Anonym (Mami) skrev 2025-08-22 21:50:49 följande:
Barnens skull är det främst. Vid 6 månaders åldern gick nattningen ifrån att ta 10 min till 2h med gråt innan äldsta somnade. Höll på att insistera med spjälsängen i 1 månad innan jag provade våran stora säng. Då tog det bara 10 min att natta igen. Nu visar minstingen liknande tendenser och vill ha mer närhet på nätterna, går inte att lägga tillbaka i spjälsängen vid uppvak tex. För min del är det både mysigt och jobbigt med två barn i sängen!
Har ni en egen säng men i samma rum eller sover era barn i egna rum?
Min fru och jag delade säng, barnen hade egna rum. Det här var länge sen, innan barnen vuxit upp.
Vi lärde oss "femminutersmetoden". Vi nattade barnen, låg bredvid dem i deras sängar, läste saga och sjöng, och sa godnatt och lämnade rummet. Mörkt i rummet men en springa i dörren.
Om barnet grät väntade vi i fem minuter, och gick sen in, la oss hos dem, sjöng en stump, tills de var lugna, sa god natt och gick ut. Vi signalerade på så sätt att det är dags att sova, att de får somna själva men att vi inte överger dem.
Det tog högst en vecka innan de hade vant sig, och sen funkade det i stort sett i alla år. Ibland kom de knallande med kudden, men då gick någon av oss tillbaka och nattade dem igen.
På det här sättet blev barnen trygga och sov gott, och vi föräldrar fick vuxentid.
Det här kanske inte funkar för alla, det funkade för oss.
Men jag tror att dagens föräldrar gör livet onödigt krångligt. Säkert ganska vanligt idag att de får ligga i två timmar och ofta somnar själva. Kanske gör de det mer för sin egen skull än för barnens.
Men det går ut över vuxenrelationen, och barnen blir inte lyckligare av det.
