Håller med, offermentaliteten är som ett gift i samhället. Värst är att i princip alla med offermentalitet är manipulativa personer med någon form av covert narcissism på skalan. Jag föraktar de som sympatiserar med offerkoftan. De är en del av den här giftiga dynamiken.
Visst finns det de som faktiskt skulle kunna ställa sig upp lite grann.
Men tyvärr är det så att man inte kan lyfta sina faktiska problem, och hur mycket man faktiskt kämpar, utan att kallas offerkofta. Det blir det inte bättre av, kan jag lova.
Så många gånger folk har kallat mig och andra in min situation för offerkoftor, här på detta forum och ute i samhället, så lovar jag att vi varken kan bättre eller vill bättre, av att ni sparkar.
Man kan helt klart lyfta sina problem utan att axla en offerkofta.
Någon kan bli kallad för offerkofta om den väljer att flytta problemet den har från jaget och lägga ansvaret för ens eget mående på andras axlar. Ibland har de som får axla det ansvaret inte ens något att göra med offerkoftans problematik. Handlar förstås om att skydda egot. En narcissistisk syn på andra.
Offermentalitet ligger ju i sitt egna psykologiska spektrum. Nej, det behöver ju inte handla om passivitet utan människor med offerkofta låter ju gärna sitt mående spilla ut över allmänheten. De som flyttar sitt mående över på andras axlar att fixa det på något sätt. Ofta i kombination med en hel del ilska och underliggande aggressivitet om man läser mellan raderna. De som försöker hitta syndabockar för deras eget mående.
Det är väl det som irriterar. Skulle omgivningen tycka synd om dylika aggressiva människor så förstärker man även personens dåliga mående. Kan ibland se en slags negativ symbios mellan offerkoftan och människor som tycker synd om offerkoftan. Fruktansvärt söndrande. Inte bara för offerkoftan utan även för den omedvetna syndabocken (eventuellt en grupp människor) som offerkoftan utsett.
Det handlar inte om ovärdigt eller värdigt lidande egentligen. Det handlar om sättet att hantera sitt lidande. Flyttar man saken från sig och flyttar sitt lidande över på andra att lösa så är det ett tecken på en manipulativt lagd människa inom det narcissistiska spektrumet.
Har tyvärr inte läst alla inlägg, men det verkar som om det råder lite olika uppfattningar kring vad en offrekofta fungerar.
Min syn är den att offerkoftan väntar sig att någon annan ska ta hand om, eller lösa ens problem.
Att lyfta problemen är helt ok om man inser att man själv är en del av lösningen.
Att fler tenderar att ta på sig dessa offerkoftor är knappast samhällets fel, utan en medborgarnas oförmåga att se sina egna delar i av problemen de har.
Det folk behöver nu för tiden är mer EMPATI och FÖRSTÅELSE, av andra. Därför söker man den där uppmärksamheten du talar om.
Vi får ju inte den i dagens samhälle. Idag sitter alla intryckta med näsan in i en mobil halva dagarna. Och vad står på mobilen? Jo, ta dig själv först! Bry dig bara om dig själv? Släpp alla dom är dumma! Wäwäwä. Hur blir samhället då?
Det får såklart vara en balans på allt , om folk blir totalt obrydda , slutar hålla upp dörren, slutar bry sig, tro att folk är maskiner så kommer hela samhället rasa
Vad pratar du om nu? Förstår inte vad du menar.
Om man har problem, så vad? Lägger man över det på andra?
Mensr du mig så nej, jag har för mkt empati, så pass att det blivit ett problem och jag får öva på att sluta bry mig och tycka synd om allt och alla.
Nej, jag känner inte dig. Du förmedlar däremot en bild av att (ditt?) dåliga mående ska föreställas vara samhällets ansvar. Att människor på något magiskt sätt ska förstå att du mår dåligt och då på något sätt fixa det. Du berättar också hur oempatiska andra människor är och symboliskt pratar om att hålla upp dörren för andra. Du verkar vara omedveten om hur pass orimlig din förväntan är på andra utan berättar det för att ansvaret för ditt mående ska läggas över på andra, andra människor gör dig besviken tydligen, det är inte rimligt.
Dina (orimliga) förväntningar på andra uppfylls inte. Det är otroligt oempatiskt.
Håller med. I viss mån behöver vi gnälla. Alla blir vi ju utsatta för orättvisor i större eller mindre omfattning. Att gnälla är att be om andras sympatier och förståelse, och det behöver man om man råkat illa ut.
Offerkofta blir man om man bara gnäller, utan att försöka förbättra sin situation. I perioder kan man behöva göra först det ena (gnälla), sen båda (gnälla och förbättra) och sen till sist lämnar man gnället bakom sig, ser framåt och går vidare.
Där jag befinner mig idag så är det ganska vanligt att man anlitar trevliga personer med kognitiv funktionsnedsättning som välkomnare till affärer eller får utföra enkla jobb i affärer. En kille med Downs syndrom hjälpte människor i självscanningskassan. I Sverige ser vi inte det. Jag tror att det handlar om att svenskar inte tycker att man ska ställa några krav på folk med funktionsnedsättning. En form av curling och samtidigt inkapacitering av andras förmågor, som du säger så kanske det ska vara slimmat, det kanske finns en förväntning att en allt växande grupp (inte bara funktionsnedsatta) bara ska tas hand om som bidrar till den här offerproblematiken. Tycker samhället borde ställa mer krav för att skapa incitament samt säga ifrån till dåligt beteende, inte bara stryka medhårs, då skapar man offerkoftor.
Tog upp ett exempel på en offerkofta. (Det här är ett exempel hämtad från familjeliv) En långtidsarbetslös person som blir erbjuden ett jobb från arbetsförmedlingen och känner sig arg för att jobbet inte är det han tänkt sig. Här har vi ett exempel på en person som både blir serverad saker men trots det känner ett berättigande.
Ja, arbetsklimatet är hårdare, färre personer ska utföra fler personers arbetsuppgifter och ingen får vara nybörjare, det förtjänar sin egen form av kritik men är en diskussion för en annan tråd. Tror inte att det är just det som ligger till grund för offerkoftementaliteten. Gällande exemplet så hade personen kunnat visa tacksamhet för det han blir erbjuden men av någon anledning så är han otacksam och det är just DET som är så signifikant för en offerkofta. Orimliga förväntningar. Hur har det blivit så?
Värsta offerkoftorna är ju undersköterskorna som sitter runt fikabordet nu efter semestern och klagar på att dom inte har pengar för mat till barnen för det blev dyrare än tänkt i sommar. Sen reser dom sig och går ut i rökrutan och tar en cigg.
Därefter kommer ju arbetslösa som inte arbetat en dag för dom får inte det jobbet dom utbildat sig till. Nej ni är väl för dåliga på det då, ansträng er eller byt branch. Alternativt känner ni efter för mycket och inte är på jobbet utan sjukar er ständigt/kommer försent, då vill ingen anställa er heller. ERT ansvar.
Ganska talande exempel på ett berättigande gnäll. Man ska kunna ha råd med mat på bordet och samtidigt kunna få en del "lyx" såsom röka på sin lön. Undersköterskor är ju som bekant en utnyttjad arbetsgrupp. Inte en offerkofta med andra ord.