Allvarlig undervikt=sjukdom; allvarlig övervikt=brist på karaktär

Det är jättebra att ätstörningar uppmärksammas och att förståelsen för denna fruktansvärda sjukdomskategori ökar. Men varför ser man bara vissa typer av ätstörningar som just ätstörningar? Varför ser man inte även problem med att äta för mycket som en ätstörning*? I stället betraktas de som har det här problemet ofta som lata och karaktärslösa, utan någon förståelse för att problemet är exakt det samma: ätandet används som ett sätt att hantera det psykiska måendet. Varför?

(*Visst, bulimi är en erkänd diagnos, men det är ju bara en enda ganska specifik variant.)

Tycker att begreppet ätstörning blir lite urvattnat om det ska användas på alla som reglerar känslor med mat. Tycker att en störning ska innefatta mer än så.

Förmodligen för att ganska många klarar av att hålla nere vikten med hjälp av ett lagom stort mått disciplin. Och så tänker de, felaktigt, att alla andra fungerar likadant.

Men vi är ju så olika. Olika ämnesomsättning, olika starka hungerskänslor, olika bra mental hälsa, olika förmåga att stå emot impulser, olika livssituationer etc.

Jag har alltid varit smal, utan att anstränga mig alls, och har mötts av samma attityd fast omvänt: folk säger till mig att jag är duktig som är så smal. Och det stämmer ju verkligen inte!

Kanske för att undervikt ofta handlar om extrem kontroll, medan övervikt associeras med brist på kontroll?

Inte min personliga åsikt, men tror att det kan ha med saken att göra.

Hetsätningsstörning (BED) är en officiell ätstörningsdiagnos. 

Grav övervikt som visar sig ha tex bulimi eller BED som orsak hamnar i facket för det som är sjukligt. Att folk i gemen däremot:

överskattar hur mycket grönsaker man äter
underskattar sin portionsstorlek
underskattar sitt småätande
har generellt dålig koll på riktlinjer och rekommendationer om mat (från Folkhälsomyndigheten)
överskattar sin fysiska aktivitet

... är inte sjukligt. Däremot bidrar det till ett osunt leverne som i sin tur kan leda till välfärdssjukdomar. Eller övervikt. Eller karies. 

Den stora massan befinner sig nog bland ovanstående, inte bland dem som överäter pga tex bulimi.

Och då lever vi ändå i Sverige. Vi har inte hamnat som tex USA där debatten handlar om att förbjuda en viss färg som används i livsmedel (som är okej här i EU) för att rikta ljuset mot det istället för det faktum att det är svårt för befolkningen att ha råd med mat och då än hellre nyttig mat. För att bra och nyttig mat inte finns tillgänglig och för att kompetensen är ännu lägre än här. För att det är svårt att få in daglig motion när man är så pass bilburna.  Så vi har liksom alla förutsättningar, kanske behöver man bli ännu tydligare när man pratar om det här? Ska man följa riktlinjerna (och här säger jag inte att de är allsmäktiga men det är vad vi har) så har tex en sjuåring ett kaloribehov på 1500-1700 kcal per dag varav max 37-45 gram bör vara tillsatt socker (utifrån att socker ger 4kcal per gram). En påse godisnappar innehåller 343 kcal och 46g rent socker. Har ni besökt en vanlig matbutik en lördag nyligen? Hur många kids tror ni har föräldrar som stannar vid 100g smågodis? 
För att ta ett exempel. 
Jag tror få föräldrar har koll på den rimliga mängd smågodis som ett barn bör få sett till ovan. Och då handlar det inte just om att "mitt barn rör på sig" så hen kan hantera den mängden. Utan vilka vanor vi ger våra barn. Är det tillåtet att plocka en påse med 300g varje lördag från ung ålder, kommer hen då att sluta med det som vuxen? Alla val man gör som familj när det kommer till aktivitet, kost etc blir det som barn sen tar med sig.

Tycker att begreppet ätstörning blir lite urvattnat om det ska användas på alla som reglerar känslor med mat. Tycker att en störning ska innefatta mer än så.

Fetma är en sjukdom i bemärkelsen att hunger- och mättnadskänslor sätts ur spel. Men det betyder inte att alla med fetma skulle ha en ätstörning.