Allvarlig undervikt=sjukdom; allvarlig övervikt=brist på karaktär

Förmodligen för att ganska många klarar av att hålla nere vikten med hjälp av ett lagom stort mått disciplin. Och så tänker de, felaktigt, att alla andra fungerar likadant.

Men vi är ju så olika. Olika ämnesomsättning, olika starka hungerskänslor, olika bra mental hälsa, olika förmåga att stå emot impulser, olika livssituationer etc.

Jag har alltid varit smal, utan att anstränga mig alls, och har mötts av samma attityd fast omvänt: folk säger till mig att jag är duktig som är så smal. Och det stämmer ju verkligen inte!

Kanske för att undervikt ofta handlar om extrem kontroll, medan övervikt associeras med brist på kontroll?

Inte min personliga åsikt, men tror att det kan ha med saken att göra.

Hetsätningsstörning (BED) är en officiell ätstörningsdiagnos. 

Grav övervikt som visar sig ha tex bulimi eller BED som orsak hamnar i facket för det som är sjukligt. Att folk i gemen däremot:

överskattar hur mycket grönsaker man äter
underskattar sin portionsstorlek
underskattar sitt småätande
har generellt dålig koll på riktlinjer och rekommendationer om mat (från Folkhälsomyndigheten)
överskattar sin fysiska aktivitet

... är inte sjukligt. Däremot bidrar det till ett osunt leverne som i sin tur kan leda till välfärdssjukdomar. Eller övervikt. Eller karies. 

Den stora massan befinner sig nog bland ovanstående, inte bland dem som överäter pga tex bulimi.

Och då lever vi ändå i Sverige. Vi har inte hamnat som tex USA där debatten handlar om att förbjuda en viss färg som används i livsmedel (som är okej här i EU) för att rikta ljuset mot det istället för det faktum att det är svårt för befolkningen att ha råd med mat och då än hellre nyttig mat. För att bra och nyttig mat inte finns tillgänglig och för att kompetensen är ännu lägre än här. För att det är svårt att få in daglig motion när man är så pass bilburna.  Så vi har liksom alla förutsättningar, kanske behöver man bli ännu tydligare när man pratar om det här? Ska man följa riktlinjerna (och här säger jag inte att de är allsmäktiga men det är vad vi har) så har tex en sjuåring ett kaloribehov på 1500-1700 kcal per dag varav max 37-45 gram bör vara tillsatt socker (utifrån att socker ger 4kcal per gram). En påse godisnappar innehåller 343 kcal och 46g rent socker. Har ni besökt en vanlig matbutik en lördag nyligen? Hur många kids tror ni har föräldrar som stannar vid 100g smågodis? 
För att ta ett exempel. 
Jag tror få föräldrar har koll på den rimliga mängd smågodis som ett barn bör få sett till ovan. Och då handlar det inte just om att "mitt barn rör på sig" så hen kan hantera den mängden. Utan vilka vanor vi ger våra barn. Är det tillåtet att plocka en påse med 300g varje lördag från ung ålder, kommer hen då att sluta med det som vuxen? Alla val man gör som familj när det kommer till aktivitet, kost etc blir det som barn sen tar med sig.

Tycker att begreppet ätstörning blir lite urvattnat om det ska användas på alla som reglerar känslor med mat. Tycker att en störning ska innefatta mer än så.

Det finns ganska tydliga diagnoskriterier som omfattar störningar också. T ex störd kroppsuppfattning, tvångsbeteenden kring mat och kropp samt viktfobi. 

Fetma är en sjukdom i bemärkelsen att hunger- och mättnadskänslor sätts ur spel. Men det betyder inte att alla med fetma skulle ha en ätstörning.

Jag tycker att det är rimligt att sådant ingår för att det ska kallas störning.

Ja och det gör det? Ingår alltså. Du får inte en ätstörningsdiagnos för att du bantar hårt eller avstår pasta för att du tycker din mage ser pluffsig ut efteråt. Det är bara personerna själva och hobbyläkare som tycker det är ätstört. 

Till och med ospecificerad ätstörning kräver att du har någon störning från de övriga bulimi/anorexia men inte uppfyller alla för en bulimi/anorexiadiagnos. Du kan t ex ha en störd kroppsuppfattning med restriktivt ätande så du svälter ibland, hetsar ibland och träningskompenserar ibland men har bmi 23. Ingen anorexia, ingem bulimi, men klart ätstörd. 

Ja, förstår inte riktigt varför du skriver det här till mig.

Det är väl allmänt känt att kroppen inte alltid säger något om man har en ätstörning eller inte. Det är vården väl medveten om.

Men du menar kanske att gemene man inte tänker på ätstörningar annat än synlig anorexi? 

Jag tror många tänker så.
Överdrivet smal = anorexi
Och en person med bulimi eller hetsätning är antingen väldigt väldigt stor eller ytterst tanig (pga kräks upp allt hen äter).

För att få en diagnos krävs väl också ett mått av lidande, dvs att man har problem/utmaningar i sin vardag. Tänker jämfört med tex ADHD, klarar man av sitt liv med hjälp av rutiner och stöd så finns inget lidande = ingen diagnos.

Så tänker jag också. Sen kan man ha både problem med mat, kroppsuppfattning och lida utan att för den sakens skull ha en ätstörning. Man kan vara nedstämd utan att behöva vara deprimerad och man kan ha en jobbig relation med mat och sig själv utan att vara ätstörd på diagnosnivå. 

Det tycker jag också.