Sjukt trött på alla offerkoftor!

Visst finns det de som faktiskt skulle kunna ställa sig upp lite grann.

Men tyvärr är det så att man inte kan lyfta sina faktiska problem, och hur mycket man faktiskt kämpar, utan att kallas offerkofta. Det blir det inte bättre av, kan jag lova.

Så många gånger folk har kallat mig och andra in min situation för offerkoftor, här på detta forum och ute i samhället, så lovar jag att vi varken kan bättre eller vill bättre, av att ni sparkar.

Jag förstår din poäng, men problemet är att det du skriver egentligen är precis själva kärnan i det jag kritiserar. Du säger att man inte kan lyfta sina problem utan att kallas offerkofta ? men är det inte också så att vi idag lever i ett klimat där varenda svårighet genast ska förpackas som en berättelse om utsatthet? Det är klart att det blir inflation i begreppet, och då upplever folk runtomkring att det mesta reduceras till gnäll, oavsett om det finns genuin kamp bakom eller inte.

Och jag tror faktiskt att du gör både dig själv och andra en otjänst när du säger att man ?varken kan bättre eller vill bättre? om folk ?sparkar?. För det är ju just där skillnaden ligger: i vilken utsträckning man låter andras ord definiera ens egen förmåga. Om varje ifrågasättande automatiskt blir ännu en bekräftelse på att man är ett offer, då cementerar man den rollen åt sig själv. Då blir man beroende av att alla runtomkring lindar in varje mening i bomull för att man ska orka fortsätta.

Det finns nämligen människor som haft problem långt värre än de flesta av oss ? och som inte bara rest sig själva, utan också blivit inspirerande exempel för andra. Skillnaden är att de inte fastnade i ?alla kallar mig offerkofta, så nu kan jag inte?. De tog motståndet, kritiken och skiten ? och använde det som bränsle.

Så nej, jag tror inte att sparkar alltid är rätt väg, men jag tror definitivt inte att det är rätt att säga att man inte kan bättre på grund av dem. Det är en självuppfyllande profetia som gör att man aldrig lämnar platsen man står på. Och om du verkligen vill bli tagen på allvar för din kamp, då måste du också stå ut med att alla inte kommer applådera den. Att tolka varje ifrågasättande som ?ytterligare en spark? är att ge andra makten över ditt liv. Och det, om något, är en äkta offerkofta.

Jag förstår din poäng, men problemet är att det du skriver egentligen är precis själva kärnan i det jag kritiserar. Du säger att man inte kan lyfta sina problem utan att kallas offerkofta ? men är det inte också så att vi idag lever i ett klimat där varenda svårighet genast ska förpackas som en berättelse om utsatthet? Det är klart att det blir inflation i begreppet, och då upplever folk runtomkring att det mesta reduceras till gnäll, oavsett om det finns genuin kamp bakom eller inte.

Och jag tror faktiskt att du gör både dig själv och andra en otjänst när du säger att man ?varken kan bättre eller vill bättre? om folk ?sparkar?. För det är ju just där skillnaden ligger: i vilken utsträckning man låter andras ord definiera ens egen förmåga. Om varje ifrågasättande automatiskt blir ännu en bekräftelse på att man är ett offer, då cementerar man den rollen åt sig själv. Då blir man beroende av att alla runtomkring lindar in varje mening i bomull för att man ska orka fortsätta.

Det finns nämligen människor som haft problem långt värre än de flesta av oss ? och som inte bara rest sig själva, utan också blivit inspirerande exempel för andra. Skillnaden är att de inte fastnade i ?alla kallar mig offerkofta, så nu kan jag inte?. De tog motståndet, kritiken och skiten ? och använde det som bränsle.

Så nej, jag tror inte att sparkar alltid är rätt väg, men jag tror definitivt inte att det är rätt att säga att man inte kan bättre på grund av dem. Det är en självuppfyllande profetia som gör att man aldrig lämnar platsen man står på. Och om du verkligen vill bli tagen på allvar för din kamp, då måste du också stå ut med att alla inte kommer applådera den. Att tolka varje ifrågasättande som ?ytterligare en spark? är att ge andra makten över ditt liv. Och det, om något, är en äkta offerkofta.

Snacka om att snedvrida poängen. Ingen har sagt ?håll käften och lid medan jag sparkar? ? det är bara din egen tolkning för att rättfärdiga en offermentalitet. Skillnaden är enkel: att erkänna att man blivit sparkad betyder inte att man ska stanna kvar på marken resten av livet och skylla allt på sparken. Det är just det som är grejen med ?offerkofta? ? när man gör olyckliga omständigheter till sin identitet och vägrar ens försöka resa sig igen.

Att andra lyckas ta sig framåt trots svåra förutsättningar betyder inte att allt är enkelt eller rättvist, det betyder att de vägrar fastna i självömkan. Att kalla det för att ?sparka på? är bara ett billigt sätt att undvika ansvar för sin egen inställning.

Så nej ? ingen uppmanar någon att lida i tystnad. Däremot finns en tydlig uppmaning att sluta gömma sig bakom koftan och börja agera istället för att älta. Skillnaden mellan att vara sparkad och att leva som professionell sparkad-offer är milsvid.

Jag måste bara få säga det: jag är så jävla trött på alla offerkoftor. Det känns som att vi lever i en tid där det är trendigare att spela hjälplös än att faktiskt ta ansvar för sitt eget liv. Alla vill vara ?utsatta? för något, alla vill ha sin egen lilla diagnos på verkligheten som gör att just de inte behöver anstränga sig, kämpa, eller ens försöka. Och nej, jag pratar inte om människor som på riktigt har det svårt ? utan om alla som gjort det till sin livsstil att gnälla, peka finger och skylla på omständigheter.

Det är som att vi kollektivt börjat tävla i vem som har det mest synd om sig. Har du inte blivit trampad på? Ingen har förstått dig? Chefen var dum? Du fick inte den respons du ville ha på sociala medier? Perfekt, då är du genast berättigad till att skrika ut ditt lidande och kräva applåder för din "styrka" i att? ja, fortsätta gnälla.

Men vet du vad? Livet är hårt för alla. Det är ingen konspiration. Alla får skit någon gång. Alla stöter på motgångar. Skillnaden mellan människor är inte om de möter problem ? utan om de väljer att resa sig och ta itu med dem eller om de tar på sig offerkoftan och gör det till sin identitet. Och jag orkar inte höra fler vuxna människor gömma sig bakom en ständig ursäkt för varför de inte lyckas.

Offerkoftan är bekväm. Den värmer. Den gör att man slipper agera. Man får sympatier, man får klick, man får en kram i kommentarsfältet. Men på riktigt: hur länge ska man orka sitta där och tycka synd om sig själv? När ska man byta kofta mot ryggrad?

Det är provocerande att säga, men ibland är sanningen enkel: du är inte ett offer för allt. Du är bara lat. Du är bekväm. Och du vill ha cred utan att göra jobbet. Sluta skylla på samhället, vädret, barndomen, kollegorna eller "energin i rummet". Börja ta ansvar för dig själv.

Och nej, det här betyder inte att man inte får må dåligt, eller att man inte kan behöva hjälp ibland. Men skillnaden är att vissa använder sina motgångar som bensin för att ta sig framåt, medan andra bygger en hel bostad i sitt eget elände och vill att resten av världen ska flytta in där och mata dem med förståelse.

Jag är trött på offerkoftor. Riv sönder den, kasta den på elden och kliv fram. Livet kommer alltid vara orättvist ? frågan är om du tänker vara den som reser dig eller den som sitter kvar och kramar din kofta tills den stinker självömkan.