätt för att få det att fungera. 

Man måste inte.
Somliga kör bara på men jag och min man kände direkt att nej, det spåret kan vi inte välja - då riskerar vi vår egen hälsa och relationen. 
Att liksom gå in i dimman och få det överstökat? Nej.
Jag vill inte leva mitt liv i en dimma och jag vill inte få saker överstökade, särskilt inte mina barns uppväxt.

Jag håller med. Skulle vi haft ett barn till hade vi varit tvungna att gå ner i tid, och ingen var villig att göra det eftersom bådas jobb kräver hög energi och uppdaterade kunskaper.

Hellre då ha fokus på ett barn och att folk kan tänka sig att passa åt en ibland, än att som vissa skaffa tre och ingen vill passa dem för då måste man ta sig an en hel gruppresa.

Ja du, jag har ingen aning. Jag var i samma situation som du. Äldre när vi fick vårt första = bråttom om vi skulle skaffa en till och upplevde graviditeten och i synnerhet första bebisåret som väldigt slitigt på vår hälsa. Vi ville gärna ha två barn, men vi insåg att det var stor risk att vår relation inte skulle klara det, så vi stannade vid en. Han är nio år nu, och vi har inte ångrat det en sekund. 

Fundera på hur viktigt det är för er, och vad ni verkligen vill och prioriterar. Väljer ni att skaffa ett barn till så går det säkert bra. Folk klarar det, på ett eller annat sätt. Kanske genom fler dubbeldagar under föräldraledigheten så att en kan koncentrera sig på bebis och den andra på äldre syskonet? Hur ni än gör så är bebis- och småbarnstiden en begränsad tid i livet och hur jobbigt det än är, så tar den slut. 

Om du tycker det är så jobbigt med ett barn, trots föräldraledighet och allt, och hatar småbarnsåren, är det väl bäst att inte skaffa fler. 

Ni måste ju inte skaffa ett till barn om ni inte orkar. Däremot har ni ett ansvar att orka med det barn ni redan har. Så lägg er energi på ert barn och på att ni båda börjar må bättre, och se om ni får ork nog att tänka på syskon längre fram. 

inte rätt mot barnet ni har eller evenTrelleborg syskon att ha slutkörda föräldrar som mår dåligt. 

Det har aldrig varit tal om att skaffa fler barn trots att vi kanske inte orkar, så det behöver ingen oroa sig för. Vi tar föräldraskap på största allvar och har en oerhörd respekt för uppdraget, därför vill vi se till att fatta ett välgrundat beslut i frågan.

Jag tror att hormonerna snarare har gjort allt svårare för mig, jag har varit väldigt orolig och nere i princip sedan bebis föddes. Har gått i terapi och har ingen fullfjädrad post partum-depression men lite sådana tendenser enligt min psykolog. Jag slutade amma för ett par veckor sedan och det är först nu som jag börjar känna mig mer normal igen, så jag tror att jag tappade lite väl mycket östrogen under amningen helt enkelt. 

Bebis hade lite hälsoproblem när hon föddes som gjorde att vi första veckorna hade återbesök på BB dagligen och jag grät av oro från morgon till kväll. Därefter peakade min oro och det känns som att jag under hela bebis första år har väntat på att något ska gå åt helvete, vilket såklart har påverkat min upplevelse under föräldraledigheten. Jag har varit orolig för allt - plötslig spädbarnsdöd, fallolyckor, kvävning, bilolyckor, dödliga sjukdomar, etc. Hela tiden har jag längtat till att bebis ska bli större och mindre skör. Sedan har det krånglats med motorik, mat, sömn, mage och allt däremellan. Hon kanske inte har varit krångligare än andra barn, men eftersom jag hela tiden överanalyserat allt hon gör eller inte gör för att jag hela tiden förväntar mig att något ska gå snett så tolkar jag såklart alla små ?avvikelser? som ett tecken på att något är allvarligt fel. Alla säger att småbarnsåren går så fort men det här året har känts som fem år för mig, antagligen för att jag är känslomässigt utmattad.

På ett sätt kanske jag skulle få revansch på det här året om vi skaffade ett till barn för det känns som att jag skulle hantera det betydligt bättre nu när jag har den här upplevelsen i bagaget? 

Nej, det låter som ett klokt beslut och resonerande. Det är väl lite så vi resonerar nu, att ?få det överstökat?, men då är det väl främst småbarnsåren vi syftar på och inte hela barnens uppväxt (förhoppningsvis).

Jag växte upp som ensambarn och lovade mig själv att aldrig skaffa bara ett barn, så det är väl därför frågan gnager mig så. Någonstans inbillar jag mig att jag kommer att älska att vara mamma åt en 5 & 7-åring men bävar inför en 0 & 2-åring. Men allt beror väl på vad man får för barn och hur samspelet mellan dom fungerar. 

 

Jag förstår precis. Anledningen till att vi är ?sena? med att skaffa barn är dock att vi båda prioriterat våra karriärer. Nu när jag sitter här med bebis känns det dock väldigt dumt att jag skjutit på det så länge, min karriär känns plötsligt oerhört oviktig, och därför vill jag inte låta den bestämma något mer. 

Samtidigt finns det praktiska fördelar med bara ett barn, precis som du säger, och man kan leva ett liv mer likt det man hade innan barn än om man skaffar 2-3 stycken. 

Ja och det är ju skitsvårt för man vet vad man har och inte vad man får.
Och det "man har" i det avseendet kan också förändras.
Det äldre barnet kan bli sjukt eller visa sig ha utmaningar eller behov som man inte kände till när man planerade en ny graviditet eller fick syskon. Till exempel.

Det viktigaste för oss var att känna att vi var så pass grundade och rustade för vad som eventuellt komma skulle att vi orkade. Så det var ett ytterst medvetet beslut att faktiskt försöka bli föräldrar igen och inte bara att vi hakade på en norm eller försökte bli gravida för att "alla andra" på öppna förskolan skaffade fler barn. 

Så vi har två barn nu men med ganska många år emellan för att slippa behöva tex avbryta en amning för nu ska stora hämtas på förskolan eller så. Och för att kunna planera och ha ekonomi för en längre föräldraledighet. Främst pga vi inte ville skola in en 18 månaders en gång till, hen var alldeles för liten. Men också för att man inte får så många avbrott från arbetslivet och några fler barn blir det inte. Så det kanske var egoistiskt men vi ville ha råd så att vi kunde dra ut på ledigheten. 

Lilla syskonet visade sig ha kolik som bebis och nu som lågstadiebarn har hen precis fått en NPF-diagnos. Ångrar inte att vi beslutade oss för syskon men ja.. man får det man får och det måste man hantera. Och ibland är det svårt att räcka till trots att man är två stabila och fungerande vuxna med i leken. 

Jag är själv äldst av fyra (hel)-syskon och såg väl mig själv med fler än ett barn, kanske två. Samtidigt fick jag inte direkt någon panik eller ångest kopplad till just det när vi under många år tänkte att det nog får stanna vid ett. För jag insåg snabbt när första barnet kommit att det var mycket tuffare än jag trott. Och jag som person verkligen inte var gjord vare sig för att ha barn tätt eller ha många barn. Hade vi inte fått fler så hade det fått vara gott så. Istället låg fokus i många år (innan vi fick syskon) på att hålla nära kontakt med jämnåriga kusiner och stötta vårt stora barn i sina relationer, gå på aktiviteter mm. 

Kanske passar det er familj att stanna vid ett barn. Det är inte alls något dåligt alternativ, om jag ser till de enbarnsfsmiljer jag har i min närhet. 

Viktigt att ha i åtanke är om man orkar ett barn till om barnen visar sig ha särskilda behov. Orkar du två barn om ett intellektuellt aldrig blir äldre än fem, behöver långa sjukhusvistelser, är väldigt stimmigt, stökigt och har problem i skolan etc? 

Det är en väldigt klok poäng. Det är ju en av mina största farhågor, så det säkraste vore såklart att stanna vid ett barn. Me då börjar tankarna; Tänk om något händer med mitt första barn och jag blir barnlös? Sorgen vore ju förstås lika förödande även om jag har fler barn, men ni fattar. Tänk om mitt enda barn inte vill ha barn själv, så jag aldrig får bli mormor? Tänk om mitt enda barn flyttar till andra sidan världen eller avsäger sig all kontakt med oss, ska vi gå här själva då? Ja, ni fattar, idiotiska och irrationella tankar. Men mest tänker man ju att man avsäger sig möjligheten att få ett till barn som man älskar precis lika mycket som det första. Att man tackar nej till den kärleken liksom. Och möjligheten att vårt första barn får ett syskon och en kompis för livet (även om det inte är alla syskon som har nära relationer). 

Men, som någon sa här ovan: man vet vad man har, inte vad man får. Och med den känslomässiga betgochdalbana jag gått igenom senaste året är jag inte säker på att jag vill riskera att få ett barn med speciella behov som ställer allt det jag har på ända, hur krasst det än må låta. 

Åh, vad tufft med kolik och NPF. Det är sånt jag har varit livrädd för sedan innan jag ens skaffade barn. Förlåt för att jag säger så, jag är helt enkelt en dålig människa och jag litar inte på att jag skulle hantera NPF så bra (min rädsla har såklart handlat om extremfall, vilket ditt kanske inte alls är). Du säger att du inte ångrar att ni skaffade en till trots att nummer två kom med fler problem än nummer ett? jag förstår såklart att man aldrig ångrar ett barn, men kan du förklara mer varför du är glad att ni skaffade en till trots utmaningarna det inneburit? Kanske kan det bringa mig lite lugn och pepp att det kan vara värt att ta risken.

En av anledningarna till att jag övervägde att inte alls skaffa barn var risken för att få ett barn som kanske har vissa mentala eller fysiska svårigheter, och därför tar jag verkligen till mig av det du säger att man vet vad man har men inte vad man får. Det är så sant och viktigt för mig som uppenbarligen inte är rustad för vad som helst att ha i åtanke.